Det är bara att lägga av. Det ger ingenting att skära sig. Förmodligen kommer människor i din närhet bli chockade och ledsna och kanske verka arga, men egentligen är de bara oroliga.
Men det lugnar sig. Till slut bleknar ärren och ingen tänker på det längre.

Misty:

Nej men alltså, sen när de vet (min familj) så vet jag inte vad jag ska göra. Det kommer att bli så svårt, att bara leva vidare i det vanliga livet när de vet om det (att jag skär mig).

Tro mig, många upplever liknande situationer när de växer upp, situationer där föräldrarna får reda på saker om en själv som man helst av allt bara vill hålla för sig själv och gömma undan. När det väl släpper och du förklarar för dem att du har problem så kommer du efter ett tag att känna dig mycket bättre. Det tjänar inget till att bara gå och trycka på sina problem hela tiden, särskilt inte när de är allvarliga och leder till självdestruktivitet.

Misty:

Tycker att det låter lättare att bara låta någon annan göra det, ta hand om mig. Jag orkar inte, jag vet inte om jag vill.

Du kan inte överlåta ansvaret över ditt liv till någon annan än dig själv, förutsatt att du inte är allvarligt fysiskt eller psykiskt sjuk. Om du bara vill kan du ta kontroll över ditt liv och dina handlingar och sluta skära dig. Försök i alla fall göra det! Försök att hitta vad det är som gör att du mår dåligt, och gör något åt det! Om det sedan visar sig att du har något slags tvångsmässigt behov att skära dig så är det nog dags att ta kontakt med psykiatrin. Hoppas verkligen inte att du har det...

Misty:

Vilket jag inte tror att jag har.

Nehe vad kallar du det då?

Hovnarren:

Om det sedan visar sig att du har något slags tvångsmässigt behov att skära dig

Hm... jag tror inte det i alla fall, men det lär väl märkas om det nu är så... Alltså, tycker att det är så dumt! Jag försöker ju liksom inte ens, så värdelös... Kan inte tro det, jag försöker inte ens. Ger upp så lätt, jag fattar inte.

Woho:

Nehe vad kallar du det då?

Alltså... blyghet kanske?

Misty:

Jag försöker ju liksom inte ens, så värdelös... Kan inte tro det, jag försöker inte ens. Ger upp så lätt, jag fattar inte.

Vad tror du det är som gör att du inte försöker då? Tycker du att det inte spelar någon roll om du skär dig eller inte?

Hovnarren:

Vad tror du det är som gör att du inte försöker då? Tycker du att det inte spelar någon roll om du skär dig eller inte?

Jo, det är klart att det spelar roll... Det är bara det att jag är rädd, vad som kommer att hända sen. När de vet, hur allt blir då. Det är då, då vet jag inte om jag kommer att orka.

Misty:

Det är då, då vet jag inte om jag kommer att orka.

Men det kommer du. Du behöver inte skämmas över dina problem. Alla har, eller har haft, problem - det är absolut inget att skämmas över. Sen är det trots allt din familj, du kan lita på att de kommer att göra allting som står i deras väg för att du ska må bra. De bryr sig om dig och vill bara att du ska må så bra som möjligt. Försök att släppa tanken du har som säger att det kommer bli svårt eller att du kommer skämmas efter du har berättat för dem, tänk istället att allting kommer att bli bättre efteråt, att ditt liv kommer få en bättre riktning.

Misty:

Okej... Förlåt, men jag vet inte riktigt. Jag kan tyckas okunnig, må så vara (när det gäller BUP), men snälla, förklara.
Vad gör de? Jag vet, kan väl läsa det på sidan. Kanske det här var onödigt, men jag kan bara inte. Springa dit, och...? Jag behöver hjälp, men jag vet inte hur jag ska göra.

Jag har varit på väg att springa till BUP flera gånger på senaste tiden, men jag har alltid kommit på olika anledningar till att jag inte ska gå dit - jag skär mig inte tillräckligt mycket, mår inte tillräckligt dåligt osv. Tror det hänger ihop med att jag är rädd för att sluta må dåligt, för att jag inte ska känna nåt alls då..

Jag är också livrädd för att de ska få veta.

Så man kan väl säga att jag vet lite hur du känner, om man nu nånsin kan förstå en annan människa. Mitt råd är att du går till BUP och pratar om hur du mår, de finns där för att hjälpa dig hantera sånt. Jag menar, det skadar aldrig att försöka. Massor med styrka till dig.

Havstomat:

Massor med styrka till dig.

Tack, lovar att jag ska försöka!

Tror jag har kommit på något nu...
Skriver det på bloggen (förlåt alla er som inte orkar kolla där).

Du kan absolut bli inlåst som trettonåring, men det är inget att sträva efter.
Du skriver ingenting om din familj, varför orkar du inte stanna kvar hemma?
Vet inget om hur din familjesituation ser ut, men jag hoppas verkligen att din familj inte kommer att tycker att du är "jobbig" eller liknande.

Massor av kramar till dig!

isola:

din familj inte kommer att tycker att du är "jobbig" eller liknande.

Nej, det gör de inte. De är väl typ som vilken familj som helst... Tror att allt är bra. Det är därför, jag vet inte hur jag ska göra... Det är som om jag sviker dem när de fåt veta.

Misty:

Nej, det gör de inte. De är väl typ som vilken familj som helst... Tror att allt är bra. Det är därför, jag vet inte hur jag ska göra... Det är som om jag sviker dem när de fåt veta.

Nej det kommer du inte att göra, de kommer antagligen bli mer upprörda över att du kände att du behövde dölja det för dem.

Alla människor mår dåligt någon gång och behöver stöd, får man det ifrån sin familj så är det jättebra.

isola:

Alla människor mår dåligt någon gång och behöver stöd, får man det ifrån sin familj så är det jättebra.

Mm... men tror du typ att jag har nån psykisk sjukdom, den här Jodie finns ju inte i verkligheten. Fast jag hör inga röster... Jag liksom, känner mer vad det är hon vill, om du fattar.