ät henne som potatischips

shopliftedlove:

Jag trodde det relevanta i sammanhanget var vad man kan göra för att hjälpa tjejen. Inte hur pass undernärd hon är...

Just det jag menar, varför ens motargumentera om hon är undernärd eller inte!?

Visa henne att du finns där och stöttar vad som än händer.
Säg att hon är vacker.
Tjata INTE för då blir allt mycket värre..

Än så länge med tanke på vikten så är det nog ingen fara med hälsan men däremot kan hon må jätte dåligt psykiskt så finns där för henne och visa att du bryr dig så hon känner sig älskad som den personen hon är

Om hon är normalviktig kanske hon är missnöjd över något helt annat än sin kropp men uttrycker missnöjdhet genom maten. Försök hjälp henne med det hon är missnöjd över på riktigt.

Det är oerhört tufft att vara anhörig till någon med ätstörningar.
Det man kan göra är egentligen bara att finnas där, försöka hjälpa till med att hitta någon vettig hjälp osv.
Det kan vara värt att tänka på att en person med ätstörningar tänker på mat under en stor del av dygnet och därför kan det vara bra med reltioner där man inte bara pratar om hur lite personen äter eller hur mycket hon tränar. Det går ändå inte att argumentera någon ur en ätstörning.
Vill hon inte söka hjälp för själva ätstörningen kan det kanske vara bra att försöka få henne att gå till en kurator, skolsköterska, tjejjour eller liknande?

/Jenny

JarfallaTjejjour:

tjejjour

Då får jag hoppas de inte bor här i Karlstad då deras tjejjour inte är något vidare. Jag har haft kontakt med dom och de sviker än när man som mest behöver dom!

hota med att göra slut.

LillMonstret:

hota med att göra slut.

Är hn djupt i sin sjukdom orkar hon inte bry sej så vidare mycket om andra än vad hon ska göra för att gå ner ännu mer, hela ens tid går upp i att komma ner mer.

Min kusins flickvän led också av äs men hon lyckades komma över det. Nu är visserligen alla människor olika men det min kusin har berättat för mig var att hans flickvän behövde lagom mycket stöd och omtanke. Inte så mycket att hon kände sig kvävd och inte så lite att hon kände att han inte brydde sig. Sen fick hon professionell hjälp också av bup vilket nästan är ett måste, då en äs är en psykisk sjukdom snarare en fysisk.

Mitt råd till dig är därför att du tillsammans med hennes övriga omgivning måste först försöka förmå henne till att inse att hon har en äs, samt att hon måste söka hjälp för detta. Är hon helt emot all form av hjälp finns tvångsinläggning som ett absolut sista alternativ.

Det beslutet måste hon ta själv, annars funkar det inte. Folk kan berätta för henne hur farligt det hon håller på med är, men det är upp till henne att ändra på det, det kan ingen annan göra.

är hon 164 och väger 60 är hon inte äns smal. eller så har hon enormt tung benstomme. tro mig, att väga 50 skulle inte ta död på henne.

Säg om du inte börjar äta så lämnar jag dig

Det är underbart att du bryr dig, fortsätt med det och visa henne det så kanske hon inser att du tycker om henne precis som hon är. Flr jag gissar på att du själv inte tycker att hon är tjock?

jille:

är hon 164 och väger 60 är hon inte äns smal. eller så har hon enormt tung benstomme. tro mig, att väga 50 skulle inte ta död på henne.

anonym169:

hon ska ner till 50kg någonstans och jag gissar på att hon vägen runt 60 nu.. och hon är 164cm

det låter ju inte så farligt?
Jag väger ju 52, och är 170 cm lång liksom. (är verkligen inte undernärd heller)

jille:

är hon 164 och väger 60 är hon inte äns smal.

precis vad jag tänkte.