Aviseringar
Rensa alla

Jag vill inte leva längre.


Ämnesstartare

Hej... Jag skrev ett långt jävla inlägg förut men när jag tryckte "skapa tråd" så åkte internet ut och allt jag skrivit försvann, så denna text blir inte lika lång och inte lika bra formulerad.

Jag är 17 år, kille. Går nu andra året på gymnasiet och passar inte riktigt in där. Linjen jag har valt är totalt meningslös. Men jag vill inte heller gå något annat.

Jag vill allstå inte leva längre, de senaste veckorna har varit ett planerande utav mitt självmord. Jag har skrivit ett själmordsbrev till mor, far och broder. Och även ett som jag tänkte på lägga ut på facebook så de som är mina "vänner" inte ska behöva undra "varför?".

Jag har dåligt med vänner, har 1 kompis som har varit med mig i cirka 5 år. Han har inte den blekaste aning om hur jag mår då jag inte kan snacka något med honom förutom datorer och tjejer. Sen har jag ett X antal nördvänner som jag bara pratar om när vi spelar dator tillsammans. Sen har jag några i min klass men de är nog bara klasskompisar då ingen av dom vill vara med mig på fritiden, händer väl en gång om året att de vill vara med mig. Endå så trivs jag bra i deras umgänge, speciellt en utav dom, en tjej som jag gillar exremt mycket, hon gör mig alltid lycklig, kanske enda anledningen för mig att gå till skolan i princip.

Men jag ser ingen framtid med någon...jag kan inte se mig själv jobba! Jag kan inte se mig tillsammans med en tjej eller kille för den delen! Jag kan inte se mig göra någonting...Jag vill bara sitta hemma, sova och spelar dator, där trivs jag. Jag klarar inte av att folk ska kontrollera mig. JAG TVINGAS ATT GÅ TILL SKOLAN, JAG KOMMER ATT TVINGAS ATT JOBBA OCH JAG VILL HA ROLIGT.. Varför kan inte allting vara enkelt?

Jag har inte en jävel att prata med och viker ju därför ut mig här på internet.

Allting började i 6:an, jag var då populär men även en mobbare. Men sedan blev jag ovän med alla de andra mobbarna som jag umgicks med då jag började tycka mobbning var patetiskt, istället var jag en utav de som blev mobbad. Jag har fått leva med det valet nu. Jag förlorade alla mina vänner och blev mobbad varje dag i 3 år i princip. Mobbarna var på mig hela tiden, var jävligt rädd för att gå till skolan och gick väldigt sällan dit. Jag började skära mig lite smått i 6:an men inte speciellt mycket. Jag slutade skära mig men började sedan göra det igen i 9:an, denna gången mycket. BuP kopplades in och även socialen ett tag då jag gick rampage hemma och slog sönder saker för att sedan försökte skära halsen av mig. Jag började må bra igen och gick vidare till gymnasiet där allting kändes bra, jag kunde få en ny identitet och nya vänner. Inte fan fick jag det, jag fick väl ett par vänner i början men de lämnade mig. Som alla andra...

Och nu går jag ju då andra året i gymnasiet, jag skär mig inte eller något längre även fast tanken har slagit mig.

Jag funderar på om jag borde gå ner till 05.50 tåget, ingen kommer ju märka att jag försvinner. Jag har självmordsbrevet redo. Allting känns förjävla meningslöst. Till och med att jag viker ut mig här på internet känns lite smått meningslöst. Men förhoppningsvis finns det någon bland er som kan ge mig hopp om livet.

Och nej det är fan i mig inte själviskt av än att ta livet av sig...


   
Citera

visa dom fel


   
SvaraCitera

ta kontakt med skolans kurator, det kan nog inge lite hopp om inte annat.

med tanke på att du skapade denna tråd som är ett skrik på hjälp så tror jag inte att du egentligen vill befinna dig på stationen 05.50.


   
SvaraCitera

Ta inte livet av dej! Tänk på vad du vill bli o försök nå det målet, om du inte har något mål. fixa ett fråga vad andra vill bli. för något måste du ju vilja bli.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

supply:

ta kontakt med skolans kurator, det kan nog inge lite hopp om inte annat.

med tanke på att du skapade denna tråd som är ett skrik på hjälp så tror jag inte att du egentligen vill befinna dig på stationen 05.50.

Ta kontakt med kuratorn är inte en möjlighet, vågar inte. Internet är mycket lättare att prata ut på. Även fast man kanske inte får lika bra respons.

Och nej troligtsvis inte inatt då jag fortfarande ha en liten livsglädje i mig, men den kommer inte räcka mycket längre till om inget nytt kommer upp.

luddetyr:

Ta inte livet av dej! Tänk på vad du vill bli o försök nå det målet, om du inte har något mål. fixa ett fråga vad andra vill bli. för något måste du ju vilja bli.

Det är lite utav problemet, för 2 år sedan var jag helt säker på att jag ville bli en webbdesigner, jag är redan väldigt duktig på det men just nu så har jag tröttnat rejält på det. Jag vill inte arbeta, arbeta ger mig inget nöje. Som jag sa i mitt första inlägg, varför ska man behöva tvingas göra saker som man inte tycker är kul?


   
SvaraCitera

Spartacus:

Ta kontakt med kuratorn är inte en möjlighet, vågar inte. Internet är mycket lättare att prata ut på. Även fast man kanske inte får lika bra respons.

Din kurator har troligen en mailadress, du kan skriva likadant i ett mail till denne som du skrev här.

Spartacus:

Och nej troligtsvis inte inatt då jag fortfarande ha en liten livsglädje i mig, men den kommer inte räcka mycket längre till om inget nytt kommer upp.

livsglädjen måste ju komma någonstans ifrån, när är du glad? vad gör dig glad? när var du glad senast?


   
SvaraCitera

"The greatest gift of them all is to live, to be able to take a deep breath everyday." - Anonym

Om denna tjejen verkligen gör dig lycklig så ta kontakt med henne oftare än den tid ni träffas i skolan.

Du har fortfarande mycket att ge! Visa dem andra att du står på dig precis som du gjorde i sexan vilket jag anser att det du då gjorde gav en väldigt djup insikt i vad som var fel då du tog avstånd från mobbning! Det bevisar att du är en god människa och väldigt klok! Ta tillvara på det!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

supply:

Din kurator har troligen en mailadress, du kan skriva likadant i ett mail till denne som du skrev här.

Ska tänka på det.

supply:

livsglädjen måste ju komma någonstans ifrån, när är du glad? vad gör dig glad? när var du glad senast?

Jag blir glad väldigt lätt, räcker med att någon pratar med mig och jag lyser upp i stort sett, jag hatar skolan men går bara dit för där har jag någon att prata med. Jag pratar aldrig med dom om mina problem dock då jag inte riktigt känner att de är mina "vänner", men det är endå skönt att bara ha någon att prata med förutom internetvänner.


   
SvaraCitera

Känner igen lite av den fundamentala inställningen till skola och jobb som du har. Du är inte ensam kan jag säga, dom allra flesta vill ha det enkelt och göra roliga saker. jag är en av dom. Det handlar om att kunna finna en rytm och ett fokus som gör att man kan ta sig igenom skiten och komma ut som en bättre människa. Jag går också på gymnasiet i en linje som jag inte finner allra roligast men samtidigt den enda jag skulle kunna tänka mig. Jag vill verkligen inte gå till skolan och göra allt som man är tvungen att göra. Hade jag fått bestämma hade jag käkat mina nudlar och gameat som fan på WoW med ett par polare. Men tyvärr fungerar inte världen sådan, och man måste anpassa sig därefter. Varje gång jag överkommer ett till synes litet hinder så känner jag mig stolt över mig själv vilket gör att man orkar trycka på lite extra. Jag har aldrig varit i några depressiva tankar som du förklarar i ditt inlägg. Men jag kan tänka mig att man måste finna dom små sakerna i livet som gör att man orkar fortsätta. Att se mig själv som jobba kan jag inte föreställa mig i nuläget. Det har jag förvisso aldrig kunnat, inte ens när man gick i skolan och var tvungen att fantisera sitt drömjobb. Men det är på fler grunder än att det skulle vara tråkigt att jobba. För mig går det dock lite bättre nu, jag har ett fast mål och vet vart jag vill hamna, och dit ska jag tamefan ta mig också. Jag må ha min beskärda del brister, men målmedveten är jag.

Din spira har gått sakta nedåt precis som det gjorde för mig. Men jag nådde en botten, och av vad jag läser verkar du ha gjort det också. Frågan är om det finns en grad värre än den. Att tänka på att ta livet av sig själv, ens käraste egodel är ett solid bevis enligt mig på att nått botten, det kan inte bli värre utan det kan bara bli bättre. Men för att det verkligen ska bli det måste du bidra till det, lyckan kommer inte av sig själv utan du måste rycka upp dig, gnugga vidare och finna dom små sakerna som betyder något.

Jag får intrycket av att du inte har någon vidare kontakt med din familj i ditt inlägg. Stämmer det? Vore bra med en utförlig förklaring, vi lyssnar på vad du har att säga.

Och ett litet tips till nästa gång du skriver ett inlägg, kopiera det innan du postar det, har besparat mig oändligt antal timmar frustration [blush]

Tills nästa gång. Sov Gott!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Måwns:

Om denna tjejen verkligen gör dig lycklig så ta kontakt med henne oftare än den tid ni träffas i skolan.

Som om det vore så enkelt :/

Jag är extremt rädd för att göra bort mig, troligen en rädsla som jag fått från 6:an. Jag vågar knappt betala mat på till exempel mc donalds själv utan ger ofta den kompisen som jag går dit med pengarna så att han får betala. Så rädd är jag, så kommer absolut inte klara av att fråga om hon vill hitta på något. Trust me, jag har försökt men har bara fått panik och gjort något annat istället.


   
SvaraCitera

Spartacus:

.

du verkar ha väldigt många fler anledningar till att leva än till att göra slut på livet. även om det bara fanns en anledning så skulle det ara en för mycket för ett självmord. jag föreslår att du tar kontakt med både studievägledare och kurator, genom mail, om att du inte trivs i ditt pluggande eller din vardag. kanske behöver du prata en gång i veckan, kanske behöver du plugga på halvtid bara, kanske skulle det vara skönt att pausa från plugget och praktisera ett tag. du är inte den enda som inte mår bra så de vet troligen rätt bra hur de ska hantera din situation.


   
SvaraCitera

Spartacus:

Jag är extremt rädd för att göra bort mig

Eftersom du är medveten om denna rädsla kan du stanna upp och identifiera när den hindrar dig och pressa dig själv att göra det som verkar lite otäckt. Det skulle nog vara bra för dig att gå utanför din trygghetszon för att få lite nya intryck!

För övrigt håller jag med om att jobba-mentaliteten är jävligt tråkig!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Lethuc:

Jag får intrycket av att du inte har någon vidare kontakt med din familj i ditt inlägg. Stämmer det? Vore bra med en utförlig förklaring, vi lyssnar på vad du har att säga.

Det stämmer, dom älskar mig det märker jag, de gör allt för att göra mig glad. Men jag avskyr dom på något sätt bara. En vanlig helgdag funderar till exempel såhär:

Jag vaknar runt 15.00, går upp när jag hör "maten är klar". Vid matbordet så försöker dom prata med mig men jag "mhar" bara och skiter fullständigt i vad dom har att säga. Min bror han slår jag varenda gång jag går förbi honom. Jag kollar aldrig mina föräldrar i ögonen utan kollar alltid ner i marken när jag ser dom. Dom ord som vi byter ut på morgonen är "godmorgon mamma", "godmorgon pappa", och något elakt till min bror.

När jag sedan ätit klart maten går jag ner och sätter mig vid datorn och pratar inte med dom tills det är mat igen.

Försöker dom prata med mig när jag spelar så skriker jag bara på dom slår om dom blir för närgångna.

Men jag kan berätta dom allting, förutom om hur jag mår. För det vill jag inte att dom ska bry sig om. Men första gången jag rökte sa jag det till dom, första gången jag drack osv.

Jag har även precis slutat spela wow eftersom cataclysm var en stor flopp. Förlorade alla de vänner som jag snackade med varje dag, nu sitter jag aldrig på skype längre. :/


   
SvaraCitera

Spartacus:

Så rädd är jag, så kommer absolut inte klara av att fråga om hon vill hitta på något. Trust me, jag har försökt men har bara fått panik och gjort något annat istället.

Jag kan hålla med om att det kan kännas annorlunda för jag har också varit väldigt rädd innan att jag trodde att jag skulle göra bort mig men det kommer att resultera bra för dig om hon verkligen gillar att prata med dig!

Varför du ska göra detta:

kebu12:

visa dom fel


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

supply:

du verkar ha väldigt många fler anledningar till att leva än till att göra slut på livet.

Och vilka anledningar har jag att leva för?

Visst fan har jag mina stunder om dagen då jag är glad, men så fort självmordstankarna börjar så är det ett helvete igen...Då ser man absolut inga ljuspunkter i livet. Just nu är jag där nere.


   
SvaraCitera