Det var så att jag hade ett one night stand med en total okänd. Det värsta var att han manipulerade mig till sex och att jag inte var i balans, eftersom jag hade ensamhetskänslor och var väldigt sårbar just för tillfället, kombinerat med att jag var för naiv och inte kunde säga nej. Jag bara lät saker hända fast jag visste att det kanske inte var så bra.
Vi hade väldigt lätt för att prata och godtrogen som jag är gick jag med på att dricka te med honom och sen började vi prata. Jag hade ingen tanke på att han var ute efter något. Jag ville bara vara vänner, och på något sätt invaggade han mig i en falsk trygghet och sa saker som fick mig att lita på honom och att han respekterade att jag inte var ute efter en romans.. (helt sjukt NAIV). När vi pratade om relationer brast det för mig och jag berättade om min kärlekssorg. Han ville trösta mig och efter mycket övertalning lät jag honom hålla om mig. Det var då han började smeka mig och jag blev bara till vax i hans händer, sen var det kört! det utvecklades till någon form av tröst-sex och jag kunde inte stå emot, fast det egentligen kändes helt fel moraliskt. Frestelse med andra ord! och det känns förnedrande att han utnyttjade det.
Det här skulle nog aldrig ha hänt om han inte var så på, och envis + att jag var i obalans och för naiv. Flera gånger struntade han i att jag sa nej. jag sa att jag inte ville ha sex. Men sen var han så varsam och varm så att jag gav efter. Nu känner jag att det som hände var extremt onödigt eftersom den här människan inte betyder någonting för mig!! han är en total främling, som jag råkade hamna i säng med.
och jag är rädd att kondomen kanske inte var på hela tiden fast han påstår det. Jag känner att jag skulle kunna spola tillbaka tiden. Det kändes på något sätt bra för stunden, men inte speciellt bra efteråt. Det tog ju inte precis bort min kärlekssorg! x( dessutom var jag oskuld innan. sexet var helt okej men ingen höjdare.
Samtidigt har jag lärt mig något av misstaget.
Någon som har varit med om något liknande? hur bearbetar man det och gör om det till något positivt? borde jag prata med någon?
jag försöker intala mig själv att jag inte har något att skämmas över och att det som hände är okej. Men samtidigt tror jag att jag måste förändra något hos mig själv för att undvika att det händer igen
![[sad]](/img/smilies/sad.gif)
Ps. jag är 18 år.