Aviseringar
Rensa alla

Misshandeln och mitt beroende


Ämnesstartare

Mammas man kom för 2 år sedan till Sverige... Han var snäll i början men började bli aggresive :/ Han började först med att knuffa mig och låsa in mig på rummet så att jag till och med var tvungen att kissa på golvet i mitt rum. Sen en dag började mamma och jag bråka och hon ringde såklart till hennes man... Han kom från loppis på 10 minuter, knuffade in mig på mitt rum och knuffade ner mig på sängen tog tag i mig och tog sina jävligt vassa naglar och nöp mig på örat (låter fjoligt men det gör faktiskt jävligt ont) och tog mig sedan på låret... Sen gick det några dagar och vi började bråka igen, jag sprang ut från lägenheten medans han skrek efter mig och hotade med att han skulle ringa Hells Angels så dom kom och slog mig gul och blå... Sedan flyttade vi ut på landet. Några veckor efter det började han kalla mig hora, slapparsle, Fatas, Fjortis, Bortskämda ungjävel och allt annat som man kan kalla en... Han sa att jag var hans slav... jag skulle göra allt för honom. Jag tyckte såklart inte om det och började skrika tillbaka... Han började kasta vassa föremål mot mig, slå mig tills jag var alldeles blå, hota mig och... det värsta var när han tog på mig.
Och mamma står bara och kollar när han gör dom hära grejerna.
För det mesta var jag själv med honom och det var då han gjorde det mesta. Men jag ville inte säga nåt till mamma för hon skulle bara säga: Du ljuger det skulle han aldrig göra! HON FÖRSVARAR HONOM!!!
Sen en dag fick jag nog, jag tog en nål sprang ut i skogen och började skära mig själv djupt i handleden... Jag vart alldeles yr och fick jätte ont i huvudet och frös och kände att jag vart trött (Är det normalt om man ser blod eller känner lukten?) Jag tvättade av mina armar i vattenpölar eller åar varje gång jag skärde mig (nästan varje dag)
Han fortsatte med det han gjorde mot mig och jag fortsatte att skära mig för jag kände mig äcklig och smutsig efter det han gjort...
När jag inte orkade mer berättade jag hur jag hade hemma och dom kontaktade socialen... Jag fick komma på ett förhör med polisen med kamera o mikrofon... Fick advokat och all skydd jag kunde få... Sen en dag berättade dom att jag skulle flytta hem till pappa 🙂 Och nu har jag bott hos pappa i 2 veckor... Men jag mår fortfarande inte bra... Jag är rädd att soc kommer och tar mig eller att mammas kille kommer hit... Jag har fortsatt att skära mig i handleden till jag känner att jag mår illa o.s.v... Jag kan inte sluta skära, jag känner att jag mår bra av det... Jag går in i en värld den bara jag och smärta finns (låter konstigt) och jag gråter men då tänker inte jag på nåt annat. Men det gäller i bara sekunder och sedan kommer jag tillbaka men jag vill ha mer så jag fortsätter... Jag har blivit beroende av att skära mig själv. Jag har bara berättat detta för min kille och den person jag litade på men idag lämnade han mig... och nu mår jag piss! Iförrgår skärde jag upp hela min arm... Så plågsamt men ändå skönt... och nu inatt blir det mer 🙁 Jag orkar snart inte mer...

Jag vill bara ha en vän som förstår mig... Finns det verkligen seriösa människor här i världen som man kan lita på tillräckligt, som man kan dela sitt liv med, berätta hemska grejer, och tycka om? Finns det nån man verkligen KAN lita på, utan att den personen lämnar en?! :'( Jag litade på den hära personen men... He's just gone
Vad ska jag göra nu när ingen kmr förstå mig längre? :'( Ingen av mina vänner förstår mig...


   
Citera

Hur gammal är du? Berätta hur du känner för din pappa så han kan fixa en bupkontakt till dig.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag är 15 🙂
Har pratat med pappa om hur jag känner och vi har kontakt med polis och allt och alla... Och jag har redan kontakt med bup p.g.a. min asperger syndrom. Men det är att jag vågar inte prata om detta... Speciellt inte det med mitt beroende. 🙁


   
SvaraCitera

Smurfan:

Jag är 15 🙂

Men lilla snuttan <3 (ej nedlåtande menat!)
Känner du att du inte kan prata med din buptant om allt så ska du byta, de är där för din skull och det är verkligen inte konstigt att du mår dåligt och skär dig efter allt du varit med om.
Det skulle nog kännas bättre om din pappa fick ensam vårdad officiellt, har ni pratat om det?


   
SvaraCitera

Usch [sad]


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Har haft min buptant i några år men jag vet inte nu vad som händer... För hon snackar om att jag ska få en psykolog :/ Men hur ska det göra mig bättre? Jag kommer ju fortfarande inte säga nåt om mitt beroende...

Vi har pratat om ensam vårdad men jag vet inte hur det blir eftersom en utredning håller på med polis och min advokat och andra personer... och det är inte säkert än om jag får bo kvar hos pappa eller om det blir fosterhem... eller hos... mamma [cry]

Jag vet inte hur jag ska stoppa mitt beroende... För just en timme sedan skärde jag mig igen... och jag börjar känna mig så där yr och illamående och ont i huvudet nu :/ Dom jag har berättat detta om (min kille och en annan person) säger att det är blodsbrist men... jag vet inte... Men jag blöder väldigt mycket... Men jag känner att jag är lycklig när jag gör det [smile] Jag glömemr nästan allt (låter knäppt och psykat) men jag kan inte hjälpa det. Mitt beroende har börjat blivit stort nu.


   
SvaraCitera

Smurfan:

Men hur ska det göra mig bättre? Jag kommer ju fortfarande inte säga nåt om mitt beroende...

Säg det. Bättre att vara ärlig.


   
SvaraCitera

Har varit med om liknande hemskheter. Skicka PM om du vill.

Smurfan:

Finns det verkligen seriösa människor här i världen som man kan lita på tillräckligt, som man kan dela sitt liv med, berätta hemska grejer, och tycka om?

Ja, de finns, men det gäller bara att hitta dem...


   
SvaraCitera

Smurfan:

[smile] Jag glömemr nästan allt (låter knäppt och psykat) men jag kan inte hjälpa det. Mitt beroende har börjat blivit stort nu.

Inte bra.[no-no]


   
SvaraCitera

Smurfan:

och det är inte säkert än om jag får bo kvar hos pappa eller om det blir fosterhem... eller hos... mamma [cry]

Större chans att du får bo kvar hos din pappa om du berättar. Hoppas det går bra för dig.


   
SvaraCitera

Kram. Ska sova. Fortsätt skriva och berätta hur det går.


   
SvaraCitera

Smurfan:

jag ska få en psykolog :/ Men hur ska det göra mig bättre? Jag kommer ju fortfarande inte säga nåt om mitt beroende...

Gör det, även om det såklart känns svårt och pinsamt. Hon/han kommer inte att döma dig.

Smurfan:

Vi har pratat om ensam vårdad men jag vet inte hur det blir eftersom en utredning håller på med polis och min advokat och andra personer... och det är inte säkert än om jag får bo kvar hos pappa eller om det blir fosterhem... eller hos... mamma [cry]

Du är över 12 år och har därför rätt att tycka lite själv.
Om du mår bra hos din pappa och han ses som lämplig av soc så finns det alls ingen anledning till att du ska få bo i fosterhem. Det är dyrt och omständligt för kommunen att ha ungar i fosterhem, så där hamnar man bara när alla andra alternativ är utdömda.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Sara Nilson:
Jo jag har insett att mitt beroende inte är bra... men... jag kan inte sluta... Jag vill blöda, Jag vill må illa, Jag NJUTER av det [cry]

Schism:
Tack 🙂 Skickar gärna PM 🙂 Behöver prata lite med andra som förstår hur det är...
Hade en som förståd mig men han lämnade mig för nån dag sedan... Men mitt problem är att jag nu vart beroende av honom, av hans hjälp... Jag kan inte släppa honom... Har väldigt svårt för att släppa vissa personer jag blir beroende av.

Isola:
Men jag har lärt mig att hålla tyst om sånt hära, mamma lärde mig och tvingade mig att INTE säga till nån och då vet jag inte om jag kommer klara av att säga nåt till en psykolog.
Soc hade nåt snack om att jag kanske skulle få flytta till fosterhem :/


   
SvaraCitera

Smurfan:

Men jag har lärt mig att hålla tyst om sånt hära, mamma lärde mig och tvingade mig att INTE säga till nån och då vet jag inte om jag kommer klara av att säga nåt till en psykolog.
Soc hade nåt snack om att jag kanske skulle få flytta till fosterhem :/

Vi höjer våra föräldrar till skyarna hur dåliga de än är och har ibland svårt att se att det de lärt oss inte alltid är rätt och inte alls var för vår skull utan för deras.
Så det hon lärde dig är jättefel. Man ska alltid tala om när man mår dåligt för att kunna få hjälp. Du är inte ensam om att må dåligt och skära dig och inget du säger kommer att chocka psykologen.


   
SvaraCitera
Ämnesstartare

Jag började inse att mamma gjorde allt för sin egen skull för ungifär 1 år sedan... Hon sa att jag skulle lyssna på hennes kille, Att det är rätt att "uppfostra" sina barn genom misshandel och allt sånt... Men jag förstod att hon ville skydda sig själv när hon sa att jag ABSOLUT INTE fick prata med någon... och eftersom jag älskade henne lydde jag henne, även om jag inte hade lytt henne hade hennes kille gjort så att jag gjort det.
Jag började först prata om mina problem med en vän och sedan min kille (men han förstår inte). Sedan började jag prata med ett par vuxna och det var dom som hjälpte mig... Men nu när utredningen är så har jag vuxna som håller koll på mig 24/7 och det känns som om jag mår LITE bättre men inte mkt.
Men mitt skärande har ökat för varje vecka :/ Men som sagt jag njuter när jag gör det 🙁 det är skönt att slippa tänka på allt och bara tänka på mig själv och smärtan i nån minut...
Måste bara fråga att är det normalt att man blir yr, får ont i huvudet, mår illa, fryser och det känns som om man bara ska ramla ihop om man ser blod? Den person jag pratat om detta säger att det är blodsbrist... Är det de? För det har hänt allt mer ofta att jag får sånt där. Men även om jag får sånt så kan jag inte sluta... Det är snarare mer problem för jag tycker om att skära mig mer nu än innan, nu när jag allt det dära...


   
SvaraCitera