Forumet - Någon mer med social fobi/depression? Berätta era historier om psykisk ohälsa!

Någon mer med social fobi/depression? Berätta era historier om psykisk ohälsa!

164 1 7
Hej! jag är en tjej på 18 år som sedan cirka 4 år tillbaka lidit av social fobi och depression. Min depression beror till största del av min sociala fobi och mina svårigheter där som gör att jag ofta känner mig begränsad i livet och har allmänt kass självkänsla. Kan inte komma ihåg att jag var blyg som barn och ingen har någonsin påpekat det heller, utan mina problem eller när jag liksom började tänka på detta var i slutet av 7:an tror jag. Minns inte att det var en specifik händelse som gjorde att jag började få ångest över vissa sociala sammanhang, utan jag fick bara mycket sämre självkänsla och självförtroende än vad jag hade haft tidigare, och vad jag har förstått så är det ganska vanligt i tonåren. Men problemet var att jag bara kände hur alla andra i min klass och i min omgivning bara växte som personer och de som tidigare hade vart blyga blev mindre blyga, medan jag blev tvärtom. Jag slutade också på fotbollen som jag hade hållit på med i cirka 3 år pga. att vi fick många nya tjejer till laget och många äldre som gjorde att jag tyckte att det var jobbigt att träna när de var där och jag hade bara  allmänt kasst självförtroende. Finns många underliggande orsaker till att jag slutade, som t.ex. att jag ända sedan jag började med fotbollen ofta spydde innan matcher eller mådde illa pga. nervositet och att jag inte klarade av när folk Jag kände stod och kolla på matcherna. Eftersom man spenderar mycket tid i skolan som tonåring så tror jag att det framförallt var där jag märkte att min ångest höll på att begränsa mig mer och mer, jag tyckte t.ex. att det var jättejobbigt med muntliga presentationer, så jag kom aldrig till skolan när vi hade det, eller så sprang jag ut från lektionen precis innan och skämtade om det för mina klasskamrater, för det kunde jag göra i början men sen vågade jag inte det när jag insåg att var allmänt barnsligt och när jag inte längre kände mig trygg med mina klasskamrater. Det som jag tycker är konstigt är hur jag i sjätte klass när jag alltså började högstadiet inte var särskilt blyg i skolan, snarare tvärtom, dock så tror jag att jag alltid haft en ganska stor osäkerhet och dålig självkänsla inom mig som jag till varje pris försökte dölja för att bli omtyckt, så denna "roll" fungerade bara i ett år med sedan blev jag mer mitt sanna jag som knappt vågade prata med majoriteten av mina klasskamrater. Förutom muntliga redovisningar så tyckte jag efter ett tag att det blev jobbigt att t.ex. räcka upp handen, läsa högt, besvara frågor, be läraren om hjälp/prata med lärare, komma senare till lektioner, komma först till skolan på morgonen och sitta i korridorren själv, ta kontakt med annan personal på skolan eller delta på vissa idrottslektioner, speciellt gymnastik och dans. Detta är vad jag kommer på nu men såhär hade jag det varje dag när det var som värst i 7:an till 9.an, blev också ganska utstött från mitt kompisgäng och var allmänt ledsen varje dag. Jag skulle nog säga att jag i 9:an mådde lite bättre eftersom jag fick vara med mitt kompisgäng som tidigare, även fast det var en tjej som störde sig på mig och typ inte ville att jag skulle vara med dom. Men iallafall, i 9:an hade jag fortfarande mycket begränsningar och när jag slutade den skolan jag hade gått på i 4 år så kände jag inte speciellt mycket, var varken glad eller ledsen. Under hela sommarlovet satt jag inne på mitt rum medan "alla" andra i min ålder var med kompisar, festade, och hade sommarjobb. Ville verkligen inte börja gymnasiet och fick panik av tanken på det. När dagen var kommen och jag skulle tillbaka till skolan och gymnasiet så visste jag inte vad jag gav mig in på, kände mig inte alls redo för det, eftersom jag hade så mycket social ångest, hur ska jag kunna hitta någon som gillar mig? Hur ska jag kunna ta mig igenom en hel skolvecka utan något undvikande beteende? var tankar som cirkulerade. Första dagen var det inte så mycket vi gjorde och jag fick ingen större uppfattning mer än att vi var ca 30 pers i klassen och ungefär lika måna tjejer som killar. Vi var tvungna att presentera oss själva kort och säga varför vi valt den linjen vi valt, när dessa ord kom ur lärarens mun visste jag inte vad jag skulle göra, fick fullständig panik på insidan och kände att "nu gör jag självklart bort mig" det är ju så viktigt med ett första intryck liksom. När jag fick det gjort kändes det ganska pinsamt då jag knappt vågade titta på läraren när jag sa det, sedan skulle vi gå runt i klassen och ställa frågor till varandra typ, och det kändes konstigt nog helt ok för mig, bara jag själv får välja vem jag ska börja prata med, som jag nämnde tidigare så är det på något sätt lättare för mig när jag inte känner någon och kan ta på min någon slags "roll" som självsäker och social, fast jag egentligen inte är det. Efter första dagen, eller första veckan så kändes det inte så bra, allting kändes så konstigt och nytt och hade svårt att se min framtid på den skolan. Jag umgicks med två andra tjejer som jag till en början klickade bra med men när en tredje tjej tillkom som jag inte diggade så värst mycket så blev allt sämre. Det gick oftast bra när jag umgicks med en åt gången, men när vi var alla i gruppen så var jag hela tiden rädd att säga något som de skulle uppfatta som konstigt eftersom de hände att de "bitchblickade" mig ibland. Jag började redan första veckan vara hemma och min frånvaro bara steg och steg, det berodde på den ångest jag kände innan och i skolan och den otrygghet jag kände med att inte ha någon att prata eller umgås med utan att känna press. Att jag var hemma mycket bidrog såklart till att jag hamnade utanför då de andra kunde lära känna varandra mer när jag inte var där, osv. Efter en termin klarade jag det inte längre och jag bestämde mig för att hoppa av gymnasiet. Det kändes som rätt beslut men var så himla rädd för vad andra skulle tycka om det och vad jag skulle göra i ett halvår hemma. Att börja i någon annan skola eller byta linje var också otänkbart för mig i början eftersom jag kände att jag inte vågade det. Under den tiden när jag var hemma så började min mamma också såklart undra kring orsakerna och hon pratade med mig om social fobi som jag då redan visste att jag hade haft i flera år innan, med det kändes så svårt för mig att berätta för någon. Jag gick till psykolog några gånger men kunde inte gå dit ibland pga. svårigheter att ens ta mig utanför dörren. Så blev remitterad till BUP som skickade mig vidare till ett psykiatriskt ungdomsteam, där jag sedan en tid tillbaka träffar en psykoterapeut. Det känns mycket lättare att ta sig dit och och vissa gånger känns det t.om. onödigt för kan inte alltid hitta något att prata om, och vissa saker är svåra att säga. MEN men iallafall så började jag en ny skolan efter sommarlovet och det kändes till en början ganska skeptiskt, men efter veckorna som gick så kändes det bara bättre och bättre och hittade en tjej att vara med, jag är dock med hela min klass oftast eftersom det bara går 5 pers i min klass, och det är väldigt få personer vilket jag är tacksom för, men ibland har vi dock lektioner med andra klasser vilket oftast känns helt okej, men har svårare att prata när vi är med andra klasser, osv. Känns lite som att jag svävar iväg här med mitt skrivande men det jag försöker säga är att det nu är mycket bättre än vad det varit tidigare och vill att ni där ute som mår dåligt just nu skall veta att det kan och att det BLIR bättre. Är absolut inte helt fri från min sociala fobi men den påverkar mig inte lika mycket nu som den gjorde förr och är tacksam att jag klarar av att gå till skolan numera. Har egentligen mycket mer att berätta om mig själv men texten skulle bli alldeles för lång och orkar inte skriva så mycket. Ni som orkar och vill dela med er av era historier om att må dåligt får gärna göra det, skulle vart intressant att läsa och om inte annat kan vi stärka varandra och visa att psykiska ohälsa är vanligt och ingenting att skämmas över! <
Extrovert, social fobi, selektiv mutism, speciell personlighet (inte på det bra sättet). Värsta perioden var 1a året i gymnasiet, hade flyttat över 100 mil från min by, behövde vara social men kunde inte skaffa vänner, vågade inte prata med en enda person i klassen fram till 2an. Efter höstlovet i 2an försökte jag ta livet av mig för de få vänner jag lyckats skaffat började dissa mig för de insåg jag var skum. 

Har inte fått umgås med människor på helger under de senaste 22 månaderna MEN har lyckats skaffa en vän i klassen som jag inte är rädd för, och denna vänskap har fått mig att våga prata med alla de andra i år 2 som går samma program och inriktning som mig! 

Fast har på senaste gått neråt igen, ska välja gymnasiearbete och fundera över vad vi ska göra för uf företag, inte en kotte vill jobba med mig, inte ens min vän.

Min sociala situation + ha fett svårt för teoretiska ämnen + flyttar nu just innan sommarn (inom samma stad) + flytta till jul 2018 (samma stad) = slakt för mina betyg = slakt för min motivation att göra nånting.

Å sen ska det vara såhär i en 70 år eller så och så dör man och hela ens existens kommer vara helt obetydlig och bortglömd efter 100 år :)



idek send halp: Extrovert, social fobi, selektiv mutism, speciell personlighet (inte på det bra sättet). Värsta perioden var 1a året i gymnasiet, hade flyttat över 100 mil från min by, behövde vara social men kunde inte skaffa vänner, vågade inte prata med en enda person i klassen fram till 2an. Efter höstlovet i 2an försökte jag ta livet av mig för de få vänner jag lyckats skaffat började dissa mig för de insåg jag var skum. 

Har inte fått umgås med människor på helger under de senaste 22 månaderna MEN har lyckats skaffa en vän i klassen som jag inte är rädd för, och denna vänskap har fått mig att våga prata med alla de andra i år 2 som går samma program och inriktning som mig! 

Fast har på senaste gått neråt igen, ska välja gymnasiearbete och fundera över vad vi ska göra för uf företag, inte en kotte vill jobba med mig, inte ens min vän.

Min sociala situation + ha fett svårt för teoretiska ämnen + flyttar nu just innan sommarn (inom samma stad) + flytta till jul 2018 (samma stad) = slakt för mina betyg = slakt för min motivation att göra nånting.

Å sen ska det vara såhär i en 70 år eller så och så dör man och hela ens existens kommer vara helt obetydlig och bortglömd efter 100 år :)
Men herregud jag tycker inte du skall behöva känna såhär :/ Jobbigt att höra hur du har det, men varför behöver du flytta så mycket? Och har du någon NPF diagnos eftersom du har så svårt i teoretiska ämnen? Får du hjälp i form av psykolog/terapeut eller liknande?

Spana också in:


Kebaab02: Depression sedan åk 3 (går i åk 9). Bara att skriva privat om du vill höra min historia. Men jag har en fråga. Är jag den enda som får höra att "jag inte har någon anledning att vara deprimerad för" ?
Jag var typ så förut, fast med att vara självmordsbenägen. Jag har typ alltid varit självmordsbenägen, men dröjde ganska länge innan jag fick nån anledning att faktiskt känna så

issaf0001:

Men herregud jag tycker inte du skall behöva känna såhär :/ Jobbigt att höra hur du har det, men varför behöver du flytta så mycket? Och har du någon NPF diagnos eftersom du har så svårt i teoretiska ämnen? Får du hjälp i form av psykolog/terapeut eller liknande?
Vi flyttar för att de blev så, skulle egentligen inte flytta nu till sommarn men han vi hyr hus av just nu ska renovera de vi bor i så då måste vi flytta en extra gång. Har inte testat mig för de, och mina föräldrar och lärare tror bara att jag är lat för jag vågar inte säga som det är för då känner jag mig som en uppmärksamhetshora... 
Gick till psykolog ett kort tag, men dom behandlade mig som ett litet barn som inte visste nånting om mina känslor och fokuserade på oviktiga saker så jag gav upp på de
Är inte säker men jag tror jag är deprimerad och nu ska jag berättta om liksom endast detta året då allt liksom blivit värre.


I julas deppade jag ganska mycket över att en kille jag känner och crushade på bara stack ur mitt liv och jag berättade om hur jag mådde till en kille vi kan kalla 1. 1 berättade också om sig själv och det liksom var skönt och få prata ut och se att man inte var ensam i åttan utan det fanns fler. Iallafall tiden går och jag hade ganska nydgligen blivit väldigt tajt med en av tjejerna jag har gått i samma klass med ända sen i 1an. Låt oss kalla henne 6. Hon blev min enda och min allra bästa vän och jag älskade att vara med henne och spendera mina dagar i skolan med henne. Hon är ganska populär i jämnförelse med mig men jag blev lite mer accepterad av killarna i klassen med hennes sällskap och det tycket jag mest var en bonus det var ju inte det som var det viktiga. Iallafall i februari (mer exakt 23/2-2018) bröt jag min fot. Alla mina mellanfotsben på höger foten förutom den som går kopplat med stor tån alltså detta ben i min fot gick av och flyttades ett snäpp åt höger. Jag blev opererad och fick i 4 stift i foten. Jag blev inlagd på sjukhus i 2 dagar och fick 3 olika gips. Tills jag fick det sista gipse frågade jag 6 vilken färg hon tyckte jag skulle ha och hon sa: Skit i det det viktigaste är ju att du ska bli bra. Jag kom hem från sjukhuset på måndagen (kom dit på lördag kväll bröt foten på fredag kväll) stannade hemma tisdagen och på onsdagen jag kom till skolan så sa 6 inte ens hej till mih. Hon frågade bara: skulle du inte åka rullstol (Jag går än idag med kryckor). Aja hoppar vi fram i tiden till veckan efter. Då hade jag lämnat 6 eftersom hon var väldigt tyken mot mig och jag kände att bättre låta henne vara än att kanske starta stort bråk. Så jag va med mina vänner från 7:an, det fick bra ända fram tills torsdagen då dom sa: Asså vi tycker du borde ta rullstol istället för asså vi orkar inte hjälpa dig när du hoppar på kryckor det skulle underlätta för oss (vi kallar gruppen för 0) och jag ba Vafan säger ni underlätta för er ska inte jag försöka underlätta för mig det är ju min fot som är bruten. Och så stack jag, grejen ör hoppar man på kryckor så blir namn människo beroenden man måste ha hjälp av någon hela tiden. På måndagen efter (fredagen hade vi studiedag) så gick jag till en grupp med tjejer och dom hjälper mig än idag och örn super tacksam för det. Men den skiten jag fick av alla dom jag litade på tog ju såklart på mig och sedan all skit jag har fått av andra plus så blev jag slagen på min brutna fot. Så två veckor efter att jag kommit tillbaka till skolan så lämnar 6 mig totalt hon tog bort mig från snap och nån dag innan hade jag frågat om jag hade gjort något eller om något hade hänt men hon ba dissa. När jag märkte att hon hade tagit bort mig fick jag ångest över att jag inte visste varför och jag började gråta och kunde inte sova på hela natten. Där gick allting utför och hon och 4 (en kille hon är med som jag crusha innan sommarn hahah) är bitches mot mig. Jag har det jobbigt med mina betyg min mamma är på mig hela tiden och igår så blev jag så arg och ledsen på min mamma att jag med nageln rev upp min arm på två ställen och snäppte ett hårband på det så jag basically skar mig. Jag klarar inte mycket mer just nu för på det så har jag börjat tappa meningen med livet och allt känns meningslöst och ingen vet hur jag riktigt känner alla vet små delar av allt (eller alla mina närmaste vänner) eftersom att jag inte vågar berätta allt för att jag är rädd för att trigga, skrämma eller få någon att ringa socialen. Jag vet inte vart jag ska ta vägen men jag klarar inte mycket mer. Så det är min ”historia” kanske den låter töntig men jag har mycket mer bakom mig som gör detta allt till något som tar på mina krafter enorm och sen orkade jah inte skriva mycket mer. Ni får gärna säga vad jag ska göra. Behöver hjälp!