Aviseringar
Rensa alla

Intresserad av en tjej...


MyChi
Ämnesstartare

Ursäkta den långa texten, men jag måste förklara allt för att ni ska förstå läget. Vill ni hjälpa till så får ni gärna läsa igenom allt och ge tips och svar.

Har berättat om den här tjejen förut, men jag ska försöka avrunda historian lite så ni som inte läst den får en blick i hur det ligger till.

Jag är då en kille på 20 år som för ungefär två månader träffade en tjej på krogen via nätet. Är väldigt ensam och deprimerad över så mycket jag missat i min ungdom och kände mig för att träffa lite folk. I alla fall så var det inte bara jag och hon som bestämde oss för att träffas, utan det var två andra också. Men oavsett det så föll jag ganska snabbt för henne. Nu är vi som svart och vitt, dvs hon är väldigt pratglad och öppen medan jag är blyg och svårpratad (även om jag försöker allt jag har).

Den kvällen vi först träffades så följde jag med henne hem (vi båda var fulla). Inte in till hennes hem, utan bara följa med på vägen. Vi höll hand (dock förmodligen för att hon inte kunde gå rakt), men jag kände mig uppskattad och var glad inombords. Hon sa även då att jag såg bra ut, och det har jag aldrig någonsin fått höra förut.

Vi träffades bara vi två helgen efter det. En fredagskväll. Tog en promenad, och hon pratade en del om sitt ex och annat. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga eller uppfatta henne då. Visste inte riktigt vad hon ville, men försökte inte tänka på det heller. Vi stack senare under kvällen hem till henne och spelade tv-spel. Hon frågade ifall jag ville ha en fireball och jag tackade nej och sa att jag kunde ta det som hon ville ha. Hon skulle ha te, så det fick bli så för mig med. Det blev en lugn kväll med tanke på mitt problem med att föra en konversation, och jag känner mig bara mer och mer ointressant. Så framåt midnatt säger hon att jag tyvärr måste gå för att hon ska träffa en kompis. Jag uppfattade detta som ett tecken på att jag var lite "tråkig". Jag vet inte, men jag hade små förväntningar att något kanske skulle hända den kvällen mellan oss. Kanske trodde hon det också, men "insåg" att jag inte var på samma spår, fastän vi båda faktiskt var det? Eller är det bara jag som tror för mycket?

Nu har vi träffats 5-6 gånger (dagtid) och sms'at lite. Även pratat/spelat via Skype. Och det är det här med att vi spelat lite tillsammans som får mig att tänka att det är jag själv som satt mig i en friendzone. Jag ville gärna spela med henne för att få prata med henne, liksom vara i hennes närvaro. Nu vet jag inte hur det ligger till, men hon är väldigt pigg på att berätta om killar hon nyligen träffat eller ska träffa, och jag känner att jag bara krymper och krymper.

Nu känns det verkligen som vi bara är vänner. Det var tänkt att vi skulle ses idag, men det blev inte av och hon var svår att få kontakt med. Alltså inga speciella känslor där inte, ellerhur?

Jag har alltid varit singel och har inga större erfarenheter av det motsatta könet, och just detta är den största förklaringen till att jag är så nervös bland tjejer. Det känns som att ju äldre man är, ju mer oacceptabelt är det för en att träffa någon om man själv inte har några erfarenheter eller är för blyg. Kommer jag någonsin att träffa någon som lär intressera sig av mig? Den här tjejer är för övrigt den absolut enda tjej jag känner, och jag har heller inte många kompisar för den delen. Det är inget jag velat säga rakt ut till henne, men jag har dock sagt till henne att jag är väldigt glad över att ha träffat henne och att hon är den enda tjej jag känner. Fick ett positivt svar tillbaka, men hade gärna velat veta lite mer hur hon kände för mig... Jag känner mig verkligen som en mes, och att detta aldrig skulle fungera. Men ändå behövde jag berättade det.

Jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Jag har läst lite om hur man träffas och blir tillsammans. Folk ligger tydligen med varandra antingen under första träffen eller andra. Händer det inget efter det så är det kört. Är det verkligen så? Det känns ju helt absurt... Hade jag chans att detta skulle hända den där fredagskvällen? Vad ska jag göra nu egentligen? Förklara läget och kanske fråga hur hon känner för mig? Det känns som att ifall jag går in på för mycket känslor så kommer hon släppa mig helt och hållet, och det vill jag verkligen inte. Jag vill inte hamna i den så deprimerande period jag nyligen kom ut från.

Kan även nämna att hon känner väldigt många killar, så jag är förmodligen bara en liten nål i en höstack. Skulle kontaken mellan henne och mig försvinna så kommer jag på riktigt må så fruktansvärt dåligt igen. Om inte ännu sämre än innan, med tanke på att jag träffade en person och sen förlorade henne pga mina sociala problem. Vem vill ha någon som inte säger så mycket (dock är jag väldigt pratglad med mina få närmaste), och som heller inte har någon tidigare erfarenheter med en annan partner?

Tack som bara den för all svar jag kan få!

Mvh / Orolig och nervös kille


   
Citera

Inte för att vara sådan, men att träffa någon via internet är det värsta man kan göra.. Inte allra minst tyder det på att man är jävligt desperat.. Har du testat att gå in på en krog utan att boka möte i förtid så att säga?

Man ska inte jaga kärleken!   


   
SvaraCitera
MyChi
Ämnesstartare

S3ON:

Inte för att vara sådan, men att träffa någon via internet är det värsta man kan göra.. Inte allra minst tyder det på att man är jävligt desperat.. Har du testat att gå in på en krog utan att boka möte i förtid så att säga?

Man ska inte jaga kärleken!   

Jag är desperat. Deprimerad som fan och vet inte vad jag ska ta mig till. Därför träffade jag denna person som jag tycker om att vara med även ifall jag har svårt att visa det för henne. Och det är inte bara henne jag har svårt att visa saker för, det är mot alla.

Inte går jag ut på en krog helt ensam. Det var därför jag gärna sökte mig till nätet, och jag ångrar inget av det. Det är bland det bästa jag gjort på flera år, även om det kan verka som en liten sak för er människor som redan har en umgängeskrets.

Jag jagar den inte, men jag känner verkligen att det aldrig kommer bli något ifall jag fortsätter vara den person jag är. Och det värsta är att det är inte möjligt för mig att byta personlighet förrän jag känner mig uppskattad av folk. Men hur ska man vara uppskattad ifall man inte har någon eller något att komma med? Det hela är ett moment 22. Oavsett vad jag gör så kan jag inte komma ut ur det.


   
SvaraCitera

MyChi:

Jag är desperat. Deprimerad som fan och vet inte vad jag ska ta mig till. Därför träffade jag denna person som jag tycker om att vara med även ifall jag har svårt att visa det för henne. Och det är inte bara henne jag har svårt att visa saker för, det är mot alla.

Inte går jag ut på en krog helt ensam. Det var därför jag gärna sökte mig till nätet, och jag ångrar inget av det. Det är bland det bästa jag gjort på flera år, även om det kan verka som en liten sak för er människor som redan har en umgängeskrets.

Jag jagar den inte, men jag känner verkligen att det aldrig kommer bli något ifall jag fortsätter vara den person jag är. Och det värsta är att det är inte möjligt för mig att byta personlighet förrän jag känner mig uppskattad av folk. Men hur ska man vara uppskattad ifall man inte har någon eller något att komma med? Det hela är ett moment 22. Oavsett vad jag gör så kan jag inte komma ut ur det.

Ööh, Jag har ingen umgängeskrets själv.. Jag har lärt mig att fejka personligheter tagna från karaktärer ur filmer though.. Rodnar Dessa har varit jävligt användbara kan jag säga dig! 

Det är bara det att jag inte nöjer mig med vilka som helst, skall jag umgås med någon skall det ske efter mina krav, jag ställer väldigt höga krav på umgänget.. Oftast brukar de som uppfyller mina krav dissa mig, hehehe.. Men jag är hellre själv då än att sjunka lågt.. Skål

Likadant då det kommer till tjejer och förhållanden, jag är numera sjukt kräsen på den fronten.. För några år sedan kan man nog säga att jag var lite desperat jag med höhö. Men träffade aldrig någon från internet.. Icke! Träffade en desperat tjockis på krogen.. Hur som helst, ångrar detta enormt!.. 


   
SvaraCitera
MyChi
Ämnesstartare

S3ON:

Ööh, Jag har ingen umgängeskrets själv.. Jag har lärt mig att fejka personligheter tagna från karaktärer ur filmer though.. Rodnar Dessa har varit jävligt användbara kan jag säga dig! 

Det är bara det att jag inte nöjer mig med vilka som helst, skall jag umgås med någon skall det ske efter mina krav, jag ställer väldigt höga krav på umgänget.. Oftast brukar de som uppfyller mina krav dissa mig, hehehe.. Men jag är hellre själv då än att sjunka lågt.. Skål

Likadant då det kommer till tjejer och förhållanden, jag är numera sjukt kräsen på den fronten.. För några år sedan kan man nog säga att jag var lite desperat jag med höhö. Men träffade aldrig någon från internet.. Icke! Träffade en desperat tjockis på krogen.. Hur som helst, ångrar detta enormt!.. 

Fast då har vi inte samma problem riktigt. Du har ju då en utstrålning du kan använda dig utav. Åtminstone så är du kapabel till att framföra en annan personlighet. Tro mig, jag har försökt såå många gånger och det slutar med att jag gör bort mig. Och då menar jag inte att jag endast gör bort mig för mig själv, utan för alla snarare. Jag gör hela stämningen awkward.

Ibland så kan jag säga en mening, fast uttala det som om det vore en annan mening och då låter det helt fucked. Och så kanske jag mister ord efter ord, och jag säger bara en halv mening. Detta är pga min nervositet, och det är inte alls attraherande för fem öre. Jag måste känna mig trygg, och hur ska jag känna mig trygg ifall jag inte har någon som står på min sida? Detta är inte en fråga direkt till dig S3ON utan till de som läser denna tråd 🙂

Varje helg sitter jag vid datorn om jag inte lyckats få ihop en tid med någon. Men det slutar oftast upp med att jag sitter här som jag gör nu och tycker synd om mig själv samtidigt som jag är grovt arg och besviken på de val jag gjort under de senaste åren. Hade jag insett att jag låg eller skulle ligga i denna sits redan i gymnasiet så hade jag förmodligen löst detta, men då var jag väl helt tarded och trodde att allt var frid och fröjd, och att jobba på ett kontor bland 30+are skulle lösa problemet så småningom... :/


   
SvaraCitera

MyChi:

Fast då har vi inte samma problem riktigt. Du har ju då en utstrålning du kan använda dig utav. Åtminstone så är du kapabel till att framföra en annan personlighet. Tro mig, jag har försökt såå många gånger och det slutar med att jag gör bort mig. Och då menar jag inte att jag endast gör bort mig för mig själv, utan för alla snarare. Jag blir awkward.

Ibland så kan jag säga en mening, fast uttala det som om det vore en annan mening och då låter det helt fucked. Och så kanske jag mister ord efter ord, och jag säger bara en halv mening. Detta är pga min nervositet, och det är inte alls attraherande för fem öre. Jag måste känna mig trygg, och hur ska jag känna mig trygg ifall jag inte har någon som står på min sida? Detta är inte en fråga direkt till dig S3ON utan till de som läser denna tråd 🙂

Jag har aldrig t ex varit på en hemmafest. Har aldrig blivit bjuden heller för den delen. Varje helg sitter jag vid datorn om jag inte lyckats få tid med någon. Men det slutar oftast upp med att jag sitter här som jag gör nu och tycker synd om mig själv samtidigt som jag är grovt arg och besviken på de val jag gjort under de senaste åren. Hade jag insett att jag låg i denna sits redan i gymnasiet så hade jag förmodligen löst detta, men då var jag väl helt tarded och trodde att allt var frid och fröjd, och att jobba på ett kontor bland 30+are skulle lösa problemet så småningom... :/

Tror du måste utsätta dig för de värsta stunderna för att övervinna rädslan och nervositeten! Jag har för övrigt aldrig heller varit på någon fest, jag har aldrig haft en endaste vän. Jag var mobbad i 15 år. Ledsen 


   
SvaraCitera
MyChi
Ämnesstartare

S3ON:

Tror du måste utsätta dig för de värsta stunderna för att övervinna rädslan och nervositeten! Jag har för övrigt aldrig heller varit på någon fest, jag har aldrig haft en endaste vän. Jag var mobbad i 15 år. Ledsen 

Det är just det, jag vet. Har taggat till som bara den när jag ska sätta mig ut för det, och just då när jag ska göra det så blir det skit av det hela.

Precis innan jag ska prata med denna tjej på Skype, så är jag oftast på glatt och spralligt humör. Skulle kunna sjunga en sång för henne känner jag då. Men sen när man väl sitter där och pratar så byter jag humör på direkten, och jag tänker för mig själv "vem fan är jag?". Ibland sätter hon igång och sjunger lite, och det är verkligen trevligt att ha någon som är så öppen. Det förstår jag verkligen. Så varför kan inte jag vara det? Jag lovar, nästa gång jag pratar med henne så ska jag ge det en 100:e chans. Kanske är det då det släpper?

För övrigt så har jag ändå en rätt så bra sångröst tycker jag själv, men ingen har någonsin hört den utom mig själv...


   
SvaraCitera

MyChi:

Det är just det, jag vet. Har taggat till som bara den när jag ska sätta mig ut för det, och just då när jag ska göra det så blir det skit av det hela.

Precis innan jag ska prata med denna tjej på Skype, så är jag oftast på glatt och spralligt humör. Skulle kunna sjunga en sång för henne känner jag då. Men sen när man väl sitter där och pratar så byter jag humör på direkten, och jag tänker för mig själv "vem fan är jag?". Ibland sätter hon igång och sjunger lite, och det är verkligen trevligt att ha någon som är så öppen. Det förstår jag verkligen. Så varför kan inte jag vara det? Jag lovar, nästa gång jag pratar med henne så ska jag ge det en 100:e chans. Kanske är det då det släpper?

För övrigt så har jag ändå en rätt så bra sångröst tycker jag själv, men ingen har någonsin hört den utom mig själv...

Ge aldrig upp, det släpper tillslut! Utsätt dig för det så mycket som det bara går. Glad


   
SvaraCitera

S3ON:

Inte för att vara sådan, men att träffa någon via internet är det värsta man kan göra.. Inte allra minst tyder det på att man är jävligt desperat.. 

På vilket sätt är nätdejting det värsta man kan göra? Och på vilket sett tyder det på att man är jävligt desperat?  Det känns som ganska -98 att tänka så...

Nu är det lika vanligt att hitta en partner via nätet som genom vänner, visar en ny Sifo-undersökning. Nästan vart fjärde förhållande, 23 procent, inleds på en nätdejtingsajt.

SVD. 


   
SvaraCitera

Det låter som att hon verkar se dig som en bra vän , någon man kan lita på. Egentligen är inte två månader mycket? Man kan nog inte inleda ett förhållande efter sådan kort tid. Kärleken tar tid , låt den göra det du kan utnyttja tiden till att lära känna henne bättre. Ställ frågor som du kanske vill veta om henne. Hitta på något roligt när ni umgås typ som bowling då man kan skratta när den andra missar osv. 

Men jag känner igen mig i texten . Jag är inte heller så social. Jag är nog världens tråkigaste. Jag träffade en kille via nätet för ca ett år sedan. Vi träffades efter 8-9 månader efter all tjat. Idag har vi varit tillsammans i tre månader. Han har ju märkt det här med mig att jag är blyg och så men han accepterar det. Jag menar bara , det är inte omöjligt.  Låt det ta den tid det behöver. Ha inte bråttom. Och som s3on skrev : jaga inte kärleken , låt kärleken komma till dig. Lycka till ! 


   
SvaraCitera

tycker på riktigt att forumträffar etc är ett bra sätt att övervinna social fobi. hade svårt för att träffa nya människor tills jag började skaffa mig partners via um och sen åkte på umträffar. nu har jag typ inga problem alls med det oc det är nice. mind over body, DIN vilja över hjärnan. heja!


   
SvaraCitera

Alla (rätt få) jag träffat irl via um har varit jättefina och goa. Är på det sättet jätteglad över att jag blev medlem här. Skulle gärna träffa fler finisar.
Och vad gäller kärleksrelationer som börjat på nätet är det ju inget konstigt eller ovanligt idag.


   
SvaraCitera

André Vifot Haas:
På vilket sätt är nätdejting det värsta man kan göra? Och på vilket sett tyder det på att man är jävligt desperat?  Det känns som ganska -98 att tänka så...

SVD. 

Mm, jag är ganska omodern på det viset.  


   
SvaraCitera
MyChi
Ämnesstartare

JaamenLol:

Det låter som att hon verkar se dig som en bra vän , någon man kan lita på. Egentligen är inte två månader mycket? Man kan nog inte inleda ett förhållande efter sådan kort tid. Kärleken tar tid , låt den göra det du kan utnyttja tiden till att lära känna henne bättre. Ställ frågor som du kanske vill veta om henne. Hitta på något roligt när ni umgås typ som bowling då man kan skratta när den andra missar osv. 

Men jag känner igen mig i texten . Jag är inte heller så social. Jag är nog världens tråkigaste. Jag träffade en kille via nätet för ca ett år sedan. Vi träffades efter 8-9 månader efter all tjat. Idag har vi varit tillsammans i tre månader. Han har ju märkt det här med mig att jag är blyg och så men han accepterar det. Jag menar bara , det är inte omöjligt.  Låt det ta den tid det behöver. Ha inte bråttom. Och som s3on skrev : jaga inte kärleken , låt kärleken komma till dig. Lycka till ! 

Det här kan kanske låta knäppt, men nu är du tjej och som tjej så vill man ha en kille man kan känna sig trygg med. Inte sant? Hur trygg känner sig folk bland mig ifall jag inte säger mycket, och inte har en umgängeskrets? Men jag uppskattar verkligen dina ord! De får mig ändå att tänka det på den ljusa sidan 🙂

elverpigen:

tycker på riktigt att forumträffar etc är ett bra sätt att övervinna social fobi. hade svårt för att träffa nya människor tills jag började skaffa mig partners via um och sen åkte på umträffar. nu har jag typ inga problem alls med det oc det är nice. mind over body, DIN vilja över hjärnan. heja!

Det tycker jag med, även fast jag bara gjort det en gång. Och det slutade ju ändå väldigt bra tycker jag. Bara att jag blir orolig nu när det ändå har gått ett tag och jag har inte direkt blivit mer öppen av mig.

isola:

Alla (rätt få) jag träffat irl via um har varit jättefina och goa. Är på det sättet jätteglad över att jag blev medlem här. Skulle gärna träffa fler finisar.
Och vad gäller kärleksrelationer som börjat på nätet är det ju inget konstigt eller ovanligt idag.

Jag tror i och för sig att de man träffar via nätet såsom UM är just folk som gärna vill träffas för att de kanske mer eller mindre saknar sällskap. Så jag är inte förvånad över att folk är trevliga när man väl träffas härifrån 🙂

Men jag ställer mig fortfarande frågan, vad ska jag göra härnäst? Om vi träffas, bör jag ens säga något? Jag menar, att nämna något kring detta? Eller skulle det bara "skrämma" upp henne?

En intressant sak är att jag inte riktigt förstår vilket humör hon är på när man skriver till varandra. Hon har en helt annan personlighet via text än när man pratar med henne. Och det är ju precis samma sak med mig, fast tvärtom. Jag beskriver verkligen mina känslor etc via text, men som jag inte göra när jag pratar. Dock skulle jag gärna vilja vara den som är åt andra hållet. Lättare att få riktig kontakt med folk...


   
SvaraCitera

Ja jag är en tjej. Men jag är en ensamvarg. Jag klarar nästan inte att gå ut på stan ensam , förutom när jag har på musiken då. Men vadå det är väl ingen stor skillnad på oss två bara för att jag är en tjej och du är en kille? Vill man inte som kille känna sig trygg då ? Jag har svårt att lita på folk det var nog det som var mitt problem. Men ja du får väl kämpa för henne då men ta det typ lugnt. Och ni kan ju som sagt gå ut och hitta på något roligt. ja men det är klart att du ska se det från den ljusa sidan. 🙂 


   
SvaraCitera