Forumet - Hur många här har diagnoser?

Hur många här har diagnoser?

765 2 44
Vilka diagnoser har ni och hur har ni hanterat dem med medicinering, bli accepterade och respekterade  samt mobbning och har det påverkat eran vardag? Tänkte om ni hade lite tips & även kunde berätta era egna erfarenheter. Vill ni veta min historia, så är det bara fråga, så kan jag dela med mig av min erfarenhet. 
Endast seriösa svar tack!

Spana också in:


dahlbear: har fått höra av en viss person i flera månader att jag har adhd och borde kolla upp det men har inte gjort det än. annars är jag full av depressionTumme upp
Jag fick höra att jag var frisk men då träffade denna mannen mig i typ 5 min och bara pratade, så det  var ingen riktig utredning, sen gick jag till bup och då fick jag mer tydligt att det var en diagnos. Har känt hea mitt liv att de är något, så det vart ju att man blev mobbad & vart annorlunda, alla tyckte ju att jag var annorlunda..
Jag har ett hjärtfel och diagnos. Vill inte säga vad för diagnos för inget som ni förmodligen inte kommer känna till ändå är ganska stort och vår förening går inte så där bra med ekonomin precis. Får hoppas varje gång att vi får råd att åka på läger igen tsms. Annars har jag slutat helt med trombylen och andra mediciner. Förutom mina svaga muskler som bara måste tränas upp (och fortfarande kmr bli svagare än andras) så började jag tala sent, blev mobbad lite för vissa ord även idag kan det hända. ..
.. Ord jag har svårt för är kex, choklad, berg, norge är hopplöst att säga då jag ofta reser dit och folk frågar vart jag ska. 26 och 27osv. Siffror och huvudräkning är en katastrof. Förstår klockan och jämför olika priser i  matbutikerna men inte något med procent/rea. Kämpade att få godkänt i matte, no för att komma in på gymnasiet och den största funderingen var väl om jag behövde gå särskola eller specialklass. Har alltid gått normala klasser och umgås med folk som studerar på typ Chalmers. Jag har haft väldigt tur med mobbning då jag haft riktiga vänner samtidigt. Jobbigt när ens familjemedlemmar inte förstår att man alltid har en tendens att komma en halvtimme tidigare om man ska bort nånstans för att hinna slappna av eller att man helt enkelt inte har kondition att gå i lägenhetstrappor.

SkeletonGirl: .. Ord jag har svårt för är kex, choklad, berg, norge är hopplöst att säga då jag ofta reser dit och folk frågar vart jag ska. 26 och 27osv. Siffror och huvudräkning är en katastrof. Förstår klockan och jämför olika priser i  matbutikerna men inte något med procent/rea. Kämpade att få godkänt i matte, no för att komma in på gymnasiet och den största funderingen var väl om jag behövde gå särskola eller specialklass. Har alltid gått normala klasser och umgås med folk som studerar på typ Chalmers. Jag har haft väldigt tur med mobbning då jag haft riktiga vänner samtidigt. Jobbigt när ens familjemedlemmar inte förstår att man alltid har en tendens att komma en halvtimme tidigare om man ska bort nånstans för att hinna slappna av eller att man helt enkelt inte har kondition att gå i lägenhetstrappor.
Jag har inte riktigt samma diagnos som du, men jag känner igen mig utav det du beskriver, då jag själv har gått i en vanlig klass och i specialklasser. I början var det för jag själv var omedveten om min diagnos & för att jag enbart hade inlärningsvårigheter men sen när jag gjorde en utredning så hade jag gått i en vanlig klass och bytte därefter pga utredningen till en helt annan skola mer inriktat på diagnoser, där jag lärde mig mer än ad jag någonsin lärt mig tidigare. Dock var det svårt med att få kompisar, då många hade så pass grövre diagnoser dvs att de var mer eller mindre introverta, medan man själv var social & lite mer normal gradmässigt när man pratar om diagnoser. Det finns ju olika grader och man är ju på olika nivåer i livet, så det dem behövde hjälp med hade jag kanske lätt för. 

Men jag har också gått hos talpedagog när jag var yngre, & jag vart mobbad mer eller mindre i stort sett enda till ettan eller tvåan i gymnasiet, men då var ju mobbingen på en annan nivå, tidigare var det mer att man kanske inte förstod skämt eller sådär, man gick ju endå i typ 4-5an men i gymnaiset vart det mer allvarligare, då kom det ju mer detta med bloggar, man skickade lappar och sådana saker. Mobbingen vart ju elakare. 

Jag har lite precis som du att folk inte helt förstår en, jag har varit med om att folk inte förstår mig, om jag tagit egna beslut och då ifrågasätter folk mig om det och ska liksom säga mer eller mindre indikrekt : klarar du av detta pga det där eller det där?
Det spelar ändå ingen roll, för det var ju knappast det som jag ville ha svar på, utan jag bad ju inte om att bli stämplad, för att jag försökte förklara hur det liger till för att sedan bli ifrågasatt om något som jag klarar av, precis som vilken normal person som helst, det jag menar är att man kan inte alltid bara anta att alla personer behöver hjälp, för som i mitt fall, jag vill inte ens ha den hjälpen folk tror jag vill ha, jag har ju inte ens bett om den hjälpen, därför blir det jobbigt när folk trycker upp sina tips och råd i ansiktet, när man knappt har frågat om de vill hjälpa. Man har ju inte sagt någonting, utan det är enbart deras antaganden som räknas då...Det är skillnad på hjälpa och att stjälpa..

stoner: Föddes med ADHD men den har jag självmedicinerat bort genom att röka hejdlöst mycket Cannabis dvs dagligen minst en gång i timman under flera år. Men nu är jag frisk och har helt lagt av att röka.

Samt närsynthet dvs astigmatism.
Var det enbart för att du hade adhd som du rökte cannabis eller var det av andra anledningar du rökte det? jag tänkte mer på om de inte påverkade negativt dvs att det blev mer beroende framkallande men om de hjälpte mot adhdn, så kan jag säga att det var i medicins syfte då cannabis ofta använda i medicinst syfte, till patienter för att dämpa ångest och gör patienten lugnare, men de är ju negativt om det är beroendeframkallande för det kan göra mycket med ens kropp förutom att dämpa ångest osv, droger är ju inte bra på det sättet, tex snus är ju mer skadligt för en själv, medan droger också påverkar en själv, men rökning skadar ju omginingen med passi rökning...

jossie94:
Jag har inte riktigt samma diagnos som du, men jag känner igen mig utav det du beskriver, då jag själv har gått i en vanlig klass och i specialklasser. I början var det för jag själv var omedveten om min diagnos & för att jag enbart hade inlärningsvårigheter men sen när jag gjorde en utredning så hade jag gått i en vanlig klass och bytte därefter pga utredningen till en helt annan skola mer inriktat på diagnoser, där jag lärde mig mer än ad jag någonsin lärt mig tidigare. Dock var det svårt med att få kompisar, då många hade så pass grövre diagnoser dvs att de var mer eller mindre introverta, medan man själv var social & lite mer normal gradmässigt när man pratar om diagnoser. Det finns ju olika grader och man är ju på olika nivåer i livet, så det dem behövde hjälp med hade jag kanske lätt för. 

Men jag har också gått hos talpedagog när jag var yngre, & jag vart mobbad mer eller mindre i stort sett enda till ettan eller tvåan i gymnasiet, men då var ju mobbingen på en annan nivå, tidigare var det mer att man kanske inte förstod skämt eller sådär, man gick ju endå i typ 4-5an men i gymnaiset vart det mer allvarligare, då kom det ju mer detta med bloggar, man skickade lappar och sådana saker. Mobbingen vart ju elakare. 

Jag har lite precis som du att folk inte helt förstår en, jag har varit med om att folk inte förstår mig, om jag tagit egna beslut och då ifrågasätter folk mig om det och ska liksom säga mer eller mindre indikrekt : klarar du av detta pga det där eller det där?
Det spelar ändå ingen roll, för det var ju knappast det som jag ville ha svar på, utan jag bad ju inte om att bli stämplad, för att jag försökte förklara hur det liger till för att sedan bli ifrågasatt om något som jag klarar av, precis som vilken normal person som helst, det jag menar är att man kan inte alltid bara anta att alla personer behöver hjälp, för som i mitt fall, jag vill inte ens ha den hjälpen folk tror jag vill ha, jag har ju inte ens bett om den hjälpen, därför blir det jobbigt när folk trycker upp sina tips och råd i ansiktet, när man knappt har frågat om de vill hjälpa. Man har ju inte sagt någonting, utan det är enbart deras antaganden som räknas då...Det är skillnad på hjälpa och att stjälpa..
Hänger med i precis vad du säger. Innan valde jag att inte umgås med de med samma diagnos som mig för de var vissa personer som jag retade mig på och inte blev av med. Sen lär man sig jättemycket av varandra som är i den situationen och upptäcker att de inte är så jobbiga egentligen. Istället för att de ska fråga dig sånna frågor så visa typ vad det är som händer så att de faktiskt fattar eller börjar tänka lite, låt det ske naturligt.  Det hjälper inte att säga "Jag klarar inte av att gå i trappor så fort, blir så trött". Och det är först när du faktiskt spyr av illamående och spänningar som de i närheten förstår vad som händer. Och det beror inte på magsjuka för jössenamn som läkaren tror. Det har med din diagnos att göra, du behöver mediciner, avslappningsövningar och måste träna mer.

SkeletonGirl:
Hänger med i precis vad du säger. Innan valde jag att inte umgås med de med samma diagnos som mig för de var vissa personer som jag retade mig på och inte blev av med. Sen lär man sig jättemycket av varandra som är i den situationen och upptäcker att de inte är så jobbiga egentligen. Istället för att de ska fråga dig sånna frågor så visa typ vad det är som händer så att de faktiskt fattar eller börjar tänka lite, låt det ske naturligt.  Det hjälper inte att säga "Jag klarar inte av att gå i trappor så fort, blir så trött". Och det är först när du faktiskt spyr av illamående och spänningar som de i närheten förstår vad som händer. Och det beror inte på magsjuka för jössenamn som läkaren tror. Det har med din diagnos att göra, du behöver mediciner, avslappningsövningar och måste träna mer.
Men om de ändå inte förstår trots att man både berättat varför det skedde & haft olika samtal med kuratorer, psykologer och dem ändå inte förstår, hur gör man då? 
Jag har vänner som inte förstår alla mina problem, en del kommer aldrig kunna förstå de riktig fullt ut hur man än försöker. Då är det bästa antagligen att veta vad man själv ska och kan göra, jag har tillexempel alltid med vattenflaska i handväskan och en anteckningsbok med de viktigaste adresserna om min mobil skulle dö. Jag kan gå fort men måste stanna och vila ändå, får ibland påminna mig själv att gå långsammare även om jag hade kunnat springa hem så kommer det utmattningen fram förr eller senare. Det handlar hela tiden om att hitta sig själv och lära känna sig bättre, för loggbok om det hjälper. Ingen dagbok men tänk vad som fick dig att klara av den här dagen och det du hade svårt med. Därefter kan du öva på en grej i taget, blir du osäker av att åka spårvagn så ta hellre en längre promenad. Så fungerar det för mig, alla är olika men mina läkare jag haft hittills har det gått upp och ner med. Som gubben som trodde att jag var magsjuk men det var stresssymtom lr nått.

SkeletonGirl: Jag har vänner som inte förstår alla mina problem, en del kommer aldrig kunna förstå de riktig fullt ut hur man än försöker. Då är det bästa antagligen att veta vad man själv ska och kan göra, jag har tillexempel alltid med vattenflaska i handväskan och en anteckningsbok med de viktigaste adresserna om min mobil skulle dö. Jag kan gå fort men måste stanna och vila ändå, får ibland påminna mig själv att gå långsammare även om jag hade kunnat springa hem så kommer det utmattningen fram förr eller senare. Det handlar hela tiden om att hitta sig själv och lära känna sig bättre, för loggbok om det hjälper. Ingen dagbok men tänk vad som fick dig att klara av den här dagen och det du hade svårt med. Därefter kan du öva på en grej i taget, blir du osäker av att åka spårvagn så ta hellre en längre promenad. Så fungerar det för mig, alla är olika men mina läkare jag haft hittills har det gått upp och ner med. Som gubben som trodde att jag var magsjuk men det var stresssymtom lr nått.
Vilken posititv inställning du har ändå, jag själv har väl lagt lite saker åt sidan med tanke på att det ar inte lika viktigt just då att lösa, då de kom en viktigare sak jag ville prioritera, men just gällande jobb och praktik, tycker jag det blir viktigt, för jag kan väl tycka att de närmsta ändå kan man förstå att de bryr sig om en, men andra personer som inte känner en, om de kan sätta en i ett fack, då är det ju väldigt trist, för då vill man ju inte jobba på det stället om de bara utgår från att man har en diagnos och inte tänker på personen i sig. Som tex idag att en person enbart utgick från att jag sa typ tå ynka ord fel, bara fick uppfattningen att jag behövde dubbelt så mycket hjälp, men det var inte som sagt själva syftet eller det jag menade, utan jag sa bara det jag strävade efter som mål men pga dessa orden jag använde, tolkade hon att min dåliga erfarenhet gjorde att behövde supermycket hjälp, vilket jag både förstår samtidigt som jag tycker det låter lite konstigt, för man kan ju inte bara anta att alla behöver hjälp varje sekund, för att man vet vad man vill? Vi hade ju liksom två helt olika mål i detta fall, där jag mer strävade efter erfaenhet, medan hon enbart ville se vad de som praktikplats kunde erbjuda mig, vilket för mig blev en icke hjälp situation istället, pga detta kände jag dels att jag inte skulle ha någon nytta med deras hjälp och att de hade kanptt förstått själva orsaken till varför jag var där från första början..
Önskar dig all lycka till! Jag har alltid vart positiv även i trauman jag har haft så har jag tänkt att det är bara jag själv som kan stå emot mina psykiska tankar osv. Det har nog med att göra för att jag kommer från en sån bra familj och hade det där lilla gänget en gång i tiden då min mobbning var som värst. Jag stammar alltid på orden (få gånger) när jag blir nervös och torr i halsen när jag ska på möte, gå en kurs också vet jag precis vad jag ska säga men orden blandar ihop med varann ungefär som när man ska få en autuograf av sin idol och glömmer att fråga om autografen för man är för lycklig. Så känns det och den nervositeten man har känner alla till. Alla har nervositet och stress men de är också olika för varje individer. Sen vet jag ju inte om det var för att du var nervös orden blev fel. Reaktionerna av stress kan komma mycket senare, ibland märker du inte ens själv när det kommer. I mitt fall acne.