Vad jag vet så har de flesta människor accepterat detta och gått vidare, springandes i sina ekorrhjul och nyttjat sina livets glädjeämnen. Även jag har gjort det.
Men på sistone har jag ändå fått en känsla av att vi varken existerar eller betyder något, och känslan försvinner inte. Jag tror att våra medvetanden är en illusion skapad av samverkan mellan celler och kemikalier, som i sin tur bara är en liten parantes i universums utveckling (om ens det). Plötsligt känns allt så distanserat och menlöst.
Jag är inte deprimerad. Jag är för det mesta på glatt humör, skrattar och älskar. Men det känns andå som att glädjen egentligen inte är nödvändig. Vidare har jag tappat all motivation i vardagen. Jag har börjat missa lektioner i skolan, gör färre kreativa saker, tränar mindre.
Jag hajar mycket väl att man kan "ta tag i det", "rycka sig i kragen" och så vidare, och bara börja gå upp om morgnarna, uppleva allt och bygga ett ekorrhjul med guldkanter. Men känslan av att det bara är ett fucking mönster som upprepar sig i alla människor och att vi ändå snart inte existerar (om vi ens gör det nu) försvinner inte.