Aviseringar
Rensa alla

Isolerad från det riktiga livet


Ämnesstartare

Tja, det här är nog det första och sista inlägget som jag kommer antagligen ladda upp med tanke på att slutet av mitt liv är nära. Varför undrar du nog. Jo låt oss börja..

Jag är en 17-årig kille som pluggar på gymnasiet. Mitt liv består i princip utav att gå till skolan, träna och sitta på rummet och spela i en livlös cirkel som har hållit på de senaste 4 åren. Vänner har jag gått om, jag har en viktig plats då jag är en bra kompis och är väldigt omtyckt. Mitt liv kan uppfattas rätt bra för andra människor runt om mig. Jag har 2 föräldrar som jobbar, bor i ett hus, i en stor stad och har vänner och familj som bryr sig om mig. 

Så vad är problemet? 

Mitt problem är att den isolering som jag lever i har skapat en psykisk ohälsa inombords. En känsla som kommer krypandes när jag är ensam, i skolan, på gymmet och i mina drömmar. Det sjukaste av allt måste nog vara att vi lever i Sverige, ett land som är så fantastiskt där alla har det bra. Att må dåligt anses som ett stigma. Sånt gör vi inte här i Sverige för här har vi det alla bra. Den isolering som "endast skyddar mig" som min mor gillar att säga upprepande varje gång jag har en åsikt som strider mot hennes föräldrarskap gällande mig.  Jag får inte festa, dricka, vara ute om kvällar/nätter och sova över. Ja, visst är dessa vanliga saker som jag inte är ensam om men jag vill vara extremt tydlig med att jag är ett "perfekt exemplar" på hur en ungdom borde vara. Mina betyg håller sig höga, jag gör aldrig något bakom mina föräldrars ryggar, jag ljuger inte eller försöker förneka något jag är skyldig till. Jag gör i stort sätt allt mina föräldrar ber mig göra. När det kommer till diskussioner inom familjen så är det mamma som styr, pappa är konflikt rädd och deltar därför inte i våra konversationer. Jag vet att min farsa är rätt cool av sig och låter mig göra dessa grejer då han själv hade grymma dagar som ungdom. Jag skulle nog kunna säga att det är mamma som är tyrannen som styr och ställer hemma. Men vad är det som får min mamma att sticka ut? Det måste nog vara det faktum att jag inte får sitta i framsätet i bilen när hon kör, jag får inte vara ute efter kl 8 och jag får inte ha flickvän eftersom "du kommer råka bli pappa och det kan du inte vara i din ålder". När det kommer till små saker så brukar min mamma ta min mobil då och då för att kolla igenom så att jag inte håller på med dumheter. Bankkontot granskas riktigt noggrant 1 gång i veckan så att jag inte köper saker jag inte får. Kvitto ska visas varje gång jag handlar på livsmedelsaffärer, rummet går hon igenom då och då för att leta efter droger, alkohol och tobak. Ett väldigt övervakat och isolerat liv skulle jag nog kunna påstå. Jag får till och med inte ens gå och prata med kuratorn eftersom hon är "socionom och kan förlora sitt jobb". 

När det kommer till vänner så tycker jag att det alltid är lika kul. Vi umgås i skolan och oftast har jag någon kompis att träna med. Tyvärr kan jag inte umgås med dom annars. Skulle det vara så att jag går hem till någon av mina kompisar så ringer genast min mamma deras föräldrar för att höra om det är okej att jag är där typ 2 timmar. Gäller det besök hemma hos mig så är det visitering genom väska och fickor efter tobak, alkohol och droger på mina kompisar. Detta är varför jag undviker att bjuda hem folk eller gå hem till dom. Ett ensamt liv för mig själv som jag tydligen kommer tacka min mor för all den uppfostran jag fått till att bli en ordentlig man.

Ensamhet kan vara bra för det ger dig tid att forma dig själv utan nån som helst inverkan av någon annan. Jag tänker väldigt mycket under tiden jag är hemma. Jag bygger upp mina egna tankar som rör samhället och individen. Jag resonerar för mig själv vad som är gott och vad som är ont. En viss misantropi har växt inom mig. Ett frö som har planterats när isoleringen började och som ständigt har grott i min själ och mina tankar. Hatet för människosläktet, hur människor ständigt jagar efter normer och vad som är viktigt för andra människor. Att sitta i skolan och lyssna på kompisarnas snack om vad som hände senaste festen som var i helgen om hur de gjort bort sig eller vilka människor dom kommit i bråk med på grund av någon tjej som någon annan tycker om. Patetiskt skulle jag nog säga. Den isolering och ensamhet som format mig får mig att fortsätta hata, hata andra människor, hata saker, hata känslor och bara leva i ett evigt hat. En påverkan som kommer finnas inom mig tills jag dör. Ett liv som aldrig kommer vara normalt. 

Slutligen skulle jag vilja bidra till en god tankeställar. Tänk dig att du levde mitt liv. Är det värt att fortsätta leva ett liv som du inte har makt över? Ett liv du inte fått bestämma vem du verkligen är?  Gå runt och hata saker du inte borde hata? Ständig ilska för andra människor bara för att de får göra dessa roliga saker i livet som inte du får? Du existerar enbart för att plugga för att sedan skaffa ett jobb. Du har inte längre dessa känslor som alla andra har och du är bara den här person som bara är. Man ser dig i skolan och sen är du glömd. Det är knappt så att du får ha sociala medier. 
Hur mår du nu? Är livet fortfarande frid och fröjd? Ähh vem bryr sig? Du ska ändå dölja allt bakom ett leende på läpparna för de andra:)

Tack för mig leverpastej.

Om du har läst hela denna text så vill jag tacka dig. Du har tagit del av mitt liv och lyssnat om något som jag varken får prata om med en kurator eller kompisar om. Du kan undvika att svara på inlägget med kommentarer som "Säg emot och gör som du vill" "Du är snart 18, flytta ut!" "Dina föräldrar bestämmer över dig" och liknande för om du verkligen har tagit del av det jag skrivit om så förstår du att det finns ingen utväg än döden. När du läser detta säkert om 1 dag, 1 vecka, 2 månader eller kanske 3 år så kan jag lova dig att människan bakom skärmen inte längre lever..

"Livet är en dröm och döden är när vi vaknar"


   
Citera

Din mamma verkar ha ett väldigt tajt grepp om din nacke eller vad man skall säga för stunden, vilket jag personligen skulle säga inte är sunt alls, vilket jag tror du är medveten om. Jag vill inte framställa mig som en skitstövel nu och smutskasta så jag ber om ursäkt över meningarna som kommer framöver.

Din mamma har enligt mig inte någon bra uppfostringsteknik. Att vara beskyddande är något alla föräldrar är, men med det greppet och den kontrollen hon har så skulle jag vilja säga att det verkligen inte är bra för dig och ditt välmående, och att hon inte riktigt förstår detta. Att växa upp med det överbeskyddandet din mamma ger dig måste vara jobbigt på mer sätt en vad jag kan tänka mig.

Jag tycker du borde försöka (är väl medveten att vuxna ibland skiter i att lyssna på oss tonåringar för ”de har rätt då de är vuxna” men ändå) att tala med din mamma om hur du känner osv, att förklara att hon måste få låta dig känna efter vem du är, att släppa det där stryptaget lite. Jag menar, att vara tonåring är den tiden i ens liv då du ska börja hitta dig själv, göra misstag och ta lärdom av dem och du har inte möjligheten till det vilket enligt mig är fel. 

Jag hoppas verkligen att du inte avslutar ditt liv då du har så mycket mer attvisa och ta lärdom av, kanske inte nu, men snart. I framtiden. Det må vara mörkt nu för dig, och det låter som det varit så länge, men det finns ett ljus i mörkret, ett ljus i slutet av en nästan outhärdlig tunnel. Du måste bara hitta det och kämpa för det, för ibland måste man bara tänka på sig själv. 

Jag hoppas innerligt att allt löser sig, och om du någonsin behöver prata eller liknande, hör av dig till mig! (Tänk även på att det finns chattar och liknande för just sådana här tankar som du har, PRATA med någon är du snäll). Massa kärlek till dig!


   
SvaraCitera

Gainomax1: jag inte får sitta i framsätet i bilen när hon kör

Varför inte? Min fader säger åt mig att sitta i framsätet.

Din mamma är en väldigt dålig förälder.

Du har skrivit en tankeväckande text.

Gainomax1: om du verkligen har tagit del av det jag skrivit om så förstår du att det finns ingen utväg än döden

Jag har väl inte tagit del av det du skrivit, för jag tycker att utvägen inte är självmord. Du borde väl kunna bestämma när du är 18? Eller har jag fel?


   
SvaraCitera

Försök att hitta gemenskapen med gud. Det är inte länge kvar tills du är 18 och får göra som du vill. Gud kommer hjälpa dig på vägen. 


   
SvaraCitera

"Jag får till och med inte ens gå och prata med kuratorn eftersom hon är socionom och kan förlora sitt jobb." Vem fan bryr sig om vad din mamma säger, hon bestämmer inte överhuvudtaget om du får gå och träffa kuratorn.
Kom ihåg att smärtan försvinner inte, den byter bara kropp.
Ifall du verkligen inte är kvar med oss i denna världen hoppas jag du åtminstone skrev ner någonstans att det är din mammas fel, kommer knäcka henne resten av livet.

Mvh Adam


   
SvaraCitera

Tråkigt att det är så. 
Men älskar verkligen texten. Liksom hur du beskriver det och alla ord sätter verkligen sig. Jag menar, det kanske handlar om att din mamma är så otrygg med sig själv att hon "sprider" det otrygga till dig. Vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Frågan är, hur länge kommer hon att orka hålla på så? Det låter rätt så jobbigt att ständigt bevaka dig var du än är, vad du än gör. 
Tänk positiv fast det egentligen är skit.


   
SvaraCitera

Om din mamma hade vetat detta tror jag hon skulle tänka om. Hon bryr sig ändån om dig. Hon verkar inte ha någon tillit till dig, om du berättar om dina tankar om allt hon vill undanhålla dig från kanske hon kan lita på dig. Hoppas verkligen det blir bra. 


   
SvaraCitera

Gainomax1: Sverige, ett land som är så fantastiskt där alla har det bra

Ahahah. Vadsomhelst för sverigebilden


   
SvaraCitera

Du har så galet fel. Självmord är inte den rutt att ta. Du har inte ens blivit myndig än, du är fortfarande tonåring och vet inte hur ditt liv kommer vara. Det är det som är det vackra!! Man vet inte hur livet kommer spela ut sig, och det är det som gör det värt att leva. Det är ingen idé att begå självmord pågrund av detta, ingen alls. Självmord är den dummaste och mest själviska sak en människa kan göra.

Din mamma, hon försöker nog bara vara beskyddande och försöka ge dig ett bra liv. På grund av denna uppfostransteknik mår du ju jävligt dåligt av. Hennes idé om att forma dig till en "ordentlig man" gör henne ingen nåd i detta. Förlåt men en fruktansvärt hemsk idé att plåga dig på detta sätt. 

Lycka är inte så konkret som man kan tro. Du kommer ej finna lycka om du pratar med en kurator, och du kommer ej finna lycka av att bli av med din mamma. Som jag ser det så finner du lyckan över att vara ensammen. Om jag var du skulle jag rymma hemifrån. Jag skämtar inte, det hade jag gjort, rätt och slätt. Om du har några pengar kvar, köp en flygbiljett till nånstans i Asien och försvinn. Det låter helt radikalt, men vad har du att stanna för? Om din mamma har plågat dig på detta sätt så att du känner att du vill avsluta din tid här på jorden är något fel. Något är jävligt jävligt fel. Jag är bara 14, och har säkert fel. Men fyfan. Gör mig så jävla ledsen att läsa det du skrivit här. Bara lev livet! Gör som du vill. Fan ta allt, fuck everything. Skit i allt. Vem bryr sig om betygen om de inte gör dig glada? Vad tjänar det då till? Livet går ut på att vara glad. Inget annat. Var glad, och lev livet. Det är inte värt att plågas varje dag för att finna lyckan som en framgångsrik siffra i vårt normdrivna system. Dagens ungdom är åt helvette, de knullar sina kusiner och festar vid 13 års ålder. Den äldre generationen är dumma och konservativa rasister som bara bryr sig om pengar. Du är den enda bra personen på hela planeten. Så är det bara! Alla andra är helt fucking störda, bara förstå det. Jag är helt dum i huvudet också.

Finn friden i dig, och ta livet i egna händer. Slösa inte den ynkaste ynka chans att du faktiskt uppstod här på jorden. 

Lycka till. 


   
SvaraCitera

noname25:  Dagens ungdom är åt helvette, de knullar sina kusiner och festar vid 13 års ålder. 

ursäkta men va? xD


   
SvaraCitera

vincebruh:

ursäkta men va? xD


   
SvaraCitera

vincebruh:

ursäkta men va? xD

stärker bara min åsikt


   
SvaraCitera

Det är så värt att leva! Så oerhört ledsamt att läsa din text. Du verkar vara en sån fin person. 

Du måste berätta hur du känner för någon. En person kan räcka för att få det stöd du behöver. Du måste för en gångs skull strunta i vad din mamma kan tycka och tänka på dig själv istället. Gå till kuratorn, gå till en lärare, ta första kompisen du ser imorgon och berätta.

Vet inte alls hur din mamma är med innerst inne tror jag och hoppas att alla mammor vill väl. Skulle hon få reda på, av en lärare eller någon att du mår som du gör på grund av henne så skulle hon förhoppningsvis inse vad som håller på att hända.

På din profil står det att du också bor i Eskilstuna. Trots att vi inte känner varandra så finns jag här om du vill träffas för att prata. Jag vet ingenting om det här, jag har aldrig varit i samma situation som dig. Men jag vill så gärna hjälpa till, hur jag nu kan göra det. 

Vill du inte berätta detta för någon ansikte mot ansikte så snälla skriv eller ring till Självmordslinjen. Det här får bara inte vara slutet.

Jag hoppas verkligen att du är vid liv när jag skriver det här, snälla.


   
SvaraCitera