Forumet - Hjälp med en novell

Hjälp med en novell

233 0 2
Hej, jag behöver lite hjälp att skriva en novell jag jobbat på. Jag har fastnat och vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, hjälp skulle vara uppskattad.

PrologJohn slår långsamt upp ögonen. Han gäspar och sträcker på sig för att få bort
morgonkänslan. Han tittar sig långsamt omkring och ser att allting är som vanligt i hans rum. Allt ligger precis där han lämnade det dagen innan. De många tavlorna på väggarna hänger precis där de ska och en halväten ost- och skinkmacka ligger på det lilla vita nattduksbordet bredvid sängen. Han sätter sig upp i sängen och tar upp sin gamla nallebjörn som han har gett namnet Teddy. John ger Teddy en lång kram innan han ställer sig upp och tar med nallen upp mot dörren. Med nallen hängandes från hans högra hand tittar John sig omkring i rummet som har varit hans hem i snart fyra år ännu en gång med sina trötta ögon innan han öppnar dörren och tar en djup suck. Han tänker tillbaka på sitt gamla rum, på gården. Han tänker på alla djur som fanns där och den stora ängen bakom den röda ladan, men mest av allt tänker han tillbaka på sina föräldrar. Han har bara ett svagt minne av dem innan olyckan, och det minnet har han hållit fast vid länge.

“Hej John!” säger en röst som John känner igen och väcker honom ur tankarna. Ett leende sprids på Johns små läppar när han vänder sig om och ser att Elvira står bredvid honom. “Jag skulle precis gå in och väcka dig din lilla sömntuta” säger Elvira med sin glada röst. Innan John hinner svara så släcks alla ljus i korridoren med ett svagt klick. Elvira ser sig omkring förvånad “Gå in på ditt rum och stanna där, jag kommer snart” säger hon bestämt.

John står förvirrat kvar i den nu nästan kolsvarta korridoren och kan inte riktigt bestämma sig om han ska lyda Elvira eller inte. Han kan knappt se Elvira som står och väntar med en otålig min på att han ska gå tillbaka in till det lilla rummet. Hon ger John en knuff i riktningen mot rummet. “Seså” säger Elvira uppmuntrande medans hon tvingar fram ett leende. Den lilla putten är det som får bägaren att rinna över och John bestämmer sig för att följa hennes order och gå in hans rum.

När John har passerat dörrkarmen vänder han sig om tvekande. “Elvira?” säger han frågande. Men John får inget svar, hon har redan försvunnit ut i den mörka korridoren.

Kapitel 1John vaknar med ett ryck. Han är genomsvettig och hans kläder är dyngsura. Han känner hur han inte längre ligger på sin fina, sköna säng utan på något mycket kallare och hårdare. Han försöker sätta sig upp, men kan inte. John ligger på ett utslitet, rostigt operationsbord som har använts i sjukhuset han bor i. Gamla, rostiga kedjor håller fast han hårt mot det kalla operationsbordet. Kedjorna skramlar högt med ett metalliskt ljud när John försöker skaka sig loss från dem. Han försöker öppna ögonen och se sig runt i det dunkla rummet men hans vänstra ögonlock är som fastklistrat och han kan inte få upp det. Det är kolsvart i rummet och med hans öppna öga ser han ingenting förutom dunkla skuggor i rummet.

“H-hallå” stammar John fram med en skakig röst “Är det någon där”. Det enda svar han får är ekot som studsar mellan väggarna i det stora huset. Han tittar sig runt omkring rummet igen. Hans ögon har vant sig mer vid det mörka ljuset i rummet och nu kan han urskilja mer detaljer.

Till hans förskräckelse ser han två stora blodpölar precis under bordet som han är fastsurrad på. Blodet har inte stelnat utan är fortfarande rinnande vilket visar att det måste vara ganska färskt. Bredvid operationsbordet som John ligger på står det en gammal vagn av rostigt järn. På den vagnen ligger det många hotfulla redskap, bland annat en stor tång och en kort, liten såg. Alla redskapen har blod på sig, några är nästan helt dränkta i det.

Innan John hinner titta sig runt mer så hör han ekande fotsteg komma från en korridor utanför hans rum. John är beredd att ropa på personen men sen så kommer han att tänka på redskapen och blodpölarna. Det kanske var personen vars fotsteg ekar högt som hade använt redskapen och orsakat de två stora blodpölarna. Han förblir tyst och lyssnar noggrant mot de tunga fotstegen. De har ett slaskigt ljud så John förmodar att personen har varit utomhus, i leran, nyligen.

Ljudet av fotstegen kommer närmare och närmare och till Johns förskräckelse så slutar fotstegen plötsligt utanför dörren där John befinner sig. Han är helt skräckslagen och ligger blixtstilla på det kalla operationsbordet. Det är en lång tystnad och det känns nästan som man kan röra på den, men plötsligt så hör John hur personen utanför dörren börjar stega iväg. John pustar ut och tar en djup suck, det borde han nog inte gjort eftersom plötsligt vänder sig personen i korridoren om och nästan springer mot johns dörr.

Dörren glider långsamt upp med ett högt knarrande ljud. John sträcker på sig för att se vem denna mystiska person är men han blir helt bländad av ljuset som kommer in från dörren. Han höjer handen framför ögonen och viskar “E-Elvira?”. Det enda svar John får är att dörren slås igen med en hög smäll och John hör hur personen springer iväg där utanför.

Kapitel 2Efter att den mystiska personen har lämnat John ensam i rummet så tar det inte lång tid för han att börja fundera på vart han är och vad som har hänt. Han tittar sig omkring i sitt lilla fängelse mer noggrant den här gången. Han granskar varje vrå och hörn i jakt på ledtrådar som kan leda han till vad som kan ha hänt. Längs med den högra väggen löper en stor reva i den vanliga vita tapeten. Den löper längst ner från det vänstra hörnet upp mot mitten av den högra sidan. John funderar på vad som kan ha orsakat revan, då den nästan är tre centimeter djup. Han får hemska tankar om varulvar och stora monster men han skakar på huvudet och fortsätter att se sig om. Han inser också att blodpölarna under bordet inte är hans och alltså måste någon annan ha torterats där John nu ligger. Det är en skrämmande tanke och han behöver kämpa för att hålla inne de sura uppstötningarna han får. Medan John ligger och försöker kämpa bort de tankarna så öppnas fönstret som är försett med galler bakom John med ett långsamt gnissel.

“psst” hör John en bekant röst viska, “är du okej?”. Det är Elvira som nästan gråtfärdig står på andra sidan fönstret.