Hejsan allihopa, jag är i en lite knasig situation och jag vet att många kommer tycka att det är fjantigt och att det bara är att gå vidare men ni som åtminstone kan och vill sätta er in i min situation så tackar jag och hoppas endast på seriösa svar. 

Det är så att jag spelar League of Legends ganska regelbundet, för cirka ett halvår sen träffade jag en kille via spelet. Han är ett par år äldre än mig, bor i USA och är som person väldigt stängd, det är inte lätt att få honom att öppna sig och han gör det inte med många personer. Vi började prata mer och mer samt spela med varandra, vi hade riktigt kul ihop båda två och under jullovet stannade jag uppe på nätterna för att kunna prata med honom eftersom att vi har 8-9 timmars tidsskillnad, vi sover även väldigt ofta på telefonen för att sedan vakna upp till den andra personens röst, kan låta fjantigt men det är som i vilken kärleksrelation som helst. VI kunde prata om allting mellan himmel och jord, vi hade vardaliga diskussioner men också djupare, vi argumenterar ofta och är öppna med vad vi tycker. Det jag försöker komma fram till är att vi mötts på mer än bara ett vänskapligt plan och jag känner mig verkligen bekväm med honom. 

Jag själv bryr mig inte mycket om utseende, för mig är det viktigt att man möts på ett själsligt plan precis som vi gjort. Vi hoppas på att kunna träffas men jag är inte myndig än och han har fullt upp med jobb och kanske även ska börja i militären till sommaren. 

Men nu under alla hjärtans dag så började jag fundera kring hur smart detta egentligen är. Han bor på andra sidan jorden, det kommer ta tid innan vi kan träffas och tänk om allt blir helt fel i verkligheten? Jag har haft problem med att knyta kärleksband till personer och därför känns detta riskfyllt. Att sedan inte ha ett så starkt självförtroende hjälper inte heller. Tänk så gillar inte han mig irl? Eller tvärtom? Eller tänk så gillar vi varandra jättemycket, hur gör vi då med distansen? Det är inte bara att ta sitt pick och pack och flytta. Jag tror på att långdistansrelationer fungerar men det känns komplicerat. Jag är en person som ofta tar den enkla vägen ut vilket skulle vara att lämna honom men så mycket som jag grubblat och gråtit och tänkt på det här så känns det inte alls som den enkla vägen ut!

Jag vet inte hur jag vill göra, att glömma honom och gå vidare känns för svårt. Han har själv sagt till mig att om vi ska kunna fortsätta så måste vi vara på samma blad och vilja samma sak och just nu är det jag som velar.

Något att tillägga är att ingen av oss berättat för våra familjer än.

Ber om ursäkt för lång post och om ingen pallar svara eller bara skriva något så förstår jag det, detta var lite för att få skriva av mig också. Ifall ni vill skriva något eller ge tips eller har några tankar så önskar jag bara seriösa och gärna inte så harsh svar, det minsta lilla får mig att börja gråta just nu. 

Tack på förhand. 🙂