stereo total:
L
Men lol, sluta ta dig själv på sånt stort allvar.
Låt honom ta det på stort allvar om han vill. Folk hanterar en "trasslig" bakgrund på olika sätt, vissa går runt och skrattar/skämtar om det medans andra tycker det är bäst att ta det på allvar. Jag skulle vilja säga att du borde ta folk och vad de tycker på större allvar. Du har ingen aning om hur han kände, vad han tänkte eller hur han känner och tänker nu. Det verkar för mig som att du tror att hela den här historien är påhittad och det är det ingen utav oss som vet, men jag väljer att tro på den här personen. Jag skulle gissa på att antingen så har du aldrig själv varit med om något eller så saknar du empatisk förmåga för främlingar.
Tror du lyckades få ganska många intresserade
Jag vet inte ifall man kan redigera inlägget så jag skriver fortsättningen här. Jag ber om ursäkt ifall den inte håller samma mått då jag inte hunnit fixa till den så värst mycket.
Tillslut så kommer även de mest tillvridna människorna att växa upp?
Familj & släkt.
En vanlig fråga jag får när jag berättat denna gamla sida av mig är vad mina föräldrar tyckte? Förstod de inte att något var fel?
Min pappa var väldigt sällan hemma då han reste mycket, dock hamnade jag under dessa åren väldigt ofta i bråk med min mamma.
Under dessa åren hade jag dragit på mig ett väldigt häftigt temperament, ena sekunden kunde jag vara hur lugnt som helst, men ifall någon sa emot mig eller helt enkelt ställde krav på mig som ledde till att jag var tvungen att släppa boken jag läste, eller sluta upp med min match på lol blev jag galen.
Jag skrek, slogs och förstörde saker. En gång minns jag att när min mamma fick nog av att jag bara satt inne mitt på sommaren när solen stekte, så drog hon ur strömmen till routern mitt i en league of legends match som ledde till att jag slog sönder rumsdörren och altanrutan. Kommer ihåg den dagen än idag, mamma stack efter mitt utbrott och sov hemma hos mormor veckan ut. Det värsta var att jag inte brydde mig alls. Jag kände inga skuldkänslor, ingen empati jag hatade henne, min egen mamma. Hur vågade hon störa mig?
Något som jag på senare tid har börjat tyckt var underligt var att våra så kallade bråk handlade aldrig om mina sjuka åsikter. Utan undantag handlade det alltid om att jag skulle lämna datorn, gå ut med soporna eller bara höra av mig till en kompis. Hon förstod helt enkelt inte, hon förstod inte hur rent ut sagt borta jag var. Jag var inte längre mig själv, jag var en enstöring och jag hatade allt & alla som inte lätt mig vara.
Tiden gick och jag hamnade djupare ner i skiten, jag var mycket aggressivare än någonsin. Kunde få utbrott av det minsta och mina föräldrar började undvika mig och lät mig sitta för mig själv istället för att ta bråken som de gjort tidigare. De ljög för släkten om varför jag aldrig kom och hälsa på de längre. Det blev nästan som en liten familjehemlighet att längst inne i den fina villan med de fina bilarna parkerade utanför fanns ett levande monster.
Fortsättning kommer ->
Tack för all bra respons, trodde inte så många skulle vara intresserade.
Innan jag läser undrar jag vad syftet med tråden och texten är
Vill du skriva av dig, är det något du vill ha respons på eller är ditt liv så utmärkande speciellt att så många som möjligt bör ta del av det?
Budskapet är ganska tydligt, jag hade alla förutsättningar och misslyckades. Inte så att jag behöver skriva av mig då jag mår väldigt bra idag. Dock kan det vara spännande läsning för er andra och kanske lite nyttigt också.
SÅ HELA DITT LIV ÄR 2 A4?
shitty storytelling
SÅ HELA DITT LIV ÄR 2 A4?
shitty storytelling
SÅ HELA DITT LIV ÄR 2 A4?
shitty storytelling
Lonesome Sparrow:
SÅ HELA DITT LIV ÄR 2 A4?
shitty storytelling
Exakt, har inte hoppat över en enda minut.. 
Tyck vad du vill, är inte en sådan person som blir ledsen av negativa kommentarer, har varit här på internet för länge för det 😉
