Forumet - Känner ni er också uteslutna från livet?

Känner ni er också uteslutna från livet?

654 0 27
Jag passar inte in någonstans, min familj har inget gott att säga om mig och min pappa kan bara tala om för mig att jag är en besvikelse och att jag inte har något värde. Jag har inga sanna vänner och ingen partner som älskar mig eller spenderar tid med mig. Jag är född här men känner mig inte svensk, kommer dock ej från någon annan plats. Är religös men har fortfarande Inte funnit en passade religion eller församling där jag skulle känna mig välkommen. Jag har ingen plats I varken grupp eller annat samband. Jag känner mig utesluten från allt helt enkelt. Jag gör det bästa jag kan (eller gör jag verkligen det?) , är snäll mot alla, tar hand om de jag kan och försöker var så givmild som möjligt. Jag får dock inget tillbaka, vilket jag Inte väntar mig heller. Jag har flyttat och bor ensam, jag känner mig inte hemma någonstans och för att dämpa ångesten så går jag flera timmar om dagen men inte ens det fungerar längre. Jag vet inte om det finns någon mening, då jag tror på ett efterliv så måste det vara mycket bättre än jordelivet och om det bara blir svart så är det väl också bra? Och andra sidan så känner jag skuld för att jag vill dö, för förtjänar jag det verkligen? Jag har inte arbetat nog för att få vila än. Jag försöker att inte klaga över mina problem och har inte heller någon som lyssnar. Därför gör jag ett inlägg här. Är det någon fler som känner så här och är det någon som har en lösning? Eller är jag bara självupptagen som har skrivit allt detta? 

Spana också in:

Självupptagen är du absolut inte. Och är du helt slut, utmattad, rentav till den grad att du skulle vilja dö, så har du ju uppenbarligen arbetat nog för att förtjäna vila. Inte döden, men ordentlig jävla vila. Det är ändå inte något man kan "förtjäna". Antingen är man i behov av det, eller inte, det spelar ingen roll vad som har föregått detta behov.

Efter 5 år av depression, och vad som har beskrivits som "hög suicidrisk" så tycker jag mig inte heller känna någon samhörighet med världen. Men jag har förstått, eller snarare fått inbankat i huvudet på mig, att jag visst också förtjänar livet, att inte bara överleva utan att frodas.

En psykolog låter som en möjlig väg framåt.
Men det krävs förstås mer, det är jag fullt medveten om.

Uttråkad_stadsbo:
Nej, det har jag inte. Pratade med en kurator något år tillbaka med det fungerade inte så jag slutade gå. 
Kanske var just den personen du pratade med då som det inte funkade med? Kanske du kan testa igen med att prata med någon annan och se om det fungerar bättre med den? Vissa människor klickar man ju helt enkelt inte med och då blir det ju rätt värdelöst att gå och prata med dem
Annars vet jag inte riktigt om jag känner igen mig så mycket i exakt just det du beskriver, men just i själva det där med att kännas sig utesluten ur livet kan jag på sätt och vis känna igen mig i rätt mycket, för min del känner jag det ofta som att livet liksom går mig förbi medan andras liv rullar och flyter på så bra medan jag inte kommer nånvart alls, kan kännas så jobbigt att se alla andras liv flyta på och att de flesta andra lyckas, har kul osv medan mitt liv mest är skit typ, jävla skit

Uttråkad_stadsbo: Är det någon fler som känner så här och är det någon som har en lösning?
Hur länge har du känt såhär? Jag känner igen mig, och personligen tycker jag att livet är större än mänskligheten så det gör inte mycket att man inte passar in. Det är ändå roligare att vandra sin egen väg än att kopiera alla andra, men det blir mer ensamt. Lär man sig hantera det blir man friare och starkare som individ.

Vad gillar du att göra? Vad får dig på bra humör?

Welcome to Sweden. Vet precis hur du känner för jag är min familj svarta får och mina vänner i skolan är inte dom snällaste. Jag är dock positiv och glad så an märker inte av hur dåligt jag egentligen mår. Men när jag har väx upp hela livet med att bli mobbad och typ udda så känns livet kasst. Och såklart känner jag som du men de flesta förstår inte känslan för dom antagligen är rika snorungar eller bara clowner förlåt om jag kastar alla från samma kant.Fast jag är dock invandrare från andra sidan Östersjön.
mvh Bonden från Estland

stanislavdenstore: Självupptagen är du absolut inte. Och är du helt slut, utmattad, rentav till den grad att du skulle vilja dö, så har du ju uppenbarligen arbetat nog för att förtjäna vila. Inte döden, men ordentlig jävla vila. Det är ändå inte något man kan "förtjäna". Antingen är man i behov av det, eller inte, det spelar ingen roll vad som har föregått detta behov.

Efter 5 år av depression, och vad som har beskrivits som "hög suicidrisk" så tycker jag mig inte heller känna någon samhörighet med världen. Men jag har förstått, eller snarare fått inbankat i huvudet på mig, att jag visst också förtjänar livet, att inte bara överleva utan att frodas.

En psykolog låter som en möjlig väg framåt.
Men det krävs förstås mer, det är jag fullt medveten om.
Jag önskar att jag kunde vila. Jag bor ensam nu men jag känner mig ständigt jagad. Skolan har börjat nu vilket gör saker ännu värre men jag tror inte att jag är redo för att träffa en psykolog än. Men tack för de snälla orden. 

stanislavdenstore: Självupptagen är du absolut inte. Och är du helt slut, utmattad, rentav till den grad att du skulle vilja dö, så har du ju uppenbarligen arbetat nog för att förtjäna vila. Inte döden, men ordentlig jävla vila. Det är ändå inte något man kan "förtjäna". Antingen är man i behov av det, eller inte, det spelar ingen roll vad som har föregått detta behov.

Efter 5 år av depression, och vad som har beskrivits som "hög suicidrisk" så tycker jag mig inte heller känna någon samhörighet med världen. Men jag har förstått, eller snarare fått inbankat i huvudet på mig, att jag visst också förtjänar livet, att inte bara överleva utan att frodas.

En psykolog låter som en möjlig väg framåt.
Men det krävs förstås mer, det är jag fullt medveten om.
Jag är ledsen att du behövde gå igenom allt detta. Jag hoppas att du mår bra idag!

Lilla Trollungen: Annars vet jag inte riktigt om jag känner igen mig så mycket i exakt just det du beskriver, men just i själva det där med att kännas sig utesluten ur livet kan jag på sätt och vis känna igen mig i rätt mycket, för min del känner jag det ofta som att livet liksom går mig förbi medan andras liv rullar och flyter på så bra medan jag inte kommer nånvart alls, kan kännas så jobbigt att se alla andras liv flyta på och att de flesta andra lyckas, har kul osv medan mitt liv mest är skit typ, jävla skit 
Jag förstår dig, hoppas att det blir bättre.

L Y S:
Hur länge har du känt såhär? Jag känner igen mig, och personligen tycker jag att livet är större än mänskligheten så det gör inte mycket att man inte passar in. Det är ändå roligare att vandra sin egen väg än att kopiera alla andra, men det blir mer ensamt. Lär man sig hantera det blir man friare och starkare som individ.

Vad gillar du att göra? Vad får dig på bra humör?

Så länge jag kan minnas men det här blivit värre på slutet. Jag har inget problem med att sticka ut, jag vill bara bli accepterad för det jag är.

Jag har haft många intressen men det är inte mycket som gläder mig längre. Jag försöker att se de små sakerna I min omgivning. Tack för att du frågar. 

Yungblud 4 eveeer: Welcome to Sweden. Vet precis hur du känner för jag är min familj svarta får och mina vänner i skolan är inte dom snällaste. Jag är dock positiv och glad så an märker inte av hur dåligt jag egentligen mår. Men när jag har väx upp hela livet med att bli mobbad och typ udda så känns livet kasst. Och såklart känner jag som du men de flesta förstår inte känslan för dom antagligen är rika snorungar eller bara clowner förlåt om jag kastar alla från samma kant.Fast jag är dock invandrare från andra sidan Östersjön.
mvh Bonden från Estland
Jag är ledsen att det är så för dig också. Jag tror att det är ett svensk beteende faktiskt. De få gånger jag varit utomlands så har jag stortrivts med människorna. Sedan så tror jag att just Jämtland är sämre än andra delar av landet. Folk är verkligen arslen. Vilket län är du från? 

Uttråkad_stadsbo: Så länge jag kan minnas men det här blivit värre på slutet. Jag har inget problem med att sticka ut, jag vill bara bli accepterad för det jag är.

Jag har haft många intressen men det är inte mycket som gläder mig längre. Jag försöker att se de små sakerna I min omgivning. Tack för att du frågar.
Ok, att bli accepterad av alla för den man är kan man glömma, tyvärr. Speciellt om man är lite annorlunda. Det man kan göra är att skaffa vänner som gillar vem man är och skaffa värderingar, vanor, etc som höjer upp motivationen och ger styrka.

Du verkar ha en depression, har du haft kontakt med vården? Om du fyller i denna skala, vad får du för resultat? MADRS självskattning