Tack på förhand till er som orkar läsa 

Jag är 16 år och delar rum med min lillasyster på 14 år. Vi har genom våran uppväxt blivit lovade egna rum. Vi har gjort små förändringar som att måla om, köpa nya möbler... Men allt är liksom halvfärdigt. Orkar inte gå in på detaljer, men vi lever i ett halvrenoverat hus. Som grädden på moset har min mamma MS vilket gör att hon knappt kan gå. Och med våran trappa till övervåningen gör det allt så mycket roligare (notera min ironi) ! Speciellt när det är på övervåningen som toaletten ligger. Men innan man kommer till badrummet måste man gå igenom mitt och min syrras rum. Japp, badrummet är ett rum i (!) vårat sovrum. Och jag sover precis intill väggen till badrummet och hör allt som händer där inne, kul va? Härligt när pappa går upp vid 5 på morgonen och så väcks man av att han inte bara går in i vårat rum utan också går på toa. 

Jag har levt såhär i typ hela mitt liv och jag är urless på det. De sa att vi skulle bygga ut vårat hus förra sommaren. Sen skulle det ske i höst. Sen skulle det ske vid jul. Nu är det sommar igen. Inte ett skit har hänt förutom att de skissat lite på ritningarna. 

Jag kan inte ta hem mina kompisar utan att skämmas med gråten i halsen för att vi är fast i ett ändlöst projekt. Har funderat på hur det skulle vara att flytta till min farfar som knappt kan pratat svenska, eller till min morbror som bor långt åt fanders. Men varje gång får jag dåligt samvete för att jag inte vill bo med min familj.

Jag vet inte vad jag ska göra och det tar kål på mig. Är det ok att fråga mina föräldrar om jag kan flytta till en släkting? Borde jag fråga eller borde jag stanna och se om det blir någon förändring?  Vad tror ni?