det är såhär att jag och min pojkvän har vart tsm nu i snart två månader och även om det är tidigt så är vi jättekära i varandra och vi känner att det är så rätt med allting, att vi har pratat om att flytta ihop , och båda måste ju ha jobb osv. Mitt problem är mina föräldrar. Jag vill bli egen, fatta egna beslut och så. Men mina föräldrar, speciellt min mamma har så mycket planer för mig och jag känner att hon bestämmer allting åt mig. jag vill ju som sagt flytta ut och jag har sagt till min pojkvän hur jag vill bo och vi har samma värderingar och åsikter kring det. Men det är min mamma som har något emot detta, hon vill jag ska bo här där jag bor nu och allt vad hon vill, jag känner mig stressad av det och hon säger saker som jag blir sårad av. jag har försökt att säga hur jag känner men då leder det bara till att vi börjar tjafsa och jag känner ångest för jag vill inte behöva svika min mamma samtidigt som jag vill bli egen. ja vet inte hur jag ska göra, jag mår jättedåligt av detta och min syster höll med mig om detta, för jag och pojkvännen har pratat om att vi inte vill bo i stan. och då tycker min mamma massa åsikter om det, jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. jag blir bara så arg och ledsen. hur gör man i en sådan här situation? jag blir lite kvävd av detta. det är jättejobbigt. så hur har ni gjort eller hur skulle ni göra? tacksam för svar!
hur gammal ä du??
adaq:
hur gammal ä du??
20 alternativt 21 baserat på andra trådar.
Josbec: det är såhär att jag och min pojkvän har vart tsm nu i snart två månader och även om det är tidigt så är vi jättekära i varandra och vi känner att det är så rätt med allting, att vi har pratat om att flytta ihop
Trevligt
Josbec: Mitt problem är mina föräldrar. Jag vill bli egen, fatta egna beslut och så. Men mina föräldrar, speciellt min mamma har så mycket planer för mig och jag känner att hon bestämmer allting åt mig. jag vill ju som sagt flytta ut och jag har sagt till min pojkvän hur jag vill bo och vi har samma värderingar och åsikter kring det. Men det är min mamma som har något emot detta, hon vill jag ska bo här där jag bor nu och allt vad hon vill, jag känner mig stressad av det och hon säger saker som jag blir sårad av.
Om du är 20 alternativt 21 så har hon ingen juridisk makt egentligen, eftersom att du är vuxen. Sedan kan hon ha makt över ditt liv genom att bestämma hur du ska leva det. Men det bör du inte tycka är ett attraktivt alternativ eftersom att du vill leva som du vill. Hur sårar hon dig?
Josbec: jag har försökt att säga hur jag känner men då leder det bara till att vi börjar tjafsa och jag känner ångest för jag vill inte behöva svika min mamma samtidigt som jag vill bli egen.
Anser inte att du sviker henne. Det är snarare hon som sviker dig om hon aldrig tänker låta dig vara vuxen och tänka självständigt.
Josbec: ja vet inte hur jag ska göra, jag mår jättedåligt av detta och min syster höll med mig om detta
Är din syster äldre eller yngre? Kan hon hjälpa dig med råd eller stötta dig?
Josbec: för jag och pojkvännen har pratat om att vi inte vill bo i stan. och då tycker min mamma massa åsikter om det, jag vet verkligen inte hur jag ska hantera detta. jag blir bara så arg och ledsen. hur gör man i en sådan här situation? jag blir lite kvävd av detta. det är jättejobbigt.
Vad din mor tycker är kanske inte väldigt relevant i det här sammanhanget. Agera som du vill, hon får tugga i sig det.
Jag ponerar att hon för tillfället vill att du ska bo i samma stad som hon själv bor i. Hon vill någonting, och du vill inte det som hon vill. Du kan välja att anpassa dig efter henne eller göra som du själv vill. Spontan fråga: Om hon hade en vilja att du bodde i en annan men väldigt specifik stad, hade du gjort det då? Om svaret är nej, varför ska du anpassa dig nu?
Mymlans_Dotter: 20 alternativt 21 baserat på andra trådar.
isåfall ä hon myndig och får göra vad hon vill, skit i vad dina föräldrar säger!!!
Be kärringjäveln att fara dit pepparn växer å flytta ut
Okej! Nu är det såhär att tyvärr tog det slut med killen så det vart inget med flytta ihop och så. Men jag känner fortfarande trots jag är 21 år att jag behandlas som jag vore ett litet barn. Jag gör inte saker som jag normalt sätt borde få som 21 åring. Eller dels är det pga att jag har inga kompisar som jag kan kontakta och åka till stan med dom tex.
