Påven styr i Rom och hävdar att varje påve är en efterträdare till aposteln Petrus. Här följer några publicerade fakta om dessa så kallade efterträdare:
Formosus (åren 891—896): "Nio månader efter Formosus’ död hämtades hans lik upp från den påvliga kryptan och ställdes inför rätta i den så kallade ’skräcksynoden’, vid vilken Stefan [den nye påven] presiderade. Den avlidne påven anklagades för måttlöst maktbegär i sin strävan efter påveämbetet, och alla hans beslut ogiltigförklarades. ... Man klädde av liket påveskruden och amputerade fingrarna på högra handen." — New Catholic Encyclopedia.
Stefan VI (åren 896—897): "Några månader [efter rättegången över Formosus’ lik] gjorde en våldsam reaktion slut på påven Stefans ämbetsperiod. Han fråntogs de påvliga insignierna, fängslades och stryptes." — New Catholic Encyclopedia.
Sergius III (åren 904—911): "Hans två närmaste företrädare ... stryptes i fängelse. ... I Rom understöddes han av Teofylakts familj, och med en av dennes döttrar, Marozia, antas han ha fått en son (senare påven Johannes XI)." — New Catholic Encyclopedia.
Stefan VII (åren 928—931): "Under de sista åren av sitt påvedöme hade påven Johannes X (904—928) ådragit sig Marozias, Roms Donna Senatrix’ (kvinnlig senator), vrede och hade fängslats och lönnmördats. Påvedömet förlänades sedan påven Leo VI av Marozia, men denne dog efter 6 1/2 månader i sitt ämbete. Stefan VII efterträdde honom, troligtvis tack vare Marozias inflytande. ... Han var under sina 2 år som påve maktlös under Marozias herravälde." — New Catholic Encyclopedia.
Johannes XI (åren 931—935): "Efter Stefan VII:s död ... utverkade Marozia, av Teofylakts familj, påvedömet åt sin son Johannes, en yngling i 20-årsåldern. ... Som påve behärskades Johannes av sin mor." — New Catholic Encyclopedia.
Johannes XII (åren 955—964): "Han hade knappt fyllt arton, och samtida redogörelser är samstämmiga i fråga om hans ointresse för andliga angelägenheter, hans hemfallenhet åt tölpaktiga nöjen och hans hämningslösa utsvävande liv." — The Oxford Dictionary of Popes.
Benediktus IX (åren 1032—1044; 1045; 1047—1048): "Han var beryktad för att ha sålt påvedömet åt sin gudfader och längre fram återkrävt ämbetet vid två tillfällen." — The New Encyclopædia Britannica.
Slutsats:
I stället för att följa den trogne apsoteln Petrus exempel utövade dessa och andra påvar ett ont inflytande. De lät blodskuld samt andlig och fysisk otukt fördärva den kyrka de styrde över. (Jakob kapitel 4 vers 4)
Några tankar över detta?