Aviseringar
Rensa alla

Min historia.


Ämnesstartare

Läs detta med respekt och lämna gärna inga spydiga kommentarer efter er. Detta är 100% min vardag & en liten bit av mitt liv. Enjoy.

Jag bor tillsammans med något man skulle kunna förväxla med ett monster. Eller kanske skulle denna berättelse kunna leda dina tankar till Walt Disney's klassiker "Askungen". Men det är såhär jag har det, såhär jag bor. Och det har jag gjort sedan jag var ungefär 7-8 år. Men då bodde jag inte här på heltid, då bodde jag dessutom hos min mamma. Här var jag bara här varannan helg, om ens det.
Då brydde jag mig inte så mycket, visste att det var mamma som uppfostrade mig. Och trotts att denna "inkrektare" försökte ta den rollen ifrån min mor, så lyckades hon aldrig.
Nu har jag bott här i 4 år, och nu är det pappa som har hela vårdnaden om mig eftersom att mamma dog i cancer. Och helvetet började ungefär 2 veckor efter mammas död, när jag flyttade från huset och han som hade varit mannen från min mors drömmar. Och sedan dess har allt bara blivit värre.

Så vem är det jag pratar om då? Är det min jurist till pappa? .. nej, pappas nya.
Vad gör man egentligen när man inte gillar den som ens enda förälder gifter sig med och skaffar ny familj med? När man gång på gång glöms bort mer och mer? När man slutar vara "en del av familjen" och istället kanske ett av de mindre eller större problemen som finns i varje familjs vardag?
Vad gör man? Sjunker man in i sig själv, börjar isolera sig? Börjar man kanske skära sig, för att på något sätt övervinna den fördjävliga smärtan inombords som talar om för dig att "du duger inte"?
Vad gör man när man verkligen vet att de vuxna i familjen prioriterar barnen? När man gång på gång får höra att man är så mycket sämre.
Känner man själv hur man mer och mer börjar bli osynlig och knappt kontaktbar?

Den här vägen har jag i alla fall fått vandra, snubblat, ramlat, ställt mig upp igen, endast för att jag har hoppet kvar att inte förlora.
Jag skulle kunna beskriva det som misshandel eller mobbning. Men det första sagda låter så fult att jag uterslutar att använda det i min mun. Så farligt är det inte, tror jag. Det finns alltid folk som har det värre än mig, som kanske verkligen blir misshandlade hemma, kanske tvingas svälta i dagar i sträck. Tänk bara på berättelsen Dave Pelzer skrev i boken "Pojken som kallades Det". Det är ett av olika exempel, ett annat är "Bakom stängda dörrar" där Cristina blir sexuellt utnyttjad av sin egna far under flera, flera år.
Jag blir inte fysiskt misshandlad hemma.
Men skulle man kanske kunna säga att det är psykiskt misshandel? Jag frågar bara, säger inte att jag blir det. Men jag börjar bli mer och mer övertygad.

Jag vet inte hur många eller hur få som har varit med om detta, det är jag och ett antal fler. Jag kanske har flera stycken i min klass, kanske grannen eller min lärares dotter som jag ser varje dag gå med sin illröda ryggsäck på sig till skolan.
Jag vet inte vilka, vet inte hur många. Men jag är säker på att jag inte är ensam.
Det är fel att säga "så här och så här är det och det är säkert" för alla har olika sätt att se saker och ting på. Men jag tänker inte låta detta förbli osagt, för jag vill berätta hur jag ser det, från min synvinkel, och här kommer det. Så välkomna mina damer och herrar, detta är mitt helvete.

Jag måste bara erkänna en sak, första sommaren när pappa och hans fru (som då bara var hans tjej) hade blivit ett par provade dom att flytta ihop, bara över sommaren. Och det var underbart. Jag kommer inte riktigt ihåg, men jag tror vi bodde i en lägenhet, eller ett radhus. Vi hade nog i alla fall en liten gräsmatta på framsidan av huset och jag gillade verkligen det, men inte visste jag (sju år gammal) hur fel allt kunde gå. Hur snett det skulle bli och hur jag ca 10 år senare sitter med ett trettiotal skärsår på armarna på grund av familjen.

Vet ni hur känslan är när man själv, tillsammans med en syster eller bror blir bortglömda på ens egna fars bröllop? Det var uppe i Dalarna och vi skulle åka från kyrkan till en lokal. Alla satte sig i bilarna och körde iväg. Tillslut var det bara två personer kvar, vi fick gå.
Jag kommer på mig själv nu hur långt det här faktiskt har hållt på. Jag sa till och med till mamma ett antal gånger att jag inte gillade att vara hos pappa, för allt hade förändrats. Pappa hade förändrats så.
Det som var så bra till en början hade gått käpp rätt åt helvete. Och finns det någonting jag kan göra åt det?

Men det var bättre förr, när mamma levde. Det var bättre runt år 2002. Det var bättre.
Jag gick i skola på landet, en kilometer från det stora, vita huset som hade tagit platsen som mitt drömhus. Vi hade hästarna i en hage nere vid stora vägen dit jag kunde gå när jag ville, vi hade kaniner, marsvin, katter och hundar. Livet var som en dans på rosor, utan dom där taggarna på rosens skälk som skulle skära in i fötterna på oss om de hade funnits där.
2002, det var ett bra år.
Sedan kom de dåliga tiderna, 2003 till 2005, då mammas liv ofta stod på spel. Skulle hon klara av det, eller skulle hon snart dö? Hon klarade sig i hela två år och jag är stolt över henne för det. Hon tappade aldrig hoppet om livet. Kanske var hon många gånger trött på att kämpa, men vad då, det var förståligt, och det är det fortfarande.

En vacker dag ska jag sätta mig och skriva ner om dessa två år i en bok. För att klara ut ett nytt kapitel, för att kunna avsluta det och börja på något nytt, fräsht och uppskattat.
Men hur mycket en enda människa kan splittra och göra skada är ofattbart. På en gång efter mammas död blev mormor och mammas man osams (nu 2009 pratar dom inte med varann alls), jag var tvungen att flytta hem till pappa och vid 12 års ålder pendlade jag alltid 3 timmar varje dag, fram och tillbaka till skolan.
Men det var ganska neutralt ändå just efter att mamma gått bort, pappa pratade aldrig om det, och jag sa ingenting, trotts att jag behövde det.

När jag var tretton år, på sommaren när "hon" väntade sitt och pappas barn, bråkade vi högljutt och kraftigt om att jag skulle städa rummet. Jag, 13 år och just kommit in i puberteten och tonåren sa oftast emot, som vilken annan ungdom som helst. Det resulterade med att jag på kvällen satt och skakade på golvet, skräck.
Jag hade gått ut med disken och ställt in tallrikarna i diskmaskinen, jag var rent av förbannad och kunde, redan då, inte kontrollera min ilska helt. Jag slängde igen luckan alldeles för hårt, och bredvid mig stod "hon". Hon ryckte tag i mitt hår och drog ner mig på golvet. Jag stretade emot och försökte slå mig loss. Pappa kom in i köket och drog med mig ut till hallen, där släppte han mig och jag sprang in på rummet.

Det tog mig ungefär två och ett halvt år för mig att få tillbaka en liten, liten del av förtroendet för pappa, och vuxna över huvudtaget, efter det. Pappa som, när jag var liten, hade varit den som jag "skulle gifta mig med" blev den jag fruktade mest. Den som jag tog ut all min ilska och sorg på, och jag borde kanske be honom om ursäkt för det, för det var inte meningen. Jag var bara så arg och maktlös, visste inte då hur jag skulle kontrollera min sorg. Den fick helt enkelt sväva fritt runt mig och det var nära på att ta död på mig.
Nu på senare tid har jag kommit på att det inte alls är pappa jag hatat så, det är inte pappa jag velat bli av med under alla dessa år. Det är hans fru, endast för att jag vill ha tillbaka den där lugna atmosvären igen som jag hade när jag sov i bäddsoffan bredvid syrran när han bodde på Bigatan.
Sommaren 2007 började jag rida en kallblodstravare som skulle bli mitt livs bästa vän. Och hur en häst kan ha så stor betydelse i ens liv förstår jag faktiskt inte riktigt. Men hon var underbar.
Ägaren blev personen som ersatte det jag inte fick från min egna pappa, så som stöd, småprat och råd.
Jag visste inte då att han skulle kunna ersätta mig med min gamla kompis.

Den sommaren började jag dessutom att skära mig själv. Jag kommer faktiskt inte ihåg varför jag började, men jag kommer ihåg att jag undvek att visa armen i stallet ,trotts de +20 graderna i skuggan var tjocktröjan ett altenativ.
Jag kommer så väl ihåg när ägaren till hästen fick reda på att jag skadade mig själv så, och jag tror faktiskt att jag grät. Han brydde sig, och han lyssnade. Något som ingen hemma skulle göra.
Men jag slutade aldrig att skada mig själv, det har gått två år nu och jag håller fortfarande på, nu har jag som tur är haft ett uppehåll, men jag har skapat ett slags beroende och jag har kommit fram till att jag inte kan sluta. Inte på egen hand.
Visst har jag försökt, men jag har aldrig lyckats. Många gånger har jag tagit mod till mig och ställt min pappa mot väggen och rent av sagt ordagrant "Jag skär mig pappa" men har endast fått en suck eller en axelryckning till svar och fått stå där och se honom gå till ett annat rum.

Jag vet inte hur det är att ha ett barn som skadar sig själv självmant så jag vet inte hur det känns, men jag vet hur man stöttar, tröstar och lyssnar. Jag vet hur man finns där. Och jag tror att min pappa vet det också, men han vet bara inte hur man visar det.
Men det som tog ganska hårt på mig, som jag fortfarande, än idag, kan fundera över var hur min pappa endast kunna rycka på axlarna och gå iväg när jag frågade hur det var att ha en självmordsbenägen dotter. Jag kommer fortfarande ihåg att vi stod där vid bilen, pappa hade hämtat mig och en kompis från stallet och jag ser honom bara gå där ifrån. Ändå är det två år sedan.
Det har vart många, många gånger som jag trott att jag inte betyder något och att jag inte är värd mer än vad jag är med om till vardags. Men nu vet jag att det inte är så.
Men är det inte lite märkligt, jag har kommit på att det alltid händer saker på sommaren. Jag kan sitta och tänka på "den där sommaren när det häde det där" eller "Sommaren 2004 när vi var utomlands för första gången när mamma fick blodförgiftning". Det mesta händer på sommaren för mig.

Sommaren 2008 till exempel. Vi bråkade hemma, som vanligt, åter igen om disken inne på mitt rum. Jag råkade kalla min pappa ett av de många svenska könsorden och han blev rasande. Och jag förstår honom.
Jag höll i ett glas i vänsterhanden, två tallrikar i höger och han smäller tallrikarna i golvet från mina händer. Jag blir livrädd, men samtidigt grymt arg så jag slänger glaset i golvet, springer ut och hämtar telefonen. Tio minuter senare var jag påväg till bussen, mot mammas man. Och det sista jag hörde av min fars fru var "Du behöver inte komma tillbaka mer".
Jag kommer ihåg den dagen så väl. Och ibland kan jag nästan känna den där glasbiten sitt fast i mitt finger som den gjorde då, påväg till Karlskoga.

Det var även den sommaren, eller den våren, som jag fick kontakt med socialen i Örebro. Vi kallades in på möte flera gånger och vi pratade om vad som var fel hemma, vad främst jag ville skulle ändras på och hur vi skulle försöka lösa det.
Där fick jag min kontaktperson, en person som betyder grymt mycket för mig nu. Jag och pappa skulle även börja gå på familjeterapi på BUP, men det blev ingenting av med det.
Inte heller blev det bättre i familjen för att jag fick en kontaktperson som jag träffar en gång i veckan. Jag har börjat må bättre och jag är mer social nu än vad jag var förut. Men det har fortfarande inte blivit någon ändring alls mellan min pappa och mig.
Han liksom la över ansvaret på henne istället för att ta itu med det själv.

Det är läskigt att se hur långt det faktiskt kan gå, hur mycket hat en enda människa kan åstakomma och hur man behöver proffesionell hjälp för att få stopp på en ond cirkel som började snurra för så många år sedan. För det är det vi behöver. Vi klarar det inte ensamma, och ingenting blir bättre av att lägga det under mattan och låtsas som om det inte finns.
Vi kanske borde skaffat oss hjälp redan från början, men man ska kolla framåt, det gör jag alltid. Det som redan skett går inte att ändra på, däremot kan man göra en desto bättre fortsättning.


   
Citera

förlåt, är allergisk mot Walls of Text [sad]


   
SvaraCitera

Håller med rawrtarded. Iaf så här på kvällen...


   
SvaraCitera

Image


   
SvaraCitera

nu blev ju ledsen jue[n]

tror att du har rätt i det om psykisk misshandel.
vet dock inget mer att säga om det men får hoppas att det blir bättre för dig


   
SvaraCitera

Jo jag skulle nog kalla det för psykisk misshandel. Man kan säga att föräldrarna inte alltid menar det som de säger men vuxna, speciellt de som ska kalla sig för förebilder, borde inte säga vad som helst.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Oj, jag blev väldigt rörd utav denna, men jag förstår inte riktigt hur det kan gå till. Jag är en person som också har bråkat mycket hemma, men jag har ju ingen aning om hur just du som person tar tag i gräl hemma, jag stängde in mig på mitt rum, låste dörren satte på musik och spelade mitt spel, datorn är en bra flyktväg, ingen vet vem du är på riktigt, du kan vara vem du vill, fly till en låtsas värld där du kan vara den du vill vara, så gjorde jag. Om det inte gick så gjorde jag som jag ville. (Jag är en väldigt viljestark person, jag vill ha det som jag vill, och får oftast så, bryr mig inte om hur det påverkar mitt liv just då, eller i framtiden, vill jag ha det så får jag det, på ett eller annat sett). Jag klarade mig ur detta helvete jag hade hemma, och nu har jag det mycket, mycket bättre och kan bara hoppas på samma sak till dig, mitt tips är att du verkligen ställer din pappa mot väggen och säger, du behandlar mig som skit, jag orkar inte det längre. Du får välja mig eller din kärring till fru för jag mår verkligen dåligt utav att vara här. (Tänk på att du gör dig beredd att offra din pappa för detta, men det är ett alternativ som jag kom på nu)

Jag önskar dig lycka till i ditt liv, och ser gärna att du ger mig ett PM eller liknande om du vill ha någon att prata med eller om hur du gör.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Rawrtarded:

förlåt, är allergisk mot Walls of Text

aw, synd [smile]

HEMLIGHETSFUL:

Iaf så här på kvällen...

äsch, den finns kvar [smile]

OF 5:

nu blev ju ledsen jue

tror att du har rätt i det om psykisk misshandel.
vet dock inget mer att säga om det men får hoppas att det blir bättre för dig

aw nejdå. Tack [smile]

Fiffen:

Oj, jag blev väldigt rörd utav denna

aw, blir grymt glad av positiva kommentarer, värmde verkligen.

Fiffen:

Jag önskar dig lycka till i ditt liv, och ser gärna att du ger mig ett PM eller liknande om du vill ha någon att prata med eller om hur du gör.

Tack så mycket, och jaa.. jag kan skicka dig ett PM. [smile]

- - - - - - - - - - - - - - - - - Sammanslagning 1 - - - - - - - - - - - - - - - - -

åkke, ville bara bevaka tråden. *dåligt inlägg hej mig själv* xD


   
SvaraCitera

Rawrtarded:

förlåt, är allergisk mot Walls of Text

HEMLIGHETSFUL:

Håller med rawrtarded. Iaf så här på kvällen...

hej, jag gick också in på "Noveller och berättelser" och väntade mig ett inlägg på fyra rader [cheers]

woaaaah:

novell/berättelse

elin.
jag beundrar dig, för dit du tagit dig på egen hand. jag beundrar dig för att du är en av mina bästa vänner, och alltid stöttar mig
även då när jag är upptagen pga läxor, vet du att du ändå kan säga hej.

i vått och torrt (vilken smajlis ska jag välja)
[love][party][smile][y]
nån an dem.


   
SvaraCitera

Emmelipemmeli:

hej, jag gick också in på "Noveller och berättelser" och väntade mig ett inlägg på fyra rader

Nej den ploppade upp under "nytt i forumet" [rolleyes]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Emmelipemmeli:

hej, jag gick också in på "Noveller och berättelser" och väntade mig ett inlägg på fyra rader

hahaha! ja typ! xD

Emmelipemmeli:

elin.
jag beundrar dig, för dit du tagit dig på egen hand. jag beundrar dig för att du är en av mina bästa vänner, och alltid stöttar mig
även då när jag är upptagen pga läxor, vet du att du ändå kan säga hej.

Muh [love] Nu blev elin rörd ju! [blush]
Vet inte vad jag ska säga Emily. Men du är fantastisk!
Går inte att inte älska dig! [love]


   
SvaraCitera

woaaaah:

"inkrektare"

[bigsmile]

Och vart vill du komma med Wall of text? Blogg är ordet!


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Fy fan:

Och vart vill du komma med Wall of text? Blogg är ordet!

Neh, att blogga och att skriva en novell/berättelse är inte the same shit, trotts att det är redigt personligt.


   
SvaraCitera

woaaaah:

Neh, att blogga och att skriva en novell/berättelse är inte the same shit, trotts att det är redigt personligt.

Vad är det vi ska diskutera då?


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Fy fan:

Vad är det vi ska diskutera då?

Varför skulle vi diskutera det överhuvudtaget.

Måste säga att det var riktigt riktigt bra skrivet.

Jag förstår inte hur man kan lämna en person och totalt skita i den som din pappa gjort mot dig, att man överhuvudtaget ens kan tänka den tanken... känns skönt att ditt liv har börjat vandra mot den ljusa dörren, även om det kan ta tid innan allt blir "perfekt" igen.
Synd att många som mår dåligt inte bara tar tag i någon person och ber om att få prata. Hade jag kännt dig och du sagt det så hade jag varit där i åska som solsken, det är så jag är och hoppas jag att alla som jag känner, känner.

Hoppas verkligen du klarar av att sluta att skada dig själv, det är säkert inget som man tar sig ur enkelt. Men jag hoppas verkligen att du har insett att det är något som inte är bra för dig... Ska inte tjata om det då jag kan förstå att många säkert redan gör det.

Sammanfattningsvis så hoppas jag du hittar någon som verkligen kan stå vid din sida och stötta dig dygnet runt.


   
SvaraCitera