Min far är läkare och därmed väldigt hälsomedveten, vilket kanppast kan sägas om mig. En gång för några veckor sedan hände följande:

Jag sätter mig vid bordet och brer en macka med smör. Min pappa tittar ogillande på det och säger:

Du borde inte äta det där smöret!
Jag: Vadårå?
Han: Tja, du är ju inte direkt smal om man säger så..

Dessutom är det långt ifrån enda gången han sagt sådär..

Jag är 165 cm lång och väger 54 kilo! är det verkligen så mycket?

Sedan dess har jag inte haft ett helt odramatiskt förhållande till mat och fått ångest varje gång jag ätit. Istället för att äta går jag kilometer efter kilometer, och jag har utvecklat en kolhydratfobi.

Jag har gått ned några kilo, men känner mig aldrig nöjd...men jag kanske överreagerar?