Tog ni er in på det program ni ville efter 9:an, hur var eran högstadieupplevelse osv?
Bra
hade kunnat gå vilket program jag kände för men fick inte välja helt
Inte Jung:
Bra
hade kunnat gå vilket program jag kände för men fick inte välja helt
Varför fick du "inte välja helt"?
Piss, gick ut med under 140 i merit. Men kul hade jag iallafall
Captain Jack Sparrow:
Piss, gick ut med under 140 i merit. Men kul hade jag iallafall
ouch
Kalixtus02: Varför fick du "inte välja helt"?
min mor var tvungen att skriva på ansökningen och vägrade gå med på något teoretiskt program pga "det får man inget jobb av"
Bra, är nöjd och haft kul.
Gick väl helt okej. Hade hellre valt att göra någonting annat alla åren som jag studerade grundskolan/högstadiet. Vill inte säga att det var slöseri men väldigt mycket onödigt ändå. Såklart finns mycket elementärt att lära men tio år grundskola skulle nog kunna gå på fyra år om det effektiviserades en del. Kändes segt att inte ha något alternativ och då tvingas gå grundskolan när jag såg hur icke-effektiv den var. Och istället kunnat ägna mig åt vettigare aktiviteter.
Men jag kanske har fel, vad vet väl jag.
Men hade väl sådär lagom trevligt med lärare, vänner, lokalerna, ämnena och så vidare. En tid som var ganska lagom och neutral, inget speciellt. Trivsamma år på det viset att jag visste hur dagarna fungerade, vakna en viss tid, fixa sig inför skolstart, följa schemat, äta, raster, sluta. Var omhändertagen och trygg. Inga överraskningar eller ansvar. En planering med trygghet och schemalagda händelser planerat flera år framåt, var bara att vara och följa med i strömmen utan att behöva tänka, det var en stillsam tid. Samtidigt var det så sedan födseln. Så jag var väl van vid det snarare än att det egentligen kanske ens var särskilt bra. Jag hade inte upplevt något alternativ och därför kändes det som om det var det rätta och under uppväxten finner man familjäritet i det som sker fortgåendes. Därför kändes det fel, jobbigt och ångestgivande när det kom till ansvarstagande efter den alltför bekanta barndomen och de familjära skolåren. Har svävat ut helt och hållet nu.
Hursomhelst gick det sådär med studierna i högstadiet. Var rätt less och tog det som det kom och gjorde vad som krävdes men inte mer. Familj var sedan med och valde gymnasieskola och linje åt mig, skulle mycket hellre själv valt annat. Men vad gör man inte som beroende barn med familjen som den ända tillförlitelse man har.
Pluggade för mycket tyvärr, så jag tappade långsamt orken att göra saker och umgås med vänner. Sen i nian slutade jag bry mig om skolan lika mycket och då blev saker bättre. I slutändan fick jag ändå så pass höga meritpoäng att jag i princip kunde gå vart jag ville, men jag sökte inte ens till någon "fin" skola så det var helt onödigt. Dock är väl meritpoängen något man kan vara lite stolt över de få gånger de kommer på tal (eller tanke).
Gick väl helt ok, men var mer stressad av betygen än nödvändigt. Hade jag vetat då att jag ändå skulle komma in där jag ville med i princip vilka betyg som helst (så länge de var godkända) så hade jag kunnat ta det mycket lugnare. Så fort man börjar gymnasiet är det ju dessutom ingen som bryr sig ett skvatt om högstadiebetyg.
Jag älskade högstadiet.
plugget var lagom enkelt även fast jag inte hade toppbetyg och klasskompisarna var nice samt sköna lärare.
Jag kom med in på det jag ville utan några bekymmer.
7:an och halva 8:an gick skit pga vissa omständigheter, men tog mig samman, började råplugga och gick ut nian med superba betyg. Hade bra kontakt med klassen och lärarna också, eller folket på skolan överlag, vilket var mysigt. Vi brukade jamma i korridoren och hade alltid kul när vi gjorde konserter och musikaler inklusive när vi reste tillsammans och umgicks utanför skolan. Det var nice helt enkelt.
Överlag föredrar jag gymnasiet, även om det är 10x mer plugg och 10x mer stress. Saknar musiken dock, att ha kör, pik, ensemble, teori och stora jul- respektive sommarkonserter. Brann verkligen för det, gör det fortfarande.
det var jättebra fram till 9an nångång. fast det var kanske bra då oxå, men var ju sällan där så svårt att veta liksom
Inte Jung:
min mor var tvungen att skriva på ansökningen och vägrade gå med på något teoretiskt program pga "det får man inget jobb av"
De var ju synd... Vad blev det till slut då?
