Forumet - Jag klarar inte mer

Jag klarar inte mer

694 3 23
Mitt liv det senaste året har varit ett rent helvete. Jag har känt mig som ensammast i världen utan kompisar i skolan och endast ett fåtal på fritiden. Jag blev sviken av min bästa vän vilket startade allt det här och det fick mig att sluta skolan, gå ner 16 kg på två månader och blivit tvingad till kurator och psykolog utan framgång, det känns inte som att de har någonting att komma med.

Jag har haft självmordstankar länge men jag har aldrig berättat för någon då jag skäms över att jag är så svag och låter en annan människa förstöra för mig men det är inte så lätt att strunta i det som alla säger. Den enda som sett hur jag mått är min pojkvän och utan honom hade jag gett upp för länge sen..

Men för några timmar sedan dumpade han mig på sms och förklaringen var att jag är för rädd att stå på egna ben och att jag i princip är " i vägen " för honom. Han avslutade med " jag älskar dig, det har ingenting med det att göra ska du veta"

Jag orkar inte mer, finns det någon där ute som förstår hur jag mår? Att enda anledningen till att man fortfarande lever är för att man inte vill att ens mor ska gå sönder totalt? Någon som kan hjälpa? För just nu vet jag inte om jag klarar natten, det gör så ont överallt.
Du klarar natten, det går bra. För din mammas skull, för min skull, för din egen skull.
Tänk på att det kan bli bättre.
Du måste prata med någon, någon som kan hjälpa dig. Tänk efter, vem skulle du kunna berätta för? Släkting? Kompis? Kusin?
Du behöver hjälp av en psykolog med dina självmordstankar, det är väldigt svårt att klara upp själv.
Om du inte orkar säga det så skriv ett brev och ge till en psykolog/kurator/skolsköterska, kanske visa dom ditt inlägg här?

Just gör din pojkvänns svek ont (det är ett svek, man dumpar inte någon via sms, speciellt inte om han vet att du mår dåligt) men du överlever natten.

Om du har ångest (något som fungerar för mig) blunda och ta djupa andetag, räkna andetagen till fem och börja om igen från ett till fem.

Kan du avleda tankarna på allt hemskt och att det gör ont på något sätt, kan du prata med någon? ringa någon? Tvinga dig själv att fokusera på något annat, en film?

Jag kanske är väldigt naiv, har aldrig haft självmordstankar själv och vet inte vad du går igenom nu. Men jag vet att du överlever natten

Spana också in:

Tickstart:

pingis


Tickis, jag tror att det är bäst att inte skämta i den här tråden.

RunOver:

Jag orkar inte mer, finns det någon där ute som förstår hur jag mår? Att enda anledningen till att man fortfarande lever är för att man inte vill att ens mor ska gå sönder totalt?


[sad] Det är oerhört smärtsamt att vara fäst vid andra människor. Jag är också en sån som blir väldigt känslomässigt nära andra människor i min närhet och det sliter isär själen när man sen blir sviken, lämnad. Jag har på senare tid lärt mig att jag är den viktigaste personen i mitt liv och ingen annan människa på denna jord! Jag lever inte längre för någon annan. Jag lever för min egen själ och för att göra det som lyfter den.

RunOver:

Jag har haft självmordstankar länge men jag har aldrig berättat för någon.


Vad gillar du att göra i livet? Vad har du för intressen? Vad kan få dig ur sängen en tung dag?
jag vet hur du känner men tyvärr har jag inget som kan hjälpa dig, för att jag är i samma sits. jag hoppar mellan att inte söka hjälp och att söka hjälp. jag är typ mellan de två i denna stund. jag har också självmordstankar eller har jag det jag tänker i alla fall att jag borde dö, men inte direkt på självmord på grund av min pappa som tog självmord, så har jag "lovat honom" att inte själv göra det för att jag vet konsekvenserna av det. jag vill gärna hjälpa dig men jag kan inte
Du klarar natten. Och så kan du tänka varje natt. Bit ihop, och gör som ja alltid gör när de blir jobbigt:
Sparka, slå, skrik och lev djävul. Låter kanske komiskt, men sedan e du så... känslomässigt utmattad att allt du vill göra e att krypa ihop hos mamma/pappa och komma ihåg att de älskar dig.

Och glöm inte att vi finns här om de behövs. Du e perfekt, du e underbar o världen behöver dig. Okej?!?!?! Svik inte världen, snälla[love][love]
Jag grät mig genom natten, sittandes vid elementet med en sladd i handen. Det låter patetiskt, jag känner mig patetisk, det är nog ganska patetiskt.. Men jag trodde det var slut. Jag orkade ingenting, det var en av de värsta nätterna jag varit med om. På morgonen la jag mig i sängen och har legat där sedan dess. Idag hade jag en lite bättre dag, jag gick ut med hunden en runda och det enda jag kunde tänka på när jag passerade träden var hur någon skulle reagera om det en morgon hängde en 17årig blond flicka i något av dem. Jag vet att jag är sjuk, även om det inte syns utåt. Jag kanske har blivit väldigt bra på att ljuga om hur jag mår både för mig själv och för andra men så fort jag blir ensam så går jag sönder.

Jag älskar träningen, den får mig att må bättre. Men också hästarna gör mig lugnare, att få ta hand om någon annan och känna sig behövd kanske hjälper? De har iallafall alltid varit en del av mitt liv och jag kanske borde fokusera på dom, det som får mig att må lite bättre eller åtminstone glömmer de svarta tomma känslorna jag har inom mig. Motorer har också en slags lugnande effekt på mig, att skruva i skotern en hel dag gör att jag blir någon helt annan.

Men just nu är jag rädd för mig själv, nu vet jag att jag inte är ensam men det känns ändå så långt bort. Jag vill ha någon här, någon att luta mig mot, kunna prata med och kunna lita på. Jag har så dåligt självförtroende, speciellt efter att min pojkvän valde ett liv utan mig, att jag inte vet om jag någonsin kommer kunna erkänna mina problem för någon, rädd för att bli avvisad?
RunOver:

Jag vet att jag är sjuk, även om det inte syns utåt. Jag kanske har blivit väldigt bra på att ljuga om hur jag mår både för mig själv och för andra men så fort jag blir ensam så går jag sönder.


jag känner igen mig sjukt mycket



RunOver:

ag vill ha någon här, någon att luta mig mot, kunna prata med och kunna lita på.


säg bara till så finns jag där för dig!!![love][love][love][love]
Klyschigt men sant:

Jag har haft perioder då jag mått otroligt dåligt - förr eller senare har jag kommit ur dem, både på egen hand och genom hjälp från andra. Jag har lärt mig att det är värt att fortsätta kämpa - depression är en grogrund för personlig utveckling. I vintras var jag nästan beredd att dö, så dåligt mådde även jag ett tag, men jag bet ihop och satte upp mål för mig själv: ett i taget, och efter att jag hade uppnått det första målet så började mitt tillstånd förbättras, och det ganska snabbt.

Ge inte upp. Det ordnar sig.

Edit: Massa trötta slarvfel. Bjuder på dem.
Antar att man måste kämpa ibland men det är svårt att tänka klart när man är begravd i alla svarta tankar där nere. Jag brukar ha de sjukaste tankarna om allt möjligt och jag har otroligt livlig fantasi, hade jag bara vågat vara mig själv till 100% så hade jag nog kunnat ha riktigt kul. Mår plötsligt lite bättre.
Jag bor så långt upp i Sverige man kan komma och den här stan är (antagligen som alla andra) så otroligt fördomsfull. Jag började tänka på en vän till mig som är en av de få homosexuella som vågat komma ut med det och han är en riktig drömmare med förhoppningar och som bara ser allting i solsken. Jag önskar jag var lite mer som honom, vågade vara mig själv, stå för det och att folk ändå uppskattade mig.

J