Forumet - Hjälp mig med läxan... snälla.

Hjälp mig med läxan... snälla.

1022 0 6
Hej det är så här att jag har en historialäxa och jag måste lämna in det snart som möjligt, och jag har fastnat på dessa frågor länge, har kollat runt boken och på nätet men hittar aldrig nått svar, så ja undrar om ni kan hjälpa mig...:


1A. Vad berättar respektive källa om "Gustav Vasa"? (Här förklarar du vilken historisk information om ”Gustav Vasa” som var och en av källorna ger.)


1B. Vilken av källorna är mest relevant (mest lämplig) för att besvara frågorna:


- Vem var Gustav Vasa?
- Vad gjorde Gustav Vasa under sin tid som kung i Sverige?


Förklara tydligt hur och varför du kommer fram till ditt svar.

Spana också in:

A & B: Feodalsystemet, eller feodalväldet som det också kallas, uppstod tidigt under medeltiden och präglade det europeiska samhället under hela perioden. Feodalismens grundvalar vilade på ett system av skyldigheter och rättigheter mellan samhällets medlemmar.
I början av medeltiden var de europeiska kungadömena i regel svaga och hade ännu inte lyckats etablera någon stark statsmakt. Regenterna hade därför svårt att kontrollera större områden runt sin maktbas. Samhällets ekonomi baserades på naturahushållning (varor eller tjänster som betalningsmedel istället för pengar) och att resa gick långsamt eftersom de vägar som fanns ofta var små och i dåligt skick. Dessa omständigheter krävde att en kung var tvungen att ha många medhjälpare för att ha möjlighet att kontrollera stora områden och driva in skatt från befolkningen. Kungen fick därför ta hjälp av de lokala stormännen som bodde i riket för att kunna styra landet effektivt....





C:  
Medeltiden kallas den tid som i Europa varade mellan ungefär 500-1500 e Kr. I Sveriges historia brukar man räkna åren 1050-1520 till medeltiden. Från Birger Jarls införande av kristendomen i Sverige till reformationen. Medeltiden efterträdde folkvandringstiden som följde direkt efter upplösningen av det mäktiga romerska riket. Medeltiden räknas som en primitiv och fattig period och folket hade det sämre än under romartiden.

Jordbruket

Under medeltiden skedde stora förändringar. Människorna började flytta ut på landsbygden. Städer och hamnar lät man förfalla och vägar förstördes. Allt detta gjorde att handeln minskade avsevärt. Byborna var tvungna att klara sig på det som odlades i byn. Jordbruket var en av de få saker som fungerade. Man införde treskiftesbruk och uppfann hjulplogen, vilket gjorde jordbruket mer lönsamt. Tidigare hade man använt tvåskiftesbruket. Då låg halva åkern i träda, vilket ledde till att man inte kunde utnyttja jorden lika bra som vid treskiftesbruket.

Ståndsamhället

Under medeltiden var staten inte lika stark som den hade varit i de antika samhällena. Kungen i ett medeltida europeiskt land hade stora svårigheter att vara med och bestämma i landets mer avlägsna delar. Skatter var svåra att ta upp från folket på grund av att så många var självförsörjande på landet och pengar därför inte så vanliga. Skatter fick alltså tas upp i form av de varor som producerades av befolkningen, men de ofta dåliga vägarna gjorde transporterna svåra.

Det här var en av orsakerna till feodalismens uppkomst. Feodalismen innebar bland annat att kungens makt delades upp mellan ett antal stormän eller adelsmän som genom att svära kungen en trohetsed blev vasaller under kungen. Från sina borgar hade dessa stormän lättare att kontrollera de mindre områden, förläningar, som kungen gjorde dem till herrar över.
Dessa länsherrar kunde sedan i sin tur förläna delar av sina län till andra adelsmän som då blev dessa länsherrars vasaller.
Vasallerna skulle strida för kungen när det behövdes, och de lägre adelsmännen skulle hjälpa vasallerna. Det blev stora maktskillnader i samhället. Adel , präster, borgare och bönder utgjorde de fyra stånden, där adeln och prästerskapet var mäktigast och hade flest privilegier . Borgarna och bönderna hade inte så mycket att säga till om, och bönderna var t o m livegna på de flesta håll - de fick inte lämna sin gård utan tillåtelse av godsägaren. Godsägaren ägde all jord i byn, och för att få bruka jorden var bönderna tvungna att betala en del av skörden varje år till denne. Feodalismen bildade alltså en slags pyramid med bönderna i botten, däröver de lägre adelsmännen o s v, till kungen (kejsaren) i toppen.

Böndernas arbete var det som möjliggjorde feodalismen. I gengäld för att dessa odlade adelns jordar fick de militärt beskydd då fienden härjade i landet. Men priset för detta beskydd var högt: Adeln ägde inte bara jorden som de odlade utan hade också domsrätt över sina bönder, vilket innebar att adelsmannen själv eller genom egen domstol kunde straffa sina bönder till
t.ex. piskstraff.

En annan förklaring till feodalismens uppkomst finner man i de militära behoven. Den europeiska feodalismen växte fram i Frankerriket under 700-talet t.o.m. 900-talet. Under denna tid var Frankerriket ofta indraget i krig. Flera av dessa krig var sådana som frankerna själva startade, men man blev också utsatt för allvarliga anfall från andra folk som araber från Spanien och Nordafrika; från magyarer och från vikingar, som under 800- och 900-talen gjorde regelbundna räder från havet.

Den militära pressen på Frankerriket ställde krav på en effektivare krigsmakt. Det bepansrade rytteriet, eller riddare i rustning, visade sig vara framgångsrikt på slagfältet. Det största problemet med detta vapen var att det var dyrt - en rustning kunde kosta motsvarande en villa i dagens penningvärde. Att slåss i den tunga rustningen krävde också långvarig utbildning och övning. Problemet löstes genom att de som utsågs att bli riddare befriades från skatt för att ha råd med sin rustning och beväpning och fick landområden med bönder som hade i uppgift att försörja riddaren så att denne fick tid att öva sig i krigskonster.


Feodalherrarnas borgar, som denna från Wales, kunde ge bönderna skydd då landet härjades av fiender. Då kanoner började användas i större utsträckning under 1400-talet byggdes murarna tjockare och tornen runda för att kulorna skulle göra mindre skada. När inte längre detta hjälpte tvingades man att bygga breda vallar istället för murar.



Början till en förändring

Men feodalismen förändrades kraftigt under medeltiden. Från början var länen som kungen delade ut inte ärftliga utan fick innehas så länge kungen ville. Under 1000- och 1100-talen hade denna ordning på de flesta håll i Europa ersatts av att länen blev ärftliga och att länsherrarna brydde sig mindre om vad kungen ville. Förläningarna förvandlades på många håll i praktiken till självständiga riken.

Under 1300- och 1400-talen förvandlas också krigföringen så att riddare till häst inte längre var effektiva: deras rustningar kunde lätt skjutas igenom av en armborstpil och senare av krutvapen. Det blev också allt vanligare att krigen utkämpades av legosoldater och inte av adelsmän. Även officersuppgifterna utfördes ofta av inhyrda yrkesmilitärer, s k kondottiärer. Den militära nyttan av adeln minskade alltså, men den behöll ändå många av de privilegier som de en gång fått bl.a. på grund av sina militära skyldigheter.

Men den utveckling som såg ut att bli slutet för de europeiska staterna vänder från 1200-talet och kungamakten förstärks återigen i många europeiska länder. Kungen styr genom ständerförsamlingar som sammankallas när viktiga frågor ska beslutas. I många länder förlorar adeln mycket av sin självständighet. Däremot behåller den på många håll sin ekonomiska styrka. Den nytta som adeln gjorde genom att den ofta anlitades till de högre tjänsterna i de europeiska länderna uppvägde sällan de bördor som lades på befolkningen för att adeln skulle kunna upprätthålla sin livsstil. Mot slutet av medeltiden var adeln en rest från ett äldre samhälle, men det skulle dröja ännu flera sekler innan den förlorade sin betydelse.

Feodalismen var ingen uppfinning. Själva ordet skapades inte förrän efter medeltidens slut. Ordet är alltså ett mångtydigt begrepp och används för att beteckna olika saker. Men den "minsta gemensamma nämnaren" är att en stor del av makten i det feodala samhället låg i händerna på länsherrar eller på annan högadel. Hur denna makt såg ut skiftade; den kunde vara politisk, militär, ekonomisk eller en blandning av dessa delar. Det feodala samhället växte fram till följd av en rad omständigheter som brist på pengar som betalningsmedel och svårigheter att hävda en stark stat. Feodalismen var heller inget unikt för Europa: den senantika godsekonomin i det romerska riket hade många drag av feodalism. Även i Japan utvecklades - oberoende av Europa - ett feodalt samhälle med länsherrar och vasaller som påminner mycket om den europeiska feodalismen.


Allmänt om medeltiden

Under medeltiden gjordes vallfärder till Palestina för att befria det heliga landet från muslimerna. Inget av dessa försök lyckades dock. Folket i byarna roade sig precis som vi gör i våra dagar. Mysteriespel var mycket omtyckta. Omkringresande musikanter roade folket på den marknad som hölls två gånger om året i varje by. Ibland hade man dansande björnar på marknaden.

På 1200-talet fick ekonomin ett lyft och städerna växte. Hantverkarna inne i städerna bildade föreningar som kallades skrån eller gillen för att kontrollera priser och kvaliteter på varorna. Den goda tid då ekonomin blomstrade fick ett tvärt slut på 1340-talet, då Digerdöden kom till Europa. Detta var en hemsk pestsjukdom som utrotade en tredjedel av Europas befolkning.

Medeltiden i Sverige

I Sverige var kyrkan väldig rik och mäktig, liksom i övriga Europa. Kyrkan hade rätt att bannlysa den som inte följde dess regler och fick inkomster genom tiondet, som var en skatt som varje bonde var tvungen att betala till kyrkan och prästen i byn. Bonden skulle skänka en tiondel av det som producerades på gården. De svenska städerna växte upp runt viktiga marknadsplatser och tingsplatser. Sveriges första anses vara Birka, som grundades på 800-talet. Staden låg vid Mälaren.

Nästan hela den svenska befolkningen var bosatt på landet. Bönderna försörjde sig av jordbruk och boskapsskötsel. De var inte livegna i vårt land, men hade inte många rättigheter. På 1200-talet anslöts Sverige till Hansan . Hansans centrum fanns i den nordtyska staden Lübeck. Drottning Margareta av Danmark förenade de nordiska länderna i ett förbund 1397, som skulle vara i över 125 år. Detta förbund kallades Kalmarunionen och upplöstes vid Gustav Vasas maktövertagande i Sverige 1523.

Många kyrkor i sten och tegel från medeltiden finns kvar än i dag, liksom borgar och slott. Visby ringmur är ett minnesmärke från medeltiden. Under medeltiden uppfanns skottkärran och glasögonen samtidigt som papperet kom till Europa.

I Sverige framträdde adeln som ett särskilt stånd genom Alsnö stadga (ca: 1280), som avvägde skyldigheter, bl.a. rusttjänst (krigstjänst till häst), mot rättigheter, bl.a. frälse
(viss skattefrihet). Vid slutet av 1300-talet började kungen utdela adelsbrev. Från 1500-talet blev detta regel, d.v.s. adlande skedde enbart genom kunglig nåd. Under 1600-talet växte adelns makt, Riddarhuset inrättades och i 1626 års riddarhusordning framstår adeln som ett politiskt stånd, det främsta i riksdagen.

Den politiska representationsrätten erhölls genom att den nyadlade beviljades introduktion på Riddarhuset. Fram till Karl XI:s reduktion (1680) hade omkring hälften av landets jord samlats i adelns hand, bl.a. genom den äldre stormaktstidens förläningspolitik. Den efter 1680 ekonomiskt försvagade jordägande adeln blev under frihetstiden en ämbetsmannaklass. Under 1600- och 1700-talen adlades många förtjänta män, något som blev sällsynt efter 1780. Det senaste adelskapet förlänades Sven Hedin 1902.

De flesta privilegierna avskaffades med 1809 års regeringsform och den politiska makten genom representationsreformen 1866. En opolitisk representation lever kvar i adelsmötet, som vart tredje år sammanträder på Riddarhuset. Den representationsberättigade adeln omfattar (1986) 47 grevliga, 124 friherrliga och 451 obetitlade ätter. Grevar och friherrar räknas till högadeln, medan de obetitlade utgör lågadeln. För de efter 1809 adlade ätterna gäller den inskränkningen att endast huvudmannen innehar adlig värdighet.

Kort om andra länder

Under 1600- och 1700-talen blev den gamla aristokratin en hovadel utan verklig politisk makt, med minskade skyldigheter men med bibehållna rättigheter. Privilegierna väckte en allt häftigare opposition bland de andra samhällsklasserna, vilket tog sitt starkaste uttryck i franska revolutionen. I många andra länder bevarades rester av adelsprivilegier till första världskrigets slut, stundom till efter andra världskriget (Ungern, Japan), i Storbritannien intill denna dag.

I Finland avskaffades adelns privilegier 1906. I Norge avskaffades både adelskap och titlar (inga inhemska fanns dock) redan 1821. I Danmark bröts adelns politiska makt genom enväldets införande 1660; privilegierna avskaffades 1849, men alltjämt kvarlever ca 230 ätter.
I Storbritannien har högadeln, the nobility eller the peerage, fortfarande politisk representation. Huvudmannen i varje familj har som pär säte i parlamentets överhus.
Detta gäller dock ej irländska pärer. Pärskapet går (liksom titeln och i förekommande fall jordegendomen) i arv till äldste sonen. Till den brittiska lågadeln, the gentry, som saknar privilegier, räknas yngre söner till lorder samt baronets, knights och den obetitlade godsägarklassen, landed gentry. Den brittiska adeln har aldrig blivit ett slutet stånd. Varje år förlänas adliga titlar till ett antal framstående män och (sedan 1958) kvinnor.

I Frankrike avskaffades adelskapet genom franska revolutionen 1789 och återinfördes av Napoleon, men samtliga adelsprivilegier avskaffades definitivt efter februarirevolutionen 1848. De tyska adelsprivilegierna försvann då Weimarförfattningen antogs 1919. Också i övriga europeiska länder har adelns rättsliga och politiska särställning upphört.
En genealogisk förteckning över de levande medlemmarna av ett lands adel finner man i en adelskalender (adelsmatrikel). Den 1854 grundade Sveriges ridderskap och adels kalender utges vartannat år (1898-1965 årligen). Jfr Almanach de Gotha.

Kort jämförelse mellan Japans feodala system med Europas

OROLIGA TIDER I JAPAN

Vid Musashis tid hade landet drabbats av inbördeskrig och det var inte första gången. Japan hade då ett feodalsystem, vilket innebar att landet att landet styrdes av länsherrar och inte genom demokratins vägar. Eftersom länsherrarna, dayimon hade så mycket makt, stred de alltid med varandra för att få bli shogun , i princip landets diktator. Även om Japan hade en kejsare, så spelade det ingen roll, han var bara en politiskt marionett som skulle symbolisera gudshimlens son. Den verkliga makten låg hos dayimon eller shogunen.


För att dessa mäktiga länsherrar skulle få utöva sin makt hade de militären till hjälp. Samurajerna, soldaterna i armen, fick i genskälld privilegier om de hjälpte länsherrarna. I slutet av 1500-talet och i början av 1600-talet hade generalen Toyotomi Hideyoshi, som styrde landet dött.

En av hans mäktige dayimon, Tokugawa Ieyasu försökte omedelbar ta makten genom att starta ett inbördeskrig mot Hideyoshis anhängare.

Musashi som vid denna tid försökte vinna ära och pengar, tog genast parti för Hideyoshis anhängare. I den slutgiltiga striden, slaget vid Sekigahara år 1600, vann Tokugawa genom att använda ett nytt vapen: krutvapnet. Musashi var en av de förlorarnas sida som överlevde slaget. När Musashi återvände till hans hemby trodde han att hans karriär som samuraj var över tills den berömde zen munken Takuan Soho övertalade honom att han borde söka svärdets väg och förstå den inre harmoni i denna sökandet. Vid denna tidpunkt förstod Takezo att han hade blivit en ny människa och borde ha ett nytt namn. Eftersom namnet Takezo blir Musashi i kinesiskt tecken antog han namnet Musashi och la också till Miyamoto för att han inte skulle glömma sin hemby. I och med detta omvändelse blev han en harmoniskt och lugn människa och inte aggressiv längre. Efter slaget vid Sekigahara fylldes Japan av ronin . Dessa ronin bildade kriminella gäng som rånade resenärer längs vägarna. De flesta av dessa ronin bar träsvärd…