Hej, jag är 15 år och har haft en ätstörning i över ett år nu, det började antagligen med att jag var med två stycken som var helt viktfixerade och var också mycket smalare än mig. En av dem spydde upp maten och jag kände att, vad finns det att förlora? Fast, jag fick inte ätstörningar fören jag slutade vara med dem, då började jag också spy.

Kort därpå började jag också träna, men trots allt detta så gick jag inte ner i vikt, det var inte fören nu i år i april-maj som jag rasade i vikt och fick en jävla massa kommentarer om det. 
Saken är den, att jag var nära på övervikt, är nu nära på undervikt,, jag tycker fortfarande att jag är jävligt fet och äcklig.
Jag gick ner från 59,7kg till 54 på ca en och en halv månad, sedan yttligare 3kg under sommaren. Jag spyr fortfarande upp min mat (middagen och mellanmål om jag kan) , hetsäter som en idiot, tycker inte att jag tränar tillräckligt. Ätstörningar suger, men den ynka månaden då jag lät bli att spy, längtade jag liksom efter att kunna göra det igen. Jag kämpade, verkligen KÄMPADE för att få bort mina ätstörningar som höll på att vrida om skallen på mig och nu är de tillbaka igen.
Ingen står på min sida, ingen förstår mig. (har inte berättat för någon med ämnet om ätstörningar kommer ju upp ibland) har alltså ingen att snacka om det med.

Hur som helst, detta handlar ju bara om mig, nu vill jag veta med er, vad är eran historia? Vad tycker ni om min? Vill gärna lära känna några fler i samma sits