För några dagar sedan trampade miljöpartiets språkrör Åsa Romson i klaveret. Romson uttalade sig i Sveriges Radio om att anonymiteten på internet ska avskaffas.
Den som ansvarar för en blogg kan inte vara anonym.
Åsa Romson i P3 Nyheter 15 april.
Uttalandet möttes av hård kritik i sociala medier och av jurister. I Lunchekot senare samma dag, också Sveriges Radio, backade Romson från sitt uttalande och hävdade att hon blivit missförstådd samt att det inte var Miljöpartiets politik.
Det är ju aldrig bra att uttlanden man gör missuppfattas eller att underlag vi har... tas fram... misstolkas, och får den effekten på grund av att vi är otydliga.
Åsa Romson i Lunchekot 15 april.
Detta var en händelse där Miljöpartiet möte kritik och ställdes mot väggen men annars tillhör det inte vanligheterna att miljöpartiet behöver bemöta granskning och kritik. Nyligen skrev TNS Sifo i en granskning av de politiska toppnyheterna i sex nyhetsledande medier under årets första kvartal att Miljöpartiet helt undgått negativ publicitet.
Journalistikprofessor Kent Asp vid Göteborgsuniversitet kommenterade detta med:
"Miljöpartiet går fredade genom den politiska journalistiken."
En förklaring till MPs immunitet mot kritisk granskning kan vara att MP är ett populärt parti inom journalistkåren. Kent Asp presenterade en undersökning 2012 där han visar att 41% av de tillfrågade journalisterna sympatiserade med MP. På Sveriges Radio sympatiserade 54% av de tillfrågade med MP och på Sveriges Television sympatiserade 52% av de tillfrågade med MP.
Är det så att de miljöpartistiska journalisterna sätter standarden för vad som anses vara objektivt och korrekt och får tolkningsföreträde? Vilket hot utgör denna enfald mot svensk journalistik och i förlängningen mot demokratin? Vad kan man göra för att bryta Miljöpartiets dominans och utöka mångfald inom journalistkåren?