Mintyp:

men man behöver andra människor än sina syskon.

Absolut! Men oavsett vad som händer så är det jävligt bra att man har sina syskon som stöd, i vått och torrt! Att det alltid finns någon man kan prata med i förtroende. Det är det bästa som finns när det gäller syskonskap. Speciellt om man haft en jättetufft uppväxt tillsammans, så har man alltid varandra.

Mintyp:

hunden är allt hon har så är det den som hindrar henne från att träffa andra och ha kul.

Det är därför hundar är en del av ens liv, ja tills hunden går bort. En hund är ju som att ta hand om ett barn, man blir låst på olika sätt och ja, det enda sättet är ju att någon kan ställa upp att ta hand om hunden medan hon kan jobba etc. Gäller nästan att anpassa sig liksom. Eller så ska man inte ha en hund om det inte går rent praktiskt.

Förvisso behöver din syster sällskap, me om hunden ska stå mot bekostnaden av att ha ett ordentligt liv med fungerande jobb och umgänge. Det där en en prioriteringssak liksom. Nu är det ju så att hunden och sin syster är beroende av varandra, sen om det är på gott och ont - ja det kanske t.om. går plus/minus/noll.

Det är enklare t.ex. att skaffa hund om man har en stor familj där det alltid finns någon som är hemma som kan rasta, mata och ge den sällskap. Skitsamma, nu är det den situation som den där och man kan egentligen bara för det bästa av situationen. Din syster kommer att bli begränsad av hunden och på något sätt måste anpassa sitt liv för efter detta så gott hon kan. Hennes liv kretsar ju kring hunden.

Men.. hon skulle inte kunna kanske tjäna pengar på sånt då? Som har med hundar att göra? JAg vet inte, men typ ja erbjuda hundpassning, ut och gå med hundar för andra som har samma behhov av den hjälp etc?

Det du definitivt borde göra är att försöka få henne att söka hjälp.

Daybreak:

Det är enklare t.ex. att skaffa hund om man har en stor familj

mm, men de vart som så att de va våran familjs hund... Men de vart lixom hennes hund. Så de följde med när hon flytta. Va aldrig hennes val att de skulle bli så.

Mintyp:

Men de vart lixom hennes hund. Så de följde med när hon flytta.

Jo men det e ju nästan självklart att det blev så. Du menar att hunden gillade din syster och liksom valde ut henne?

Vad känner din syster om allting med hunden och sin situation? Vad har hon pratat om? Bara för att höra lite hennes resonemang i det hela.

Daybreak:

Du menar att hunden gillade din syster och liksom valde ut henne?

Mm, hunden lever enbart för min syster. och som det är nu så känner syrran att hunden är allt hon har. Hon har licksom sagt nått som: "När hunden dör kan lika bra jag dö ja med..."

så hon älskar ju hunden över allt annat.

Mintyp:

nu så känner syrran att hunden är allt hon har.

Vad känner du själv att du måste göra då? För det är ju fortfarande hon som måste inse problemet för att kunna göra någonting åt saker. Typ att hon måste lämna sin hund för att, ja kunna jobba och ha ett hyfsat normalt liv?

På något sätt kan jag tycka/känna att din syster och hennes hund har fått ett "för" starkt band mellan varandra, ett slags sjukligt beroende som antagligen kan sluta väldigt tråkigt om ingenting görs innan något händer. Hon måste ju få hjälp, för hon mår uppenbarligen jättedåligt. 🙁

Daybreak:

På något sätt kan jag tycka/känna att din syster och hennes hund har fått ett "för" starkt band mellan varandra

mm, de e just de... Men hon kan inte göra sej av med hunden. Den måste helt enkelt dö, o när den gör det, då börjar nog den riktiga krisen...

Mintyp:

o när den gör det, då börjar nog den riktiga krisen...

Jo det är klart. Att förlora något som inte går att ersätta är en jättestor förlust. Men samtidigt så är det ju en del av livet man måste leva med. Vet inte riktigt hur du ska göra för att hjälpa din syster, men du kanske måste hjälpa henne att inse att det finns ett liv efter hennes hunds bortgång - hon måste bara få lite smakprov för det för att kunna tänka och tillåta sig sånt

Det man inte känner till eller fått uppleva kommer man aldrig att börja tänka på.

Daybreak:

Det man inte känner till eller fått uppleva kommer man aldrig att börja tänka på.

mm, men jag har tänkt lite på detta. Det är ju faktiskt så att hon är en väldigt ensam människa. Och det enda som hon verkligen verkligen älskar är hunden. Så när den dör... kris...

Tänkt själv om du var helt ensam och de enda du hade var en person som du älskar över allt annat och den personen älskar dej lika mkt tillbaka. Sen går den personen o dör...

Det finns väll vissa jobb som man får ta med sig hunden till jobbet om man vill...

Med andra ord så är det hundfan som är boven? Då har du svaret redan.

creepy:

Det finns väll vissa jobb som man får ta med sig hunden till jobbet om man vill...

nått exempel på sånt jobb? :S

Mintyp:

nått exempel på sånt jobb? :S

Behövs dock oftast utblidning.
Tex frisörer brukar ha hundarna med sig, min farbror var bilmekaniker och hade hunden med sig till jobbet, hästskötare, bonde och liknande jobb. Finns säkert fler.

Ni kan väl hjälpa henne med hunden? Var hon btw inte två år yngre än dig, sjutton år? Går hon inte i skolan? Du kanske ska tänka på att hjälpa din syster istället för att oroa dig för henne.

BLODÅDRA:

inte två år yngre än dig,

mm, 2 år yngre men ja klickade lite fel på reggen. jag är 21 nu, inte 19. Gymnasiet hoppade hon av så hon har ingen direkt utbildning. Den enda som kan ta hand om hunden ibland är jag och mina grannar, men hon vill inte "belasta" grannarna med hunden varje dag.