Mår dåligare än igår , känns som andan är i halsen hela tiden och har en oro , svårt att förklara. Vet inte vad det beror på 🙁
vaken
Jag känner mig väldigt tom. Eller .. neutral?
Var deppig till en början men nu är jag varken glad eller ledsen. Vet inte om det är positivt eller negativt. Som tur är så kan jag skratta åt saker, och ha kul utan problem. Men jag har en skum jävla känsla av att jag verkligen skulle behöva vara ledsen just nu, och att jag saknar det på något sätt :S.. Visst, jag har mina stunder när jag är lite ledsen, men jag lyckas lixom inte släppa ut allt, så det är inte tillräckligt. Detta frustrerar mig något rejält, minst lika mycket som mitt nikotinbehov när jag inte fått i mig något på ett tag. Skulle vara riktigt skönt att vara riktigt jävla miserabel just nu och böla som en bebis. Känns som om att jag blivit immun mot den känslan. Och att det är något jag saknar, konstigt nog. Denna sinnesstämning har fått mig att bara skita i allt. Allt går nerför. Jag bryr mig helt enkelt inte om något, och jag vet inte varför.
+ trött då jag inte sovit på 30 timmar
lobotomiserad
Väldigt bra, men är lite trött
Mår åkej, har börjat hosta igen och är fortfarande förkyld 
Har känt mig nere under dagen idag, annars har det väl blivit bättre den senaste tiden.
Har känt mig nere under dagen idag, annars har det väl blivit bättre den senaste tiden.
Min psykolog byter arbetsplats och jag anses vara färdigbehandlad. Jag har inte "blivit frisk". Min förmåga att reglera mina känslor är fortfarande jävligt begränsad, och det skapar problem i allt. Nu har jag ingen att vända mig till längre. Ingen hjälper mig att vrida och vända på saker, hitta lösningar, upprätthålla rutiner, hitta sätt att motivera mig själv när det känns rejält motigt osv. Undrar jag hur i helvete det är tänkt att jag ska klara det. Det känns som att jag skulle behöva gå i dialektisk beteendeterapi livet ut.
jag vet inte vem jag är och vad jag vill göra. känner mig så jävla lost. för några år sen hade jag ambitioner, var målmedveten och jag visste var jag var på väg. jag var säker på vad jag ville göra och var jag ville vara. självkänslan har alltid sviktat och jag har ofta mått dåligt, men jag har ändå haft mål. men den senaste tiden har jag tappat fotfästet helt. jag vet inte var jag hör hemma, känner mig inte hemma någonstans. framtidsoron är stor. jag vet inte ens om det jag är utbildad till är det jag vill göra egentligen. jag säger till folk att jag vill jobba med det ena eller andra och jag vill hit eller dit, men jag vet inte om jag vill det? det enda jag vet är att jag inte vill vara här och jag vill inte jobba där jag jobbar (som timanställd på ett boende). vad ska det bli av mig? det känns som många andra i min ålder redan har det mesta "figured out" och verkar trygga i sig själv. jag känner att jag är så långt ifrån allt det. vill "passa in" någonstans.
det är så jävla jobbigt att vara så jävla vilsen.
behappyok:
åh har du kommit tillbaka ny? Hur känns det :$Går du runt som en snigel på jobbet?
jaa började jobba igen förra veckan. det kändes typ som att jag aldrig har varit borta, det första som hände när jag stämplade in var att någon drog tag i mig och gastade "NU HAR VI KUNDER SOM VÄNTAR, DET ÄR BARA ATT SÄTTA IGÅNG!!!"
haha. är faktiskt helt ok-snabb 
börjar bli frisk och har fått massor massor mat av sambos mamma.
hoppas ingen av oss spyr mer, båda hostar dock så det är väl det jobbigaste. + att vi inte vågar gå ut än.