Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Jag och min pojkvän sedan 4 år gjorde slut i onsdags kväll. Det kom helt plötsligt, som en smäll rakt i ansiktet, och hela mitt liv rasade samman på 2 minuter.

Vi blev tillsammans för 4 somrar sen, han var 18, jag var 17. Till en början var allt väldigt nytt och ovanligt för mig, men allt kändes ändå så fruktansvärt bra med honom. Han är en väldigt orolig människa, eller han visar det endast då alhohol har varit med i bilden, så det är inte så många som sett/vet om det. Hans mamma dog i cancer när han var 14-15 och tog detta väldigt hårt.

Om jag ska beskriva hans familj så är den rätt annorlunda (iaf från vad jag är van vid), hans pappa skiter i stort sett i honom, dom hörs någon gång i veckan via msn/facebook, och så har det varit ända sedan han flyttade hemifrån för 1 år sen. Han storasyster, 30 år, har skaffat egen familj, och man kan väl inte direkt säga att hon funnits där för honom heller. Så han har nog varit väldigt ensam fram till att jag kom in i hans liv. Jag har oändligt många sms, mail, meddelanden där det står att han älskar mig, att jag är den enda han någonsin älskat sen hans mamma gick bort osv.. Vi är verkligen bästabästa kompisar, berättar allt för varandra. Jag har aldrig känt så starkt för någon annan, och han har sagt detsamma hundratals gånger.

Vårat förhållande har varit lite knackigt, eller det har gått upp och ner. Men jag kan absolut säga att det bra har övervägt det dåliga!! Han har haft väldigt svårt att hantera akohol under åren, och ett tag var det spy-fyllor som gällde varje helg. Han har haft rätt svårt för att skilja på var gränsen går vid tjejkompisar också, och att man inte får göra andra människor ledsna. Har hittat diverse sms och konversatiner på msn som har varit väldigt tveksamma. Typ gång på gång (alltid med alkohol inblandat) stått och skrikit att jag är en jäkla hora osv. Men alltid med samma ånger kommit och gråtit och bett om ursäkt dagen efter, jag har alltid haft överseende med detta pga hans hemförhållanden och hans mamma.

Förra sommaren fick jag dock nog, inte mer, aldrig igen tänkte jag. Det kommer aldrig att bli oss igen. Jag gjorde det man aldrig får göra, jag var otrogen, en gång. Egentligen betydde det absolut ingenting, men för mig var det på något sätt att säga nej! Inte mer, stopp! till honom. Trots detta så ville han ha mig tilbaka, och vi blev tillsammans igen efter någon månad. Hösten var jättemysig och bra mellan oss, vintern och våren också. Vi åkte och åkte skidor, var på bröllop, osv. Allt var verkligen bra. Fram till för en månad sen.

Vi skulle ut en kväll, vi och några kompisar. Jag skulle sova hos honom efteråt, men under kvällen drog vi till olika ställen. Allt var frid och fröjd tills jag började bli trött och ville åka hem och sova. Smsar säkert 10 gånger, ringer och försöker få tag på honom då jag skulle hem till honom. Till slut ringer han upp och säger att han är på fest lååångt utanför stan och inte har några planer på att sova hemma med mig, han skulle sova hos en kompis. Jag blir aslack och slänger på luren, skickar ett sms där det står att jag inte vill vara tillsammans med någon som gör mig så ledsen. Detta tar han som att jag gör slut. Vi pratar inte på några dagar, men sen blir vi sams igen.

Allt är suuper från och med då, fram till i onsdags. Vi sitter och pratar lite på msn, helt vanligt och kärleksfullt, planerar sommaren lite. Stämningen blir något konstig då jag frågar om hur han känner för oss osv. 2 min senare får jag ett samtal där han säger att han inte tycker om mig längre. Att han egentligen aldrig har gjort det. Att han aldrig varit kär i mig, och att han kastat bort 4 år på mig, och inte vill kasta bort en sekund mer. Han vill bara vara ensam och inte ha en flickvän på minst 5 år. Jag blir helt förtvivlad och förvirrad. VAFAN!? Vad har hänt, frågar jag. Han säger att inget har hänt. Han har bara förändrats, kan en människa förändrar så mkt? På 2 min!??? Jag frågar om det finns någon i världen han tycker om, om det nu inte är mig. Ja svarar han, hans systers barn. En 2 årig liten tjej som han träffat max 20 ggr i hela livet. Är detta normalt, det är den enda han älskar i världen!? Han har inte varit otrogen heller, vilket var min första tankte.

Det känns som han lever i en glasbubbla som han inte vågar släppa in mig i längre, helt iskall är han när jag pratar med honom. känner knappt igen hans röst just nu. Snälla hjälp mig? Hur ska jag bete mig? Göra?