Dessutom så är det väldigt svårt att uppfatta min röst verkar det som. Nästan hela tiden får jag höra "ursäkta vad sa du?"

jag upplever exakt samma sak. vissa timmar kan jag vara nästan helt tyst då det känns som att jag inte har något att tillägga i samtalen. andra timmar är jag supersocial och käften glappar konstant.

jag vet inte heller riktigt på vad det beror på, men jag tror att det i mitt fall är en blandning mellan dagsform, blodsockerhalt och vem man är med. med vissa personer kan jag bara inte hålla ett samtal flytande med hur mycket jag än försöker medan det är helt annorlunda när jag är med andra. avundas verkligen människor som kan prata länge med vem som helst.

JiNK:

Dessutom så är det väldigt svårt att uppfatta min röst verkar det som. Nästan hela tiden får jag höra "ursäkta vad sa du?"

ååååhh, vi måste vara själsfränder

tror ej det där har med depression att göra alls. men jag är ej någon vetare på psyket.

tror bara det kan vara att du är trött och omotiverad

Du skulle säkert kunna anstränga dig och vara gladare utåt och prata med många, men jag tror inte du tycker det är värt energin som krävs av dig. Speciellt om det inte är något intressant som det pratas om. Men försök prata lite ändå, det finns risk att bli bortglömd annars! Folk kanske tror att du inte finns 🙂

Fejlarn:

Men försök prata lite ändå, det finns risk att bli bortglömd annars! Folk kanske tror att du inte finns 🙂

jo, jag har märkt det :/ men jag känner verkligen inte att jag har någonting att prata om ;/ också sitter jag där och är trött, vissa mornar så kan jag vara asgrinig och försöker verkligen inte att visa det. kan det ha och göra med mitt blodsocker? även fast jag har sovit tillräckligt så känner jag den här känslan som att jag vill säga "håll käften"
kan tillägga att jag inte brukar käka frukost

var som du i större delen av gymnasiet med skillnaden att jag aldrig var "pratglad".

förmodligen är det din omgivning det är fel på. ha inte dåligt samvete. härda ut och skaffa sedan ett kneg.

Japp vissa människor känner man sig bekväm med andra ej, så är det.

Ibland känns det lite som om man är såhär och då kanske man tror att det är bäst att vara tyst :>

Det är vanligt, i alla fall i min omgivning.

Människor som skiftar i humöret blir mer levande. Jag skulle aldrig klara av att umgås konstant med någon som var glad hela tiden, det skulle kännas som att personen inte var på riktigt.

Du kan vara deprimerad men du kan också vara helt tonårings-normal. Om du är väldigt orolig för din hälsa så skulle jag rekommendera att gå till skolkuratorn och prata om det, men försök inte att hitta "sjukdomar" som passar in på ditt mående för då skrämmer du bara upp dig själv.

Eller så är du bara tyst av dig.

ställer du diagnoserpå dig själv endast utifrån att lyssna på din röst..? Det skulle inte förvåna mig om någonting är fel med dig, men jag tror inte det är att du är deprimerad...

Alltså
att inte prata när man inte har nåt att säga är inte ett tecken på depression.

JiNK:

men jag känner verkligen inte att jag har någonting att prata om ;/

Det är jävligt skönt med folk som inte snackar jämt. Man kan umgås och trivas tillsammans utan att tvångsmässigt pladdra om strunt.