Liebestraum:
Om du minns mig så är det förmodligen som "Fisk_den_tredje"
Aw ![[cry]](/img/smilies/cry.gif)
Neeeeej. Don't 'member you. Fast vi är samma årgång och allt. 🙁
SOMMAR – ”DU MÅSTE ALLTID VARA MIN VÄN, DU VET FÖR MYCKET”
Nu är det sommar och sol. Jag mår inte så bra. Men jag har i alla fall Daniel. UM hade jag försvunnit från, men jag registrerade mig igen, haha. Vad hade jag gjort utan Daniel? Hm. I min dagbok, som jag sitter och läser nu, återkommer han ständigt. Det är inte så mycket att han aktivt försöker tala mig ur min ångest, utan bara för att han är han. Att han pratar med mig, ser mig och låter mig ta del av honom och det han känner, tycker och tänker.
Daniels och min relation blir mer intensiv denna sommar.
Jag har sedan Sverigetiden haft kontakt med en kvinna uppe i Norrland. Vi pratar också väldigt mycket och har så trevligt. Hon bjuder hem mig till sig. Det var också hon som fick definiera detta ”kapitels” rubrik – Du måste alltid vara min vän, du vet för mycket. Så sa hon tillmig den sommaren. Och nog kan det stämma på henne. Och på Daniel.
SWEEEEEDEN!
I augusti åker jag till Sverige på tillfälligt besök. Först träffar jag min norrländska och sen åker jag tillbaka till staden i vilken jag växte upp. Daniel och jag SMS:ar som tokar nu. Men snabbt var det tillbaks till England. Nu skulle vi faktiskt flytta tillbaka till Sverige och det var mycket som behövde göras.
De sista månaderna i engelska länder tillbringades med förberedelser av olika slag, men går oväntat snabbt förbi. När månaden skiftar från oktober till november landar jag på svensk mark.
Men framåt jul börjar Daniels och min kontakt ebba ur, lite si så där. Den återkommer då och då, och så.
Hm, jag kanske skulle döpt om dessa memoarer till typ "Daniel, UM och jag", haha, men men... jag fortsätter i alla fall, haha!
ÅR 2007:S BÖRJAN
Några dagar efter nyår stötte jag på ett engelskspråkigt citat på QX. Detta kom att definiera väldigt mycket januari och februari det året och löd: "I believe gay boys go to heaven, no matter what God says"
Samtidigt började jag skolan, Komvux, för att läsa matte, svenska, samhällskunskap och, ironiskt nog, engelska.
Under denna tid återregistrerar jag mig på UM igen och får snabbt kontakt med en tjej i Kalix. Jag har ingen aning om hur vi fick kontakt eller vad vi egentligen skrev, mer än att tre mejl från mig till henne är sparade:
Det första lyder:
Hehe, jo Kalix vet jag var det ligger. Lyckligtvis. Annars hade jag skämts.
Glad för att du fått så bra hjälp. Det känns så bra när vården står bakom en. När jag bodde i England fick jag rätt bra hjälp, men jag tyckte inte om dem som gjorde hembesök när manmådde som sämst (de skulle kolla om man var vid liv typ...). De var kalla och ville inte förstå. Man var bara ett offer i mängden. Det kändes som om det var mitt fel att jag mådde dåligt och hade självmordstankarna.
Egentligen var självmordstankarna, den depressiva delen av ens sjukdom, värre än den psykotiska. Tycker jag i alla fall... Men det var den delen man fick minst hjälp med.
Jag har aldrig haft många vänner, men när jag las in förlorade jag kontakten med mina bekanta i skolan. Efter jag blev utskriven orkade jag inte gå tillbaka till skolan. Jag ville inte möta frågan "var har du varit?". Faktiskt har jag inte berättat så mycket för mina vänner om det här. De vet bara att jag var inlagd, att jag mådde dåligt och att jag äter medicin. Men den exakta naturen av min sjukdom vill jag inte berätta. Jag skäms på ett sätt antar jag...
Jag går på komvux, försöker få behörighet till högskola. Alla studier blev ju avbrutna och krasade, men jag vill verkligen göra nåt, trots allt hemskt inom en - det som fortfarande ligger och gror. Jag är jätterädd för att bli dålig igen, att bli en fara för mig själv och kanske till och med andra. För när jag mådde som sämst - alla rationella tankar försvann. Världen liksom föll.
Och det andra:
Vad jag hade för symtom... ja... jag vet egentligen inte mycket om vad som var det psykotiska och var som var det depressiva, men jag fick till exempel visioner. Blundade jag kunde jag se bilder framför mig, av människor som dog, av demoner och onda präster. Jag kände mig så osäker på mig själv. Det kändes som om mina tankar var för många. Jag trodde att demoner skickade in tankar in i min hjärna. Jag kan inte riktigt förklara det... det låter så luddigt... hehe. Jag började handla på impulser. Jag kunde få ångest för vad som helst. Och då kunde jag skada mig själv. Ju sämre jag mådde desto mindre gjorde det ont. Men jag har aldrig som tur är blivit "beroende" av det, om du förstår... har du skadat dig? Hoppas inte...
Jag har aldrig hört röster dock, och det är jag glad för. Jag tror det skulle skrämma livet ur mig. Eller jo, en gång för länge sedan hörde jag det, och jag blev helt skakis efteråt. Jag svor inför mig själv att jag aldrig mer ska höra dem. Kanske var det så att min rädsla för den gjorde att min hjärna bestämde sig för att skjuta ut dem. För det är ju bara våra hjärnor som gjorde det här mot oss. Hur känner du dig inför dina röster? Hur handskas du med dem? Har du identifierat dem?
Att de säger åt dig att göra någon annan illa 🙁 Vad jobbigt... Det kan nog vara riktigt ångestingivande. Men du verkar ha kontroll i alla fall. Det är bra. Så länge som man har kontroll då kan inte ens hjärnspöken skada en. Men om man tappar den - det är det jag är rädd för - att jag tappar kontrollen och går på dessa impulser, att jag börjar tro att djävulen verkligen finns.
Jag försöker skjuta bort religion ur mitt liv - det är så jag handskas med mina demoner. Men det är svårt. Min familj är djupt troende. Mamma är pastorsdotter. För om jag inte tror på Gud och på Satan, då kan de ju inet finnas, och då kan de inte skada mig.
Mina framtidsplaner? Jag vill läsa på universitet... och sen jobba med internationella frågor. Kanske det som rör Norden, EU eller kanske FN. Men det är bara en dröm. Jag vill kunna lita på mig själv innan jag börjar jobba, vill veta var mina gränser går. Jag har svårt för stress... jag har svårt att disciplera mig själv. För min del kan det gå dagar utan att göra nåt, men det känns inte långtråkigt. Det kanske hänger ihop med allt... min läkare sa det i alla fall. Vad har du för planer? 🙂
Nu får du förlåta för att jag babblar på så mycket... Men det är skönt att bara skriva av sig... och du får gärna skriva av dig också. Jag är en bra "lyssnare" 🙂
Och så slutligen det sista, det tredje jag skrev:
Åh så bra att det gått så länge sen du gjorde illa dig sist! Glad för det 🙂
Jag har alltid trott att psykoser är som överdrivna fantasier. Missförstå mig inte nu. Jag vet att det är inget man kan göra åt dem. Men om du minns när du var liten. Alla lekar kändes så verkliga. Jag har säkert gråtit när min legogubbe dog. Så när jag såg bilder inför mig, jag ville inte tro att de var verkliga. Om de var det så var ju hela mitt liv rubbat. De måset ha varit ofrivilliga fantasier som gjorts sig verkliga.
Jag kunde också få minnen av saker som jag visste att jag inte hade gjort, men minnena gjorde att jag fick ångest och självhatade mig själv. Värst av allt var nog när jag "våldtog" ett barn. Rent logiskt vet jag att jag inte kunnat göra det, för jag hatar så verkligen det. Men jag har minnet kvar. Det kom en dag som en ren flashback. Flashbacks kom då och då när jag var som sjukast. Jag är så glad att de inte kommer.
Jag tänker så här att om min hjärna kan skapa hemska bilder framför mina ögon, kunna skapa minnen av de mest ondaste handlingarna på jorden, och jag hamnar i träsket igen? Vad hindrar mig från att begå de handlingarna när jag inte vet skillnad på "fantasi" och "verklighet", på hjärnans skapade minnen och på hjärnans sparade minnen?
Det är just därför jag är så fruktansvärd rädd för mig själv. För tänk, tänk om jag blir sjuk och begår mina minnens handlingar... Jag vill aldrig döda någon. Jag vill aldrig våldta någon. Jag vill aldrig göra nåt ont alls. Jag har hela mitt liv strävat efter att älska människor, se det goda, det fina i folk. Men om jag blir sjuk igen...Fan alltså. Man är så rädd...
Du skriver att du inte går ut för att du vet att någon är ute efter dig. Vad hemskt att känna så. Jag känner en inre rädsla - för mig själv - och det är nog lättare att handskas än en yttre. Det gör mig ledsen att du är så rädd. Rädsla är en av människans hemskaste känslor. Och en av de mest instrinktiva. Hur mycket man än försöker resonera kring en händelse, ett förlopp - rädslan går inte att ta bort. Så jag förstår om du inte vill ensam gå ut.
Jag bor med mamma, pappa och bror. Det var planer på att jag skulle flytta hemifrån, men mamma och pappa ville inte det - i och med hur jag mådde. Men nu när jag mår så mycket bättre borde jag kunna flytta ut sen. Jag hoppas det i alla fall 🙂 Annars kan man ju flytta ihop med en kompis eller så. Man blir lite friare ändå. Så man får se. Förstår också att din psykolog vill att du stabiliseras först. Jag hoppas det går fort så du kan få eget boende 🙂 Vi vill ju alla ha en sorts frihet...
Dina röster... är de typ djävlar, eller låtsaspersoner? Har de någon personlighet? Om du förstår vad jag menar...
Du får ta hand om dig. Förlåt om jag berättar för mycket. Sånt du kanske inte vill höra. Säg bara ifrån då.
Stor kram!
förväntar du dig att någon ska läsa?
m3lis:
förväntar du dig att någon ska läsa?
Egentligen inte ![[crazy]](/img/smilies/crazy.gif)
Som jag skrev förut (men som du troligen hoppat över) så är detta min tråd, med mina minnen och så. Jag kapar den. Det är för min skull jag skriver ![[cool]](/img/smilies/cool.gif)
jason:
Som jag skrev förut (men som du troligen hoppat över) så är detta min tråd, med mina minnen och så. Jag kapar den. Det är för min skull jag skriver
som en blogg :P:P:
fast man får nig flear läsare här
Är det bara jag som tycker att Daniel borde ägnat sig mer åt sin tjej och barn än åt internet och sms??
Läste iof inte allt, men ändå.
isola:
Är det bara jag som tycker att Daniel borde ägnat sig mer åt sin tjej och barn än åt internet och sms??
Tja. Jag tror det är något han i dag ångrar. Vad jag vet,enligt UM-trådarna postade då strax efter barnets födelse, gjorde Daniel och tjejen slut ganska snabbt efteråt. De kunde inte hantera den gemensamma sorgen. Eller nåt.
jason:
Tja. Jag tror det är något han i dag ångrar. Vad jag vet,enligt UM-trådarna postade då strax efter barnets födelse, gjorde Daniel och tjejen slut ganska snabbt efteråt. De kunde inte hantera den gemensamma sorgen. Eller
Men han hade ju fortfarande en unge.
jason:
Vad jag vet,enligt UM-trådarna postade
Ni smsade ju en massa? Du borde ju veta mer om honom än vad umtrådarna sa.
Jag ska faktiskt berätta att jag har läst allt. Mycket starkt av dig att komma ut, och även att ta dig igenom den mörka resan.
isola:
Men han hade ju fortfarande en unge.
Jo, men henne tog han ju fortfarande hand om. Han fick ensam vårdnad!
isola:
Ni smsade ju en massa? Du borde ju veta mer om honom än vad umtrådarna sa.
Absolut. Jag vet exakt vad som hände, men denna tråd handlar mer om mig än om Daniel egentligen, och jag känner mig inte ha någon större rätt att gå in i hans privatliv mer än det som han gjorde "publikt" genom inlägg på bland annat UM.
Chibibbi:
Jag ska faktiskt berätta att jag har läst allt. Mycket starkt av dig att komma ut, och även att ta dig igenom den mörka resan.
Tack så jättemycket ![[bigsmile]](/img/smilies/bigsmile.gif)
Jag lovar! Det kommer mera!
jason:
. Han fick ensam vårdnad!
Då var det ju verkligen dåligt av honom om han satte internet framför ungen.
isola:
Då var det ju verkligen dåligt av honom om han satte internet framför ungen.
Äh? Det ena utesluter ju inte det andra. En mamma som går och fikar med sin far, ignorerar hon sitt barn bara för att hon är och fikar med sin far?
Plz x-plejn.
Som lovat kommer det mera:
VÅREN 2007
Inte mycket händer under våren... Inte vad jag minns i alla fall. Så vi hoppar över berättelsen fram till juni.
RAVN IS EXPOSED AGAIN
Nu hade juni kommit och på något sätt, jag minns inte hur, kom Daniel och jag tillsammans med någon gemensam chattkompis, att hitta Ravn på andra forum på nätet där han inte alls är Ravn (hur vi nu kom på att det var samme Ravn-människa minns jag inte heller, men det hade lite med mejl och göra). Och vi faller i ilsken sorg.
Det var precis som när OrCane kom på Ravn, bara att vi nu hade tangibla bevis på det. Vi beslutade oss för att hålla det tyst ett tag. Minns inte varför...
Ravn är inte alls en norsk pojke som lider av stora smärtor och har en pojkvän Sander som är minst lika sjuk han. Nej, Sander och Ravn är samma person. Ravn är fiktiv. Allt är fiktivt. Det finns ingen sanning alls. Han är inte ens av manligt kön. Det är en kvinna som är långt ifrån vår egen ålder.
En månad senare pratar vi med Ravn-kvinnan om det hela. Konfronterar. Det gick väl rätt bra, men inget, inget kunde göra att det blev som ”förut”. Förtroendet var som sagt helt krossat för denna människa.
SOMMAREN 2007
Nu var det dags att jag åka tillbaka till mitt underbara (andra) hemland England. Väl i England fick jag veta att jag kommit in på universitet i en stad i Småland. Jag jublade! Det var så härligt! När jag kom hem från England blev det mycket att stå i. Kolla efter lägenheter, köpa möbler,och så vidare. Men det var roligt, och det gjorde mig glad.
KANELBULLENS DAG
Efter bara några veckor i Småland – jag hade ju mått så bra den sommaren – föll jag tillbaka i mörkerseendets mående. Måendet fick sin kulmen på kanelbullens dag 2007 då jag bara bestämde mig för att ta en massa tabletter.
Koma. Lyckligtvis hittades jag (jag var inte hemma) men förblev medvetslös ett par dar till. Jag hamnade på sjukhus och fördes över till psyk efter att jag vaknade till.
Jag förblev på sjukhuset fram till jul.
VINTERN 2008
Jag hade inte fört dagbok under denna vinter så mycket så jag är lite osäker på vad som egentligen hände då, UM-wise alltså.
vad skriver du en tråd för. Blogga.
