Forumet - Hatar mitt liv

Hatar mitt liv

658 0 7
Hej!

Jag är i en svår situation och genomgår allvarliga tider. Jag är en blyg 17 åring, fyller 18 i år och båda min mamma är från Syrien och pappa från Palestina men jag är född här i Sverige.

Hur som helst är jag säker på att jag har en mental sjukdom alternativt svår depression.

För det första tänker jag på skitmånga saker, det kan vara allt från högskoleprovet till tjejer till föräldrar.
Ibland träffar sådana saker min hjärna och då kanske jag i vissa dagar tänker på flickvän och andra dagen är jag rätt för att bo själv och lämna mina föräldrar och jag är rädd för att de ska dö (min mamma hade cancer förut och min pappa har många sjukdomar, fast de mår bra i nuläget, som tur är).

Men det som varit i mitt sinne i ungefär 3-4 år och som verkligen slår mig hårt ibland är min ålder.
Jag får ångest över att se barn och har nu hatat barn för att jag är så jävla avundsjuk. Jag kollar tillbaks på filmer och bilder från när jag var yngre och grinar sönder och vill bara spola tillbaka tiden...

Ganska ofta ängnar jag min tid åt att sova och få "lucid dreams" (sök på nätet om du ej vet men det är typ att man kontrollerar sina drömmar). Jag gör så för att drömma tillbaka när jag var barn och lekte.
Jag kan inte fokusera på något annat och hatar mitt fucking liv, jag vill bara vara barn.

Jag vill begå självmord men det är en synd inom min religion. Därför önskar jag att jag får någon allvarlig sjukdom eller är med i en trafikolycka och dör.
Varje gång en lastbil åker förbi när jag går på trottoaren, vädjar jag att den ska halka på isen och köra på mig. Den enda saken jag är rädd för, är dock att lämna mina föräldrar ):

Jag kommer ihåg när jag var 1 eller 2 år gammal och grät så jävla mycket för att jag hade ont i magen och ville sova i mammas säng. Kommer ihåg exakt allt i detalj.
Kommer ihåg när jag lekte med bilar, vitsippor (första dagen på dagis), spelade tv spel med min bästa dagiskompis, slåg huvudet i en dörr på dagis och började blöda mycket utan att jag märkte något, alla lekar vi hade, deras spel, en kompis armgips, när jag bad till Gud med mamma, när jag räknade farsans tusen sedlar och så jävla mycket mer.

Kommer ihåg F-klassen när jag började och cyklade dit med min blå cykel och orange flagga med pappa på höger sida, jag kommer ihåg att jag stod under ett väldigt litet björkträd, kommer ihåg alla lekar, kommer ihåg att jag kasta kottar på mina klasskamrater första dagen (vet ej varför).

Första dagen i ettan då alla grät och kunde i gå upp på bänkarna.
Tvåan och trean var magiska, många bra lärare, fritids, pingis, kastanjer, maraton, träd, lekar, dunken, daten.

Mellanstadiet min gamla geografi lärare var skitbra. Han berättade bra historier, idrottslektionerna var roliga, alla sketcher vi gjorde inför föräldrarna, fritids.
Fotbollfighter, kommer ihåg när någon i 6an bönd fast mig på ett träd och kastade snöbollar. Jag grät inombords så jävla mycket men idag önskar jag att jag kunde åka tillbaks till den tiden.
Det är så mycket mycket mycket mer att berätta om mellanstadiet och de övriga stadierna men jag orkar inte.

Högstadiet var bra, vi hade en bra klass även om jag typ blev mobbad första terminen. Kommer ihåg att jag inte ville ha glasögon då och hade en så jävla stor ångest, kommer ihåg många bilresor med pappa till optikern också.
Mamma övertalade farsan att jag skulle ha glasögon när jag var 13 år. Kommer ihåg då mina 4 kompisar kom hem till mig och mina föräldrar var generösa och bjöd dem på poporn och varma ostmackor osv.
Älskade verkligen högstadiet, vi åt pizza, var på Kabyssen, spelade five nights at freddys, kommer ihåg alla filmer vi gjorde på musiklektionerna, elgitarr basen och som sagt mycket mycket mycket mer som jag inte orkar skriva.

Kommer ihåg första dagen på gymnasiet då jag ville ha en tjej och hittade tillslut en som slutade efter typ 2 veckor. Skrev till henne på snapchat men tillslut dissade hon mig och jag blev sorgsen.
Nu sitter jag här i andra året på gymnasiet på naturvetenskapslinjen och ge fan att jag har bra minnen. Har ännu inte haft ett bra minne med gymnasiet, bara massa jävla plugg och jag känner heller inte att det finns kompisar i min klass som har samma personlighet som mig.
Jag är liksom så jävla barnslig men jag vågar inte visa det för att det är pinsamt. Jag vill bara vara ett fucking barn. Går det inte att spola tillbaks tiden, kan inte Gud göra det? ):

Hatar depression och jag gråter varje dag. Älskar dock mina föräldrar och vet inte vad jag skulle göra utan dem. Min mamma älskar jag verkligen jättemycket för att hon lyssnar på mig och jag kan prata med henne, men det verkar ej hjälpa. Har haft kontakt med Bris och andra kuratorer och skit men inget hjälper.
Och i samband med massa jävla plugg som fysik, matte, kemi, biologi osv är det fan svårt att leva ett bra liv.

Vill heller inte fylla 18 år och jag har sagt till min mamma att jag inte vill ha något kalas eller ens ett "grattis" för att jag vill totalt glömma bort den dagen.
Jag vill bara bli barn, träffa mina gamla barndomskompisar (3 av dem går på IT i ett annat gymnasium i samma stad, en flyttade under mellanstaidet, en till flyttade under mellanstaidet (har inget kontakt med honom rip), en flyttade efter mellanstadiet (har addat honom på discord nu).
Vill heller inte ta körkort för det är för vuxna.

Vill även resa tillbaks till mina släktingar i holland. Jag gjorde det under vintern och hade så jävla kul, vi firade nyår tillsammans och mina kusiner från australien kom också dit. Min pappa var hemma för han orkade inte. Men jag träffade alla från mammas yngsta syster familj och en av hennes brors familj. Och under höstlovet var jag i turkiet och reunita med mammas äldsta syster familj.
Det var länge sedan jag såg dem för kriget i Syrien. Men de i Holland brukar jag se ganska ofta faktiskt. Men det är liksom de enda gångarna som jag inte gråter hela tiden och kan vara normal liksom.

Jag vet att detta blivit en mycket förvirrande tråd men jag har typ bara fått med 20% av det som jag har i min hjärna.
Vafan ska jag göra, jag orksar inte skriva mer för jag grinar sönder.
Jag ser ju inte liksom ut som ett barn för att jag är ganska lång. Men fördelarna är att jag inte har en mörk röst och har ännu inte börjat växa skägg. Och om det växer hår tar jag bort det med en pincett. Men när mina kompisar var typ 12 såg de ut som barn men nu några år efter, har de liksom helt plötsligt förvandlats till män

Spana också in:

Om du redan har haft kontakt med psykologer så skulle du kunna försöka få mediciner för depression. Jag har hört att det ska vara ganska effektivt. Pröva även att hitta "dem" stunderna i ditt nuvarande liv. Försök att hitta de roliga stunderna i nuläget och försök att inte tänka hur mycket bättre det var utan vilken tur du har som just har dem stunderna. Jag vet det är svårt men när jag väl lyckas med det så fungerar det jättebra.

nt lätt när det e svårt : Om du redan har haft kontakt med psykologer så skulle du kunna försöka få mediciner för depression. Jag har hört att det ska vara ganska effektivt. Pröva även att hitta "dem" stunderna i ditt nuvarande liv. Försök att hitta de roliga stunderna i nuläget och försök att inte tänka hur mycket bättre det var utan vilken tur du har som just har dem stunderna. Jag vet det är svårt men när jag väl lyckas med det så fungerar det jättebra.
Min kusin tar medicin mot depression och det verkar väl funka men det finns många biverkningar och dåliga konsekvenser som jag inte vill ha
Klassiska mediciner mot depression kan ha dåliga konsekvenser på unga personer, man måste alltså vara försiktig när man tar dem. Du behöver ha kontakt med en psykolog och till och med en psykiater för att få bästa chanser att klara depression och förbättra situationen du är i - med eller utan medicin. Det finns forum om psykisk ohälsa på nätet, särskilt på engelska dock, men du kan ändå söka mer hjälp där, för folk på sådana forum ju vet hur det känns och vad man kan göra.