Smephine:
Jag har ungefär samma problem som dig. Går också i 2an, är väldigt tystlåten och inte någon som tar så väldigt mycket plats. Jag vet inte riktigt vad för tips jag kan ge, men försök kanske att visa intresse på andra sätt än att just vräka ur dig din kärlek. Sätt dig bredvid henne i klassrummet, bara fråga något allmänt om någon skoluppgift eller något annat. Det spelar egentligen ingen roll på vilket sätt du tar kontakt, bara det är en kontakt av något slag. Kanske kan du lägga till henne på fb? Kanske kan det vara lättare att börja skriva till henne lite?
Det som brukar hjälpa mig är även att fråga mig själv "vad är det jag är rädd för?". Hm...sen är det ju så att man får försöka att gå utanför sin trygghetszon och göra saker som man tycker är galna lite då och då :) YOLO - ett så utslitet motto men även väldigt sant! :)
Lycka till!
Har aldrig vågat ''vräka ur mig min kärlek'', har aldrig berättat för någon vad jag känt, isf var det om någon kom på det, det skulle bara va weird om man helt plötsligt går och sätter sig bredvid henne när det finns platser bredvid dom jag alltid sitter med, men självklart så sätter jag mig så nära som möjligt om det är läge för det och jag brukar då prata lite om skoluppgifter men det är liksom det enda jag har pratat om med henne typ, alltid när vi pratar så varar det bara under en väldigt, väldigt kort tid.
Jag har skrivit lite på FB men det har verkligen inte hjälpt irl, jag har extrema svårigheter i det sociala livet pga. depression, har alltid blivit dissat, aldrig haft ett förhållande, har mått dåligt sen 1an och jag har tappat energin för allt, jag klarar inte av att vara med på nästan någon redovisning överhuvudtaget längre, mina betyg har gått ner som fan, jag är aldrig ute och gör någonting. Mitt självförtroende är så dåligt så det finns inte. Hatar hur vissa föds med fördelar och vissa inte, vad är jag bra på liksom? Inget, iaf inget som ger mig någon fördel på den här fronten..
Jag tar även åt mig väldigt enkel och är otroligt lättpåverkad, liksom igår så gjorde hela min dag bara av att hon sa ''Hej då ''mitt namn'' '', det gjorde mig så jävla glad och lika dåligt mådde jag bara av att hon inte svarade på en snap som jag skickade förut idag och det förstörde i princip hela min dag.
Vad jag är rädd för? Att jag ska tappa rösten och inte kunna prata alls eller få panikångest, för det får jag, jag får ju det bara jag ska redovisa och då är det inte lika svårt som detta.
0119linnea:
Tänk på just det att ingenting är omöjligt - det finns inget som hindrar dig förutom dig själv, du KAN klara det. Du är mycket mer kompetent än vad du tror!
Det är så det känns och så jag ser det som jag nästan alltid gjort, allting känns hopplöst, har inget hopp om någonting, jag vågar inte ens säga ''Hej'' först till henne, då vet jag att jag inte klarar av att prata ensamma öga mot öga om detta