Forumet - Känner mig sjukt ensam

Känner mig sjukt ensam

2561 2 21
Jag är en tjej som fyller 17 i år. Har mått dåligt i flera år till och från och haft det jobbigt med kompisar. (Det börjar alltid bra sen blir det krångligt för mig att upprätthålla kontakten) Men nu det sista har det snarare vart tvärtom, mina vänner (dom få jag har) har bara lämnat mig. Jag är i princip alltid hemma nu, träffar aldrig nån... Hade kontakt med en kille för ett tag sen men vi bröt kontakten i 1,5 månad (hördes för mindre än en vecka sen) men frågan är vad som händer med det. Jag vågar inte hoppas på nåt... Han verkar inte vilja prata med mig ändå typ. Mina föräldrar bryr sig bara om min lillasyster och skiter seriöst i mig totalt. (Visst dom har hjälpt mig rätt mycket innan) Men det är som att det bara är "okej" att må dåligt en period sen får man inte må dåligt. Har psykologkontakt men henne träffar jag väldigt sällan. Ursäkta språket men vafan ska jag göra?? Överväger självmord om inte nåt blir bättre snart. Och jag är seriös :( vet nån vart kan vända mig?
Hejj vill tipsa om att vända dig till en kurator hos UMO, Vad jag vet så är dom sjukt snälla och hjälper en. Själv så är jag snart 16år och tar jag hjälp där trots att jag inte vet vad mitt ''problem'' är. Har en familj som älskar mig, djur,vänner. Men känner aldrig att någon förstår mig, känns så himla bra då att prata med en kurator trots att jag egentligen är ganska tyst och har svårt att uttrycka mig. Men snälla du tänk inte på självmord :(( Så himla hemskt och jag lovar att folk i din närhet kommer bli helt förstörda.. Men iaf, kontakta umo. kram <3
Har det typ likadant fast jag är ju kille då. Har inte haft några riktiga kompisar på flera år nu och det känns riktigt hopplöst och jag har övervägt självmord men det var för ca 3 år sen men jag mår fortfarande skit, har t.o.m. försökt skära mig men det var för typ 2 månader sen men jag vågade aldrig riktigt ta en kniv utan tog andra mindre vassa grejer istället men det blev inga sår, det värsta jag gjorde var väl egentligen att köra en penna rakt i skinnet på min arm tills det blev ett djupt märke och rött som fan.

Hursomhelst, ta inte ditt liv för du förtjänar bättre än att må så dåligt att du vill ta livet av dig.

Emmanicolinaaa: Jag är en tjej som fyller 17 i år. Har mått dåligt i flera år till och från och haft det jobbigt med kompisar. (Det börjar alltid bra sen blir det krångligt för mig att upprätthålla kontakten) Men nu det sista har det snarare vart tvärtom, mina vänner (dom få jag har) har bara lämnat mig. Jag är i princip alltid hemma nu, träffar aldrig nån... Hade kontakt med en kille för ett tag sen men vi bröt kontakten i 1,5 månad (hördes för mindre än en vecka sen) men frågan är vad som händer med det. Jag vågar inte hoppas på nåt... Han verkar inte vilja prata med mig ändå typ. Mina föräldrar bryr sig bara om min lillasyster och skiter seriöst i mig totalt. (Visst dom har hjälpt mig rätt mycket innan) Men det är som att det bara är "okej" att må dåligt en period sen får man inte må dåligt. Har psykologkontakt men henne träffar jag väldigt sällan. Ursäkta språket men vafan ska jag göra?? Överväger självmord om inte nåt blir bättre snart. Och jag är seriös :( vet nån vart kan vända mig?
 ärdu singel snap? du kan vända dig till mig

Spana också in:

Jag hade en period då det var såhär länge under min tonårstid också men jag började att finna vänner igen för några sedan. Du kommer alltid att finna nya, förr eller senare.

Det var precis så min mamma sa till mig, och så kändes det inte då i och med att jag mådde som du gör nu, men idag vet jag att hon hade rätt.

Men mitt råd till dig är att ringa din psykolog och påbörja en behandling igen, säg att du vill träffa hen oftare. Fråga också om du kan få någon kontaktperson via psyk. När du blir myndig eller gjort klart dina studier så rekommenderar jag att flytta ifrån stället du bor så fort som möjligt för att starta upp ett nytt liv.

Jag håller på för fullt med att hitta en lägenhet i en stad där jag trivs väldigt mycket. Bor mycket trevligt folk där och gillar tonåringarna så sjukt mycket, de är så omtänksamma och roliga. Du kommer också träffa på sådana det lovar jag, gör bara inget dumt för du är underbar som den du är.

Som någon sa du kan ju även kontakta UMO eller BRIS.. Krya på dig!!




ElleStjern: Hejj vill tipsa om att vända dig till en kurator hos UMO, Vad jag vet så är dom sjukt snälla och hjälper en. Själv så är jag snart 16år och tar jag hjälp där trots att jag inte vet vad mitt ''problem'' är. Har en familj som älskar mig, djur,vänner. Men känner aldrig att någon förstår mig, känns så himla bra då att prata med en kurator trots att jag egentligen är ganska tyst och har svårt att uttrycka mig. Men snälla du tänk inte på självmord :(( Så himla hemskt och jag lovar att folk i din närhet kommer bli helt förstörda.. Men iaf, kontakta umo. kram <3
Tack, det var ett väldigt bra och fint svar:) Alltså jag vill inte dö egentligen men vissa gånger har väl det känts som den enda utvägen. Ingen vill egentligen dö tror jag men man orkar heller inte leva alltid.. Jag har psykologkontakt på BUP (barn o ungdomspsykiatri) men är tyvärr inte där så ofta. Men det kanske jag skrev innan.. Känner igen mig i det du skriver också. Jag har en familj som jag vet älskar mig och så men ändå så känns det som att "kärleken" inte räcker till. Tycker att syrran tar all uppmärksamhet. När hon mår lite dåligt så är det tydligen panik och när jag mår dåligt så bryr sig mina föräldrar inte (känns det som...) Men det gör dom. Hoppas förresten att du mår bättre snart! <3 Gud vilket rörigt svar av mig haha://

lurifax69: Jag är din vän <3 xoxo

ot.
du kanske ska gå tillbaka till psykologen, de hjälper faktiskt , hjälpte mig när jag mådde som sämst kärlek droger etc . 
Jag går ju till psykologen ibland men man kan tyvärr inte bara komma dit utan att ha bokat tid.. Jo det hjälper såklart men problemet är att dels så har nog inte psykologen alltid förstått att jag mår rätt pissigt nu (började må mycket sämre bara för nån vecka sen) och ja... det är väldigt fullt på BUP :/ 

Lazarus: Har det typ likadant fast jag är ju kille då. Har inte haft några riktiga kompisar på flera år nu och det känns riktigt hopplöst och jag har övervägt självmord men det var för ca 3 år sen men jag mår fortfarande skit, har t.o.m. försökt skära mig men det var för typ 2 månader sen men jag vågade aldrig riktigt ta en kniv utan tog andra mindre vassa grejer istället men det blev inga sår, det värsta jag gjorde var väl egentligen att köra en penna rakt i skinnet på min arm tills det blev ett djupt märke och rött som fan.

Hursomhelst, ta inte ditt liv för du förtjänar bättre än att må så dåligt att du vill ta livet av dig.
Usch va hemskt :( Känner verkligen igen mig i det du skriver. Hoppas du inte skadat dig mer för egentligen hjälper inte det. (Okej jag är kanske inte rätt person att skriva så eftersom jag själv skär mig i armarna varje dag..) Hoppas verkligen det blir bättre snart för dig och att du tar hjälp av nån! <3 Du får gärna prata med mig också om du vill haha:)) 
Kände igen mig så oherört det du skrev att man lär känna folk men sen har man så svårt att upprätta kontakten. För att man inte har ork eller lust till det. Jag har också kämpat å fortfarande med psykisk ohälsa i flera år (jag oxå 17) jag har haft anorexia, träningsmissbruk, och nu har jag länge lidit av utmattningsyndrom med hur många kroppsliga och psykiska problem som helst. Det är hur jobbigt som helst. Det jag vill säga är att du är inte ensam om att må dåligt. Sköt om dig <3

Emmanicolinaaa: Jag är en tjej som fyller 17 i år. Har mått dåligt i flera år till och från och haft det jobbigt med kompisar. (Det börjar alltid bra sen blir det krångligt för mig att upprätthålla kontakten) Men nu det sista har det snarare vart tvärtom, mina vänner (dom få jag har) har bara lämnat mig. Jag är i princip alltid hemma nu, träffar aldrig nån... Hade kontakt med en kille för ett tag sen men vi bröt kontakten i 1,5 månad (hördes för mindre än en vecka sen) men frågan är vad som händer med det. Jag vågar inte hoppas på nåt... Han verkar inte vilja prata med mig ändå typ. Mina föräldrar bryr sig bara om min lillasyster och skiter seriöst i mig totalt. (Visst dom har hjälpt mig rätt mycket innan) Men det är som att det bara är "okej" att må dåligt en period sen får man inte må dåligt. Har psykologkontakt men henne träffar jag väldigt sällan. Ursäkta språket men vafan ska jag göra?? Överväger självmord om inte nåt blir bättre snart. Och jag är seriös :( vet nån vart kan vända mig?
Jag vill jättegärna va din vän lägg till mig på snap så kan vi snacka, w.sund