Aviseringar
Rensa alla

Historian om DIN äs


Ämnesstartare

Simpelt:

dela med dig av din äs-historia, både du som redan är frisk, som är på bättringsvägen och som är på väg att ta första steget till att söka vård.


   
Citera
Ämnesstartare

*puff* [crazy][love]


   
SvaraCitera

tomhand:

*puff* [crazy][love]

Det var då inte någon lång histora, förstod inte vad du menade [no-no]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Inget man vill berätta om precis, kan jag tycka, framför allt inte på ett forum[shake] Men det är ju bara min åsikt, kanske andra kan ha nytta av att berätta[y]


   
SvaraCitera

Finns säkert folk som vill berätta, men med tanke på vilka 'seriösa' kommentarer och svar folk oftast får här på forumet, så kanske det här inte är det bästa stället 😉


   
SvaraCitera

Har haft ÄS (både bulimia och anorexia, mest anorexia dock) sedan jag var 11. Det har blivit många ambulansturer och njurdropp för min del. Och vidriga näringsdrycker som var menade att smaka cappuchino...


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Mårran:

Har haft ÄS (både bulimia och anorexia, mest anorexia dock) sedan jag var 11. Det har blivit många ambulansturer och njurdropp för min del. Och vidriga näringsdrycker som var menade att smaka cappuchino...

Elva år, vilken kamp, hur är du nu? På bättringsvägen?


   
SvaraCitera

tomhand:

Elva år, vilken kamp, hur är du nu? På bättringsvägen?

Jag hoppas att jag är på bättringsvägen.. Jag har gått upp några kilo men är suicid. Men att inte vara fysiskt döende är väl iallafall ett steg i rätt riktning...


   
SvaraCitera

tomhand:

*puff* [crazy][love]

Sötaste bumpen på länge [blush]


   
SvaraCitera

tomhand:

*puff* [crazy][love]

Tickstart:

Sötaste bumpen på länge


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

aspie:

tomhand: *puff*

Tickstart: Sötaste bumpen på länge

haha <3


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

jag vet inte riktigt, när jag var 12-13 eller nåt upptäkte jag att jag inte behövde äta så mycket, och det kändes bra. sen har jag haft olika perioder.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Själva problem med maten började redan i nian, mådde illa varje gång jag åt. Vi trodde att jag var laktosintollerant så jag slutade med mjölkprodukter sommaren mellan nian och 1an, ( sommaren 2008) jag sövdes ner i slutet av nian men det visades att det inte va något fel på mig. Blev sedan vegetarian i augusti för djuren sa jag, men innerst inne så ville jag ner i vikt o få platt mage.

När jag sedan började ettan på gymnasiet( hösten 2008) började jag med mjölk igen men var vegetarian.( är det fortfarande) allt var helt okej, saknade nian men helt okej va det ändå. Sedan i november började helvetet. Jag blev mobbad och utfryst av klassen och de skrev taksiga saker till mig på internet, tittade konstigt , höll sig undan ifrån mig. Jag mådde skitdåligt och började skära mig i handlederna, sket i skolan och tyckte att allt va skit. Min mentor märkte att jag inte presterade så bra i skolan längre och att det va endel skolk och att jag heller inte åt lunch i skolan. Hon kontaktade mina föräldrar och det blev ett möte om mig. Ingenting hjälpte.

Jag började skära mig ofta i handlederna och när jag lämnade in provet till min mentor så la jag fram handen så hon såg ärren, jag vet att hon såg det för jag gjorde det flera gånger, det va som ett rop på hjälp. men hon gjorde inget. Så då bestämde jag mig för att sluta äta o gå ner i vikt så de skulle se mig, jag ville ha hjälp. Jag började träna 5 ggr i veckan. åt bara middag och inget annat. Samtidigt så blev jag regält sviken av min pappa, han slutade höra av sig, ville inte träffa mig mer. ( detta va våren 2009)
Lärarna på skolan hade samtidigt satt mig till en kurator som va ny på skolan, jag gillade henne, hon fick mitt förtroende. Jag berättade för henne om pappa hon ville ringa och snacka med honom men jag sa nej.

Jag hade även en pojkvän som inte riktigt fattade även fast jag berättade om min bantning, han fick mig att gå ner ännu mer. Han tyckte jag va duktig.

Min bästavän fick mig också till det men på ett annat sätt. Hon snackade hela tiden om hur smal o snygg hon va och att hon hade gått ner i vikt, det blev för jobbigt så jag slutade att umgås med henne, bröt upp kontakten.

Det blev sommarlov och jag började sommarjobba. Åt bara lunch där o kanske lite frukt när jag kom hem. En tant där höll på att banta och sa saker som jag inte borde ha hört. det gjorde så jag blev ännu sjukare. Åkte sedan utomlands med familjen i 3 veckor. Levde mest på sallad o frukt.

och nu äter jag inte alls mkt. knappt att jag äter ngn varm mat.
min mamma o låtsaspappa har anmält mig till scä. och de är beredda att vända sig till privata kliniker också,.men själv så vill jag inte bli frisk, för jag vill verkligen inte upp i vikt.

så ett tips till er, börja aldrig banta. ät medans ni kan.


   
SvaraCitera

theguitargirl:

men själv så vill jag inte bli frisk, för jag vill verkligen inte upp i vikt.

Vilken kamp du har gått igenom! När du får plats på en behandling så hoppas jag verkligen att du ger det en chans. Det är jobbigt, men vi vet alla innerst inne att det är ännu värre att förbli sjuk. Ju längre man kommer i behandlingen, desto lättare blir det.

Kämpa på! [love]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Laurent:

Vilken kamp du har gått igenom! När du får plats på en behandling så hoppas jag verkligen att du ger det en chans. Det är jobbigt, men vi vet alla innerst inne att det är ännu värre att förbli sjuk. Ju längre man kommer i behandlingen, desto lättare blir det.

Kämpa på!

Tack[love]
har kommit in på behandling och ska läggas in där på tors.. i 2 veckor till att börja med...


   
SvaraCitera