Jag har alltid varit den personen som ställt upp för andra, det kan vara att låna ut saker mm. Även när jag var yngre så var de alltid jag som hörde av mig till folk. När jag föräntas vara denna personen av folk, så tror dem att jag bara ska okej snälla gulliga du, jag ska göra detta till dig, varje gång. Men tänk om jag inte vill vara den personen längre? Jag vill ju känna att jag också får något tillbaka. Så bara för att jag väljer att säga nej, så är det mitt fel, för jag inte ville låna ut den där plattången eller vad som helst, som dessutom är min/mitt. 

Det tycker jag är väldigt jobbigt, att bara för att jag säger nej, att det är mitt fel, för jag valde att känna efter att nej jag vill inte göra detta, är det mitt fel då? Har ni arit i liknande situationer som jag? hur gjorde ni då och hur reagerade folk då?