Jag var en blyg 13 årig kille som blev kär i den finaste tjejen på skolan.

Hon hade gått i min parallellklass sedan 1:an, men eftersom jag alltid varit väldigt blyg vågade jag aldrig prata med någon jag inte kände. När vi skulle börja i 7:an hamnade vi i samma klass, och till en början pratade vi rätt mycket och vi blev bra vänner. I slutet av 7:an hade jag insett att jag var kär i henne.

I 8:an tappade vi kontakten och det verkade som att de "populära" killarna började intressera sig för henne. Jag kände att vi bara kom längre och längre ifrån varann, och började oroa mig för att hon skulle bli ihop med någon annan och att jag aldrig skulle kunna visa hur jag kände.

- Värt att nämna är att i princip alla hennes vänner ogillade mig.

I 9:an blev hon tillslut ihop med en kille, och jag började tappa hoppet, men jag kunde inte sluta tänka på henne. Jag var tvungen att berätta hur jag kände även om hon var ihop med någon. Med ett par veckor kvar tills skolavslutningen bestämde jag mig för att konfrontera henne och säga vad jag ville ha sagt, men varje gång jag såg henne stannade all hjärnaktivitet och jag undvek att berätta. Jag bestämde mig för att ett meddelande var mitt enda hopp om att få det sagt, så med en vecka kvar i skolan skickade jag ett meddelande via Facebook.

Hon blev väldigt förvånad, dels eftersom hon redan hade en pojkvän, och dels för att hon aldrig trott jag hade såna känslor för henne. Klart var iallafall att hon inte kände likadant, hon tyckte nog mest jag var konstig. När jag fick det svaret kände jag mig ganska nere, men samtidigt var jag väldigt glad över att jag lyckades berätta det, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra, men det är rätt synd att det inte kommer kunna utvecklas till något större förhållande.