Uppväxt

Shellder låg och frös, halvsovande. Trots att Shellders skal inte växt sig tjockt nog att skydda från djuphavets kalla vatten, fanns det inga vuxna, vars skal man kan söka värme i, i närheten. Shellder låg där ensam, längtades efter sällskap. Det enda sällskapet den här stackars pokémonen fick, var dock det isiga vattnet.

När Shellders skal så småningom började bildas, hände en fasansfull sak. Kylan djupt inne i Shellders själ, tillsammans med det isiga vattnet som ständigt fyllde varenda vrå, gjorde så att skalbildningen blev full av iskristaller, som trängde in i skalet, och förvandlade dess skyddande värme till ett hölje av is.

De få gångerna vår pokémon träffade på andra Shellders, flydde de i skräck, förfärade över kölden som strålade ut från det isiga skalet. De få gångerna Shellder lyckades somna, trots kylan, var marken frusen runt Shellders viloplats, nedfrusen av all kyla skalet strålat ut under natten.

En dag fick Shellder nog, det var dags att migrera till en varmare plats. Efter att ha funderat länge, insåg Shellder att vissa av de pokémon som levde i närheten, bland annat en Squirtle, försvann långa stunder, och såg mycket varmare och gladare ut när de återvände.

Finns det något sätt att följa med dem?

Träning

Efter att ha funderat en stund, insåg Shellder att det skulle bli väldigt svårt att bli lika snabb som Squirtle. Den gulliga sköldpaddan kunde använda sina starka, långa ben för att snabbt simma framåt igenom vattnet.

För att ens ha en chans till att komma ikapp, var Shellder tvungen att intensivt träna upp musklerna runt skalöppningen. Igenom att göra detta borde Shellder snabbt kunde pressa sig bakåt, igenom att skapa en ström av vatten som fort pressades ut igenom skalöppningen.

Beslutsam om att klara detta, och ta sig till det där varma stället, började Shellder sin träning, igenom att hårt pressa ihop skalöppningen, med ryggen mot en klippvägg. Där kunde Shellder ligga tryckt av sin egen bakåtkraft i timmar, medans skalmusklerna långsamt tränades upp. Intresserat iakttog ett flertal andra pokémon Shellder, varför trycka sig mot en klippa hela dagarna?

Flykt

Allt eftersom tiden gick, växte Shellder, och blev allt starkare, och starkare. Shellder var nu så stor och kraftig, att det som hindrade rörelserna inte var brist på styrka, utan den enorma massa som kroppen, och det isförtätade skalet utgjorde.

I ett lönlöst försök att skjuta iväg sig, började Shellder dra in mer och mer vatten. När Shellder trodde att gränsen var nådd, gick det att dra in lite mer vatten, lite mer, för att sedan trycka ut vattnet, med all sin kraft, Shellder tog verkligen i med hela sin kropp. Shellder rörde sig knappt.

Men, något annat hände. Med vattnet som strömmade ut ut Shellders inre, följde is med. Med ens förvandlades strömmen av vatten, till en stråle av is. "Fin stråle", tänkte Shellder, och somnade av utmattning.

Där sov Shellder länge, efter att ha skjutit ut delar av den is som lagrats inuti skalet, var det mycket behagligare att vila i. Shellder drömde snart. I sin dröm färdades Shellder vida omkring, skjutandes vackra vita strålar av is, och lärde andra hur det kändes, att vara kall inifrån och ut.

När Shellder vaknade, med en plan uttänkt. Smygande, tog Shellder sig fram mot en sovande Squirtle. (Smygande är kanske lite att ta i, men det var så Shellder uppfattade det, och Squirtle sov djupt). När Shellder väl hade nått fram, öppnade Shellder långsamt sitt skal vidöppet, och petade försiktigt in Squirtles svansmed sin långa tunga. Sen klämde Shellder ihop skalet. Hårt.

Squirtles sista dag

Enligt en ballad som Shellder, senare Cloyster, hörde nyligen, av Squirtles kusin Jacques, hade Squirtles dag varit ungefär såhär:

"Squirtle hade haft le trés jobbig dag.
Efter att faire le lek omkring le vänneurs lag,
var le petit sköldpaddan un peu svag."

"Il decider sig för att faire le leta upp ils föräldrar,
qui est snälla, fast de votre adresseur ofta ändrar
När han väl le hitteur dem fick il hörour le fasansfulla nyheten,
de skulleur bege sig ändöur bort till Isle Cinnabar, lämna stillheten,
för att slåss mot le eld-pokémons."

"Då il ne hade ork pas nog att le följour med dem,
bestämde il sig för att vila, gå le hem.
Il somnour fort, ur ils mun det dröp le slem"

"Nästa jour började på ett le förfärligt sätt,
il vaknour av ett le fruktansvärt bett!
Det kändes ungefäur som när le cousain francais
vill pierceur hans svans med le nypa av is
(Ja, il levde le farligt, en riktig kis)"

"Han vaknade med le ryck, trés skrämd
Ils svanseur var i le Shelldeurs bett klämd!
I le panik sökte han sig till sina le föräldrar, han ne kom pas till sans
nedkyldeur och nedtyngd av le fruktansvärd tyngd dans sin svans.
Trots att han kämpade le supah hårt och mot Cinnabar fair le simmade.
Kom han en aning ur le kurs, och bredvid route 14, svimmade."

Il pense "le fu-"

Vidare äventyr

Shellder var glad. Efter den fartfyllda färden igenom havet hade hela världen förändrats. Var Shellder än såg var det vacker sand, nästan var lika vacker som isen som strömmade ut ur skalöppningen dagen innan. Belåten somnade Shellder, det var en lång dag imorgon.

Dagen därpå hörde han en märklig röst, som sade "Du har le dödat mon kusin! C'est trés bien, je m'appelle Jacques". Häpet såg sig Shellder omkring, Squirtle var fasligt fin där han avsvimmad låg infrusen i ett gnistrande block av is. Rösten fortsatte, och sade "Mon ami, je har testat att le döda mon kusin, ända sen den le dag då jag fair le pirceur avec une nype klädeur dans le svanseur." Shellder förstod inte vad den skumma pokémonen sade, men han såg glad ut, och hade en baguette i handen.

Baguetten lyste blått, och såg god ut. Shellder bestämde sig för att fråga ifall den var ätbar. "Hej Jacques, vad är det där för någon baguette?" frågade Shellder. Jacques såg fundersam ut, och sade "C'est le baguette legendarie, trés importante! Tu kan manger le baguette if tu vill". Han slängde in den i Shellders gap, och då hände något fantastiskt!

På grund av den stränga kylan som utstrålade från shellder, frös brödet sönder och smulades i tusen bitar på vägen in i gapet, och ur den föll en Lysande Blå Sten. Shellder, som var för långsam med att ångra sig (Och faktiskt var ganska hungrig) svalde den hel.

Plötsligt sken ett starkt lysande sken, och vår Shellder började skicka ut pulser av ljus. Pulserna blev intensivare och intensivare, man såg vaga rörelser inne i ljuset och marken skakade och frös ända ner till grundvattnet. Shellder fanns inte mer, mitt där ljuset hade befunnit sig stod nu... Cloyster. Ba-dum tish!
Cloyster var lätt förvirrad.

Cloyster

Cloyster såg sig förvirrat omkring, han visste knappt vem han var längre. I sitt sökande efter en identitet såg han mot stjärnorna (Utvecklingen hade tagit en hel dag, därför det var natt). Då hände något fantastiskt, de bildade namnet "iDozer" (Cloyster tyckte i alla fall att det stod det, men han hade sand i ögat, och såg därför inte så bra.)

Jacques insåg vad som nyss hänt, och proklamerade, med en änglakör bestående av massa Gyarados i bakgrunden, följande; "Tu est le Cloysteur qui est kallad iDozeur, tu fryseur le monde!" Sen flydde dem, då de var trots allt omringade av en hel hop med Gyarados.

Vidare coola äventyr

Sedan den dagen har iDozer svävat vida omkring, marken fryser under den intensiva kylan som utstrålas, och pokémons i alla världens hörn får lära sig hur mycket vackrare saker blev, då de har frysts inifrån och ut. iDozers yttre kanske ser hårt ut, och tro mig, det är det, men innerst inne är han bara en liten Shellder utan föräldrar. Väldigt innerst inne, för det mesta ser man bara skalet, som är iskallt, och tål nästan vilken attack som helst.

Med sig på sina resor har han i alla fall sin vän Jacques, som följer honom, medan han reciterar ballader till hans ära, på les francais fake.
Dessa ballader handlar om ett flertal saker, bland annat om hur Squirtle upplevde dagen då han drog Shellder iland brevid route 14.

Han sjöng även om hur Squirtle blev räddad av en tränare, som var le jaevul trés elak, och återupplivad på ett poké-center. Han släppdes dock snart, då han var på tok för gay. Han lever nu, enligt balladen, i harmoni med Squirtle squad, som gör poké-världen till le gay, et le nice place to stay.

Den bästa sången handlar dock om hur alla Gyarados överlevde, utom en. Den var för dålig.

-

[ KONSTRUKTIV KRITIK, TACK! ]
_
ICERUUU BEEEEAMU!

Först postad av mig på sidan pokeadventure,​ vad tycks?

(Eventuella faktafel beror på att jag ej sett/läst pokémon sen jag var.. typ 9.