har hänt, haha.
Ja, jag tror det. Jag kan inte komma på specifika tillfällen, men jag vet att det har hänt. Både av liknande skäl som mynona, men också av andra, sociala, skäl; när samtalspartner har betett sig överlägset och otrevligt, har det gått emot att då erkänna de poänger vederbörande haft, just för att människan i fallen betett sig som rötägg. Då har jag begått harakiri och fortsatt argumentera emot även om jag inte nödvändigtvis har sympatiserat med min egna argumentativa point of view. Så länge argument finns, är det en sak. Om man står tomhänt är det en annan - det senare har jag aldrig varit med om. Det handlade inte så mycket om att någon annan "har rätt" och jag "fel", utan att en "moraliskt förfallen" karaktär var en sådan som kunde komma med kloka påpekanden. Det var den kontrasten jag vissa gånger hade svårt att finna legitim.
Jag har sedan dess tagit avstånd från hela det sättet att reagera; idag och sedan länge tillbaka har jag utvecklat hela andra sätt att hantera den typen av situationer (där konversationspartnern är ohyfsad, rakt av).
Fkpaw:
Brukar diskutera för att komma fram till vad som är rätt, inte att ha rätt
Nä, det har däremot hänt att det har tagit lång tid för mig att acceptera nya fakta för att jag va så 100% säker på att det som var vetenskapligt sant innan inte kunde vara fel.
låter bekant, har nog hänt.
nej, brukar däremot snurra runt mina argument o ändra på dem sakta eller anklaga andra för att ha missförstått mig så ja sj vinner diskussionen
kakakaka:
nej, brukar däremot snurra runt mina argument o ändra på dem sakta eller anklaga andra för att ha missförstått mig så ja sj vinner diskussionen
Hände för länge sedan, men det var så pinsamt inför mig själv att jag slutade. Relationsmässigt tycker jag det är viktigt att visa att en inte är felfri och att andra har en poäng
Ja det har hänt 
Försöker dock tänka till ordentligt innan jag skriver något, och dubbelkolla med källor osv.
