Forumet - Ja du vännen...

Ja du vännen...

6456 1 37

Spana också in:


Finstrumpan: Det verkar vara väldigt många dissar här. Jag kan omformulera frågan lite: kan jag kalla någon "lilla vännen" som gjort illa sig lite i fingret? 
Med försiktiga händer tar han tag om mej, kramar mej hårt, så försiktigt, i sin varma, trygga famn, hans kropp är så hård…….. så stor. 
Jag kramar honom tillbaka, nästan desperat och när jag känner hur han håller i mej, jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han håller mej hårt men ändå så mjukt, så lätt, jag gråter, gråter ut min smärta, längtan, i hans famn. 
Vi ligger länge tysta. Det ända som hörs är mitt snyftande och våra gemensamma hjärtslag. 
För mellan våra hjärtan finns nu bara ett tunt randigt bomullslinne……………. 

Till slut drar han sin hand genom mitt hår, hjälper mej att få mitt långa hår från mitt ansikte som fortfarande är vått av alla tårar. Våra blickar möts.
-Lilla vännen, säger han, gråt inte. och fortsätter.
-Om inte du slutar så börjar jag också gråta. Säger han vänligt.
-Vet du varför jag gråter då? Snyftar jag lite uppgivet.
Han nickar med blicken fastlåst, djupt i mina ögon.
-Varför då då? Frågar jag honom.
Han sveper med sina ögon över mitt ansikte och jag över hans, gud vad han är underbart vacker, Gud vad jag vill ha honom, jag gör vad som helst bara att få några sekunder till av hans närvaro.
-Du är som jag, säger han lugnt, 
-Du längtar precis som jag längtar, vi behöver nog någon, både du och jag.......så känner jag i alla fall. Blir hans svar. 
Jag borrar in mitt huvud mot hans bröst och snyftar lite till som svar på vad han sagt, Han kysser min panna och kramar mej lite mer. 
-Lilla vän, säger han, om och om igen. 
Jag ligger bara och njuter mitt i kaoset. jag vet inte vad klockan är, skall till jobbet i morgon men just nu finns inte sånt. Tiden har stannat och det är bara vara hjärtan som slår, nära, nära varandra.

Galen
Shockerad
kulturmarxisten:
Med försiktiga händer tar han tag om mej, kramar mej hårt, så försiktigt, i sin varma, trygga famn, hans kropp är så hård…….. så stor. 
Jag kramar honom tillbaka, nästan desperat och när jag känner hur han håller i mej, jag kan inte hålla tillbaka tårarna, han håller mej hårt men ändå så mjukt, så lätt, jag gråter, gråter ut min smärta, längtan, i hans famn. 
Vi ligger länge tysta. Det ända som hörs är mitt snyftande och våra gemensamma hjärtslag. 
För mellan våra hjärtan finns nu bara ett tunt randigt bomullslinne……………. 

Till slut drar han sin hand genom mitt hår, hjälper mej att få mitt långa hår från mitt ansikte som fortfarande är vått av alla tårar. Våra blickar möts.
-Lilla vännen, säger han, gråt inte. och fortsätter.
-Om inte du slutar så börjar jag också gråta. Säger han vänligt.
-Vet du varför jag gråter då? Snyftar jag lite uppgivet.
Han nickar med blicken fastlåst, djupt i mina ögon.
-Varför då då? Frågar jag honom.
Han sveper med sina ögon över mitt ansikte och jag över hans, gud vad han är underbart vacker, Gud vad jag vill ha honom, jag gör vad som helst bara att få några sekunder till av hans närvaro.
-Du är som jag, säger han lugnt, 
-Du längtar precis som jag längtar, vi behöver nog någon, både du och jag.......så känner jag i alla fall. Blir hans svar. 
Jag borrar in mitt huvud mot hans bröst och snyftar lite till som svar på vad han sagt, Han kysser min panna och kramar mej lite mer. 
-Lilla vän, säger han, om och om igen. 
Jag ligger bara och njuter mitt i kaoset. jag vet inte vad klockan är, skall till jobbet i morgon men just nu finns inte sånt. Tiden har stannat och det är bara vara hjärtan som slår, nära, nära varandra.

Galen
Men va i helv...