Aviseringar
Rensa alla

Hur bemöta en nära döende?


Ämnesstartare

Är enormt dåligt på sånthär då jag inte vill se nån jag bryr mig om lida och vara halvdöd, snackar nu om en liten farmor. Jag klarar inte av att se nån så nere både fysiskt och psykiskt men har insett att det är hemskt av mig att inte hälsa på henne då jag själv hade mått sämre om jag var halvdöd och nån jag ville träffa vägrade/itne vågade träffa en sista gång och säga hejdå till mig. Har redan dragit med dåligt samvete och ångest i över 5 år då min allra närmsta släkting som jag tyckte om extremt mycke dog och jag inte klara av att säga hejdå, tänkte alltså på mig själv mer än att personen ville träffa mig.

Hur ska man bete sig? Kan man komma över rädslan för döende nära personer och hur?

Väldigt egoistiskt att tänka på vad man själv klarar och inte klarar av att se, och inte på vad den döende vill. Klart det inte är en solig morgonpromenad att nån som tillhör ens familj dör.
Ångest inför döende personer som mår illa fysiskt och psykiskt.


   
Citera
Ämnesstartare

Det spelar inte så stor roll vad du gör, huvudsaken är att du gör någonting, ingen hemlighet att hon kommer dö och det är väl ingen som förväntar sig att en 18åring ska kunna hantera situationen felfritt. Var dig själv och så.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Plyvert:

huvudsaken är att du gör någonting

göra vad? fortfarande dåligt samvete efter massa år när jag inte ens kunde säga hejdå till min morfar,tror inte jag träffade han nån gång den senaste månaden han låg halvdöd. va så jävla egoistisk,men kan inte se folk lida så mycke om jag bryr mig.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tözen:

göra vad?

Hälsa på dem, prata med dem, kramas osv. Det är bättre att ångra saker man gjort och sagt än att ångra saker man inte gjorde.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Plyvert:

Hälsa på dem, prata med dem, kramas osv. Det är bättre att ångra saker man gjort och sagt än att ångra saker man inte gjorde

sant,problemet är att jag bor 50 mil ifrån,vet inte om hon reder sig i tre veckor tills jag kommit hem, men ringer och så ialf och ser hur d är.känns så jävla fail att åka hem och sen inte kunna hälsa på för jag itne klarar av att se sånt.


   
SvaraCitera
Issen

Jag besökte pappas farbror som blev som en ny farfar precis innan han dog på sjukhuset.

Jag var mest där, pratade precis om vad han ville prata om... jag skämdes inte för att visa att jag var ledsen... med honom funkade de i allafall... han visste att han var döende och han var nöjd med livet.

Men jag tänka mig att... så länge du inte lämnar saker osagda eller något otalt med personen så funkar de bra, även om de förstås känns om de är nån man tycker om som ligger där.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tözen:

sant,problemet är att jag bor 50 mil ifrån,vet inte om hon reder sig i tre veckor tills jag kommit hem, men ringer och så ialf och ser hur d är.känns så jävla fail att åka hem och sen inte kunna hälsa på för jag itne klarar av att se sånt.

Du kanske kan ta med dig någon hem? Som du står nära, blir genast mycket lättare. Håller med Issen.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Plyvert:

Du kanske kan ta med dig någon hem? Som du står nära, blir genast mycket lättare. Håller med Issen.

har ingen som står nära då jag hatar att prata om känslor och sånt så dom som är mina vänner känner bara halva mig=skulle aldrig känna mig bekväm med att bryta ihop med nån av dom.

Issen:

även om de förstås känns om de är nån man tycker om som ligger där.

d som är,kan inte se sånt.men har fortfarande skuldkänslor och ångest från en som dog för över 5 år sen för jag inte kunde hälsa på.


   
SvaraCitera
Issen

Tözen:

d som är,kan inte se sånt.men har fortfarande skuldkänslor och ångest från en som dog för över 5 år sen för jag inte kunde hälsa på.

Ah, ha inte de... de är aldrig ditt fel, det är tungt att träffa döende människor.

jag tror jag härdades lite av att va patienttransportör på sjukhus... geriatrisk klinik... körde massa gamlingar till röntgen... varav rätt många hade dödsångest och sånt... man blev rejält berörd ibland även fast de inte ens var någon jag alls kände... och rätt vare ett par dagar senare blir man ringd och dom ber en hämta en som avlidit som ibland var just den jag kört till röntgen någon dag innan.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Försök att uppföra dig som du gjorde innan du fick reda på att personen var döende [smile]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Nintendo:

Försök att uppföra dig som du gjorde innan du fick reda på att personen var döende

uppförde mig likgiltigt,för man vet inte hur mycke man bryr sig om släktingar innan dom försvinner från en.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

man märker ju inte hur vikta personer är förens man förlorat dem så det är rätt svårt att säga vad man ska göra


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Tözen:

uppförde mig likgiltigt,för man vet inte hur mycke man bryr sig om släktingar innan dom försvinner från en.

Hm, jag minns inte hur jag betedde mig mot min farmor när hon var döende, jag undvek henne mest vilket jag ångrar idag. Jag var bara 13 år då och rädd för hur hon blev av cellgifterna osv (svag, tappade hår).

Det räcker nog med att du besöker några gånger/så ofta du orkar för att försöka visa din uppskattning, antagligen förstår ju hon/hans om håller på att dö att det är svårt för dig att träffa henne/honom.

Känn ingen press, följ med andra släktingar när de hälsar på så slipper du känna dig ensam.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Det räcker väl bara med att du hälsar på, behöver inte göra nåt speciellt. Skulle nog betyda mycket för henne.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Du är absolut inte egoistisk för att du inte vågar träffa henne. Du är bara rädd och det kan jag förstå-. Men försök iaf, det är allt du kan eller hur?


   
SvaraCitera