Har en bästa vän som jag kan prata om allt med och som jag har åkt på en resa till hennes landställe med. Våra föräldrar är också vänner. Men jag har två andra bästa vänner där det inte är fallet. Vi har inte åkt på resor och våra föräldrar känner inte varandra lika bra, den enas föräldrar känner inte mina överhuvudtaget. Jag tycker inte sådant krävs för att man ska vara bästisar, för mig handlar det om den personliga connectionen.

Jag har en som jag har än idag sedan jag slutade gymnasiet. Det var hon som räddade mig första dagen och sedan försökte jag undvika henne så mycket som möjligt då jag ville vara ensam och en stund i fred. Men jag blev glad att jag orkade stå ut med henne i vissa stunder, det blir långa telefonsamtal idag och vi träffas när vi saknar varandra, även när vi inte har tid till och träffas så händer det att vi gör tid för det ändå eftersom vi bor så nära. Ibland tar det flera veckor, månader innan vi ses. Och när vi har pratat i telefon i typ, tre timmar och ska ses så har vi inget och berätta. Till början gick vi bara på samma ställen och åt, shoppade. Hur tråkigt som helst, men nu har jag sovit över hos henne första gången och vi ska på ett nytt ställe och fika. Ett helt nytt område för oss 

Det är min riktiga bästis och som tillhör min familj. Jag hennes.

Förra sommaren träffade jag en kompis med samma diagnos som mig, jag ska sova över hos henne första gången nu också. Träffa hennes familj som har en helt annan bakgrund än min. En annan sorts miljö. På bara ett år känns det som om vi har känt varandra genom hela livet. Konstigt men underbart! 

Tack för alla svar! Jag menade exakt som ni skrev och har 4 vänner som jag går i samma klass med. Vi började i samma klass för ett år sedan och klickade inte direkt men lärde känna varandra efter ett tag. Så dom är väll mina bästavänner eftersom det stämmer med era beskrivningar! 

Jag hade en bästa vän, men vi separerades någon gång i slutet av femman då hans familj bestämde sig för att flytta. Sen dess har jag aldrig riktigt haft en bästa vän, inte ens en riktig vän överhuvudtaget. 

Jag har en riktigt bra vän, en bästa vän, hans familj är väldigt vänster, min är höger. Det är inte så att jag skulle ogilla hans familj, för det gör jag inte, de är jättetrevliga. Jag känner att jag litar på honom fullt ut, han vill lyssna på vad jag har för argument för att rösta höger så att man inte knyter in sig i att bara lyssna ensidigt, jag gör också det så gott det går.
Vi åker inte på resor och så, vi har bara känt varandra i typ 2 snart 3 år, vi känner ju inte varandra utan och innan men vi är väldigt nära.