Jag har har gjort allt det klassiska som man bör för att ta sig ur en deppig fas; jag har vänner som jag umgås aktivt med, har genomgått en del stora förändringar och utbildningsmässigt går jag framåt, men inombords - rent emotionellt - gör jag inte det. Livet rullar på men emotionellt står jag helt stilla.
Hur gör man när ens hjärna går och vill vidare, men ens hjärta inte följer med? Kan man ge hjärtat en knuff i rätt riktning, eller är det bara att hålla ut?
ja om du aktivt gör de du gör är det "bara" att försöka hålla ut, tills du hittar en positivare emotionell källa som kan bidra till förändring..
Man kan alltid försöka sysselsätta sig med nya intressen, eller helt enkelt göra mer av gamla. Kan hjälpa att prata mycket om vad man känner, umgås med andra m.m. Försöka göra sig själv mer lycklig och motiverad.
Är det ihållande och allvarligt så kan du ju söka psykologkontakt. Dock prioriteras du nog inte speciellt högt om du kan leva ett normalt liv och inte är självmordsbenägen, om jag känner samhället rätt.
Eller bara beställa tid på vårdis och få antidepp.
..De e tvärtom för mig ... Va fan gör man ???!
Jag vet att det kan bita lite i plånboken - men en vettig, privat samtalskontakt kan göra underverk. Jag började på KBT av en helt annan anledning men det visade sig hjälpa mot ungefär precis det du beskriver nu. Att sysselsätta sig och anförtro sig till vänner är bra - men om du kommit till en punkt där du själv känner att känslobiten inte löser sig, är det nog dags att ta det ett steg vidare.
Stor kram och lycka till!
