Forumet - OCD/tvångstankar?

OCD/tvångstankar?

1172 1 16
(VARNING LÅNGT INLÄGG)

Jag är en tjej på 15 år. Och jag har ingen aning om vad som händer... 

Har länge alltid haft ett behov utav att allt skall stå symmetriskt. Kommer ihåg att när vi skulle fira jul hemma för ca 7 år sedan så kom jag på mig själv med att ställa skorna uppradade i storleksordning, ljusstakar skulle stå i fönstret med exakt samma höjd och vinkel, mattan skulle ligga perfekt på golvet etc, etc.

Jag har problem med rutiner. Min morgonrutin består ALLTID utav samma sak. Vakna samma tid varje morgon, gå upp, tvätta ansiktet, borsta tänderna, gå ner, ta kläder, borsta håret, ta parfym, gå upp ta på sig ytterkläder, ta med väskan, gå ut och lås dörren. Samma rutin, vareviga dag. Om jag ska göra något utöver det, t.ex göra något efter skolan, och måste ta med mig något eller göra något extra utöver min rutin, så glömmer jag alltid någonting. Jag måste alltid stå i hallen och rabbla tyst för mig själv vad jag har gjort och om jag har glömt något. Det kan till och med vara så små detaljer som att ta parfym eller ta med sig tuggummi. Jag kan rabbla detta om och om igen för att verkligen försäkra mig om att jag har gjort allt jag vill och måste göra. Det kan även hända att jag går igenom rutinen en gång till, vilket orsakar en sen ankomst till skolan.

Jag har även lite, vad ska man kalla det för. Katastroftankar. Redan när jag var liten så tänkte jag, "om jag gungar här och den går sönder, hur stor skulle skadan bli, skulle det göra ont?", "tänk om huset går sönder för att det är gammalt?", "tänk om en tjuv bryter sig in och dödar min familj?". Där måste jag återigen intala mig att det inte kommer att ske, jag kan även fråga min omgivning om det finns en sannolikhet. Och trots att de svarar nej så tror jag inte på dem. 

Jag sorterar alltid mina kläder i färgordning, min säng måste vara bäddad, mitt svar på provet måste innehålla allt jag föreställde mig att det skulle göra. Det är mina vardagliga tankar. 

Har jag glömt någonting så får jag panik. Alltid. När någon frågar om vi ska göra något impulsivt så säger jag alltid ja, för jag VET att det inte kommer bli impulsivt. För att jag tänker alltid igenom vad som behöver fixas, göras, tas med, etc. Därför kallas jag för planeraren i min klass, men de vet inte hur mycket stress jag får utav att allt inte är perfekt. Att det inte är städat, eller att maten inte är klar, eller att bussen aldrig vill komma.

Jag får dessutom alltid panik när jag inte "står på god fot" med mina vänner eller familj. Vi behöver inte ens vara osams eller oense utan det kan handla om enkla saker, som ångest över att jag sagt något till personen, eller att jag förstört denna relation bara för att jag har agerat på ett visst sätt eller framstått som konstig. Jag får då alltid panik och börjar genast med att prata med personen, komma på bortförklaringar eller agera på ett annat sätt, vilket får mig att framstå som en jävla idiot då jag egentligen inte gjort något dumt så att hen och jag inte står på god fot. Jag kan sedan senare på dagen fundera på hur jag gjorde mot personen och rabbla igenom om och om och om igen hur jag gjorde och sedan behöva försäkra mig om att det inte var konstigt osv.

Jag skriver även alltid ner saker som andra kan anse är helt oviktiga, t.ex min födelsedag eller till och med enkla grejer jag måste göra som att t.ex duscha eller något jag vill säga som exempelvis hänt i skolan. Jag måste även skriva att jag älskar clementiner utav någon anledning? Som om att jag skulle glömma det.

Får dessutom panik utav mina oorganiserade kompisar som skiter i allt, inte tittar buss eller liknande utan bara "lastar" allt på mig. Och jag vet att det inte är med mening att det blir så men jag tar lätt på mig en ledarroll för att det ska bli perfekt. 

Jag har inte pratat med varken familj eller vänner för att det känns som att ingen kommer förstå, trots att jag litar på dem. Min mamma kommer kanske bara säga att jag är organiserad som henne, men det här är verkligen något annat och jag har ingen kontroll över det. Tog ett onlinetest för OCD, vilket jag vet inte kan ge mig någon diagnos, men det kan iallafall ge mig en hum. Jag ska prata med en kurator imorgon, men ville bara ventilera för att det får mig att känna mig lite bättre. OCh kanske, kanske finns det någon som kan relatera till mig. Men jag vet inte, kanske detta är normalt för alla tonåringar?
Jag måste även skriva att jag älskar clementiner utav någon anledning? Som om att jag skulle glömma det. 

Det här är inget konstigt, eller jag vet inte. När jag var liten skrev jag jättemycket dagbok men precis som man börjar skriva en novell litar jag inte på mina egna texter och rev sönder dagboken. Nu har jag lärt mig spara en del. Efter min operation började jag också skriva ner allt i listor efter att sett en film som heter dagboken, och jag såg mormors dagbok hur hennes handstil hade förändrats medan hon blev sämre och ibland var den positiv. Jag vet inte heller om det var psykiskt just då jag skrev i listor, tyckte de va en spännande grej när nån skulle hitta boken. Som i TwinPeaks. Nu var det längesen jag skrev, brukar bli på bilsemestrar och sen tappar jag tålamodet efteråt att skriva dagbok. Likadant med läsningen där. Saknar så mycket att läsa, men känns meningslöst. Jag mindes alla bilder i min dröm igår under dagen, till och med vad jag ritade i drömmen. Men hittar inget intressant jag kan använde de till, fast jag så gärna vill skriva och måla drömmarna jag har. Kram på dig!
Låter riktigt jobbigt o ha det som dig. Som att du inte får någon ”ro” för att du hela tiden måste tänka hur saker ska bli, ska stå osv.. Det låter verkligen som att du har OCD. Vet inte vilken hjälp man kan få om man får diagnosen men du kan säkert få bra hjälp utan o ha en diagnos på ett papper också liksom. Har själv tics alltså tvångshandlingar och känslan av att saker måste stå på ett speciellt sätt för annars känns det inte rätt liksom. Bra att du ska till en kurator. Hoppas att personen är bra och kan hjälpa dig. Lycka till!
Uppdatering: Gick till kuratorn. Det gick bra och vi bokade en till tid nästa vecka. Hon tror att jag är stressad mest då hon anser att rutiner är hjärnans sätt att koppla av. Men själv så tror jag att det är något mer. Hon tyckte också att det var konstigt att jag var stressad då jag egentligen inte skulle ha någon anledning för det. Jag menar, det går bra i skolan, jag har bra kompisar, fritiden och familjen fungerar. Men det är bara att vänta och se :)

Spana också in:

Jag känner igen en del i vad du har skrivit. Har haft Generaliserad ångest sen lågstadiet/mellanstadiet. Upplever i princip konstant oro och rädsla utan en bra anledning. Man kan säga att jag kan vara en kontrollfreak i vardagen då jag är rädd för konsekvenserna som "kan" hända om jag inte har koll på exakt allting själv. Blir lättare ju äldre jag blir och mer kunnig inom området (dvs erfarenhet och rätt verktyg).

Stor dödsångest och att något ska vara fel på mig även om jag är ganska så hälsosam om man bortser från min lite överviktiga kropp.

Haft stora problem med depersonalisering och derealisering/overklighetskänslor som har förekommit vid intensiva ångestperioder. Man upplever sin egen kropp någon annans (du har kontroll över den men du har inte grepp på situationen), fokuseringen är som helt bortblåst och man tror att döden är nära eller att fara är precis bredvid dig, även om ingenting bevisar det på din omgivning.

Nu är du vid en bra ålder att det blir lättare och lättare för dig att bli diagnostiserad (blev själv det under första året på gymnasiet och då var jag 15-16). Om du känner igen mycket i det jag har skrivit så får du gärna ställa fler frågor så ska jag göra mitt bästa för hjälpa dig slippa oroa dig för det här dilemmat som du kan ha att göra med Men Inte Nödvändigtvis (kan vara något mildare och simplare).

Tomatmacka: Jag känner igen en del i vad du har skrivit. Har haft Generaliserad ångest sen lågstadiet/mellanstadiet. Upplever i princip konstant oro och rädsla utan en bra anledning. Man kan säga att jag kan vara en kontrollfreak i vardagen då jag är rädd för konsekvenserna som "kan" hända om jag inte har koll på exakt allting själv. Blir lättare ju äldre jag blir och mer kunnig inom området (dvs erfarenhet och rätt verktyg).

Stor dödsångest och att något ska vara fel på mig även om jag är ganska så hälsosam om man bortser från min lite överviktiga kropp.

Haft stora problem med depersonalisering och derealisering/overklighetskänslor som har förekommit vid intensiva ångestperioder. Man upplever sin egen kropp någon annans (du har kontroll över den men du har inte grepp på situationen), fokuseringen är som helt bortblåst och man tror att döden är nära eller att fara är precis bredvid dig, även om ingenting bevisar det på din omgivning.

Nu är du vid en bra ålder att det blir lättare och lättare för dig att bli diagnostiserad (blev själv det under första året på gymnasiet och då var jag 15-16). Om du känner igen mycket i det jag har skrivit så får du gärna ställa fler frågor så ska jag göra mitt bästa för hjälpa dig slippa oroa dig för det här dilemmat som du kan ha att göra med Men Inte Nödvändigtvis (kan vara något mildare och simplare).
Just idag så kände jag igen mig i det där. Att inte riktigt ha grepp över situationen. Hade det i skolan under engelska lektionen (koncentrationen hos alla var ju inte hög eftersom vi hade vikarie) så alla pratade bara lite allmänt om skolan och annat. Jag förstod precis allt som mina vänner sa och jag tog in det, men jag kände inte att jag var där. Min "själ" var typ någon annanstans. Jag svarade och deltog tydligen aktivt i samtalet men det kändes inte som att jag riktigt nådde fram eller vad man ska säga. Jag ville typ bara slå någon för att bekräfta att jag ens var där. Bankade till och med näven ganska hårt i bänken för att känna att jag existerade, men jag var helt tom. Jag kände inget. (Har inga tankar på att skada mig själv eller andra på det sättet men jag var bara tom idag). Detta gav mig en djup oroskänsla då jag kände att det är något som är fel, trots att jag inte kan sätta fingret på det. 

Anonymbaraföratt:
Just idag så kände jag igen mig i det där. Att inte riktigt ha grepp över situationen. Hade det i skolan under engelska lektionen (koncentrationen hos alla var ju inte hög eftersom vi hade vikarie) så alla pratade bara lite allmänt om skolan och annat. Jag förstod precis allt som mina vänner sa och jag tog in det, men jag kände inte att jag var där. Min "själ" var typ någon annanstans. Jag svarade och deltog tydligen aktivt i samtalet men det kändes inte som att jag riktigt nådde fram eller vad man ska säga. Jag ville typ bara slå någon för att bekräfta att jag ens var där. Bankade till och med näven ganska hårt i bänken för att känna att jag existerade, men jag var helt tom. Jag kände inget. (Har inga tankar på att skada mig själv eller andra på det sättet men jag var bara tom idag). Detta gav mig en djup oroskänsla då jag kände att det är något som är fel, trots att jag inte kan sätta fingret på det. 
Haha, det låter väldigt likt om inte exakt så som jag känner nuförtiden samt kände i yngre åren. Man känner sig halvt paralyserad och tappar känsel i hela kroppen. Koncentrationen är fruktansvärt dåligt, man ser allting suddigt och djupseendet är som bortblåst.

Vissa brukar beskriva det som att man kollar genom en konstig ruta som förvränger vad som egentligen är där (som sådana speglar man har på nöjespark, som man får roliga spegelbilder av). Ångesten tar över och reagerar överdrivet samt allvarligt. Inte ovanligt att man tror man börjar bli galen.

Bland dom första gångerna som jag kan minnas att jag fick det här problemet var när jag spelade fotboll på skolgården. Extremt läskigt. Sen gick det över till gymnastiken när vi spelade lagsport. Till slut så fick jag det när som helst, vart jag än gick. Kommer du ihåg om du upplevde detta vid vissa specifika tillfällen (som jag när jag var på idrotten) eller kunde det hända när som helst utan någon speciell anledning?

Tomatmacka:
Haha, det låter väldigt likt om inte exakt så som jag känner nuförtiden samt kände i yngre åren. Man känner sig halvt paralyserad och tappar känsel i hela kroppen. Koncentrationen är fruktansvärt dåligt, man ser allting suddigt och djupseendet är som bortblåst.

Vissa brukar beskriva det som att man kollar genom en konstig ruta som förvränger vad som egentligen är där (som sådana speglar man har på nöjespark, som man får roliga spegelbilder av). Ångesten tar över och reagerar överdrivet samt allvarligt. Inte ovanligt att man tror man börjar bli galen.

Bland dom första gångerna som jag kan minnas att jag fick det här problemet var när jag spelade fotboll på skolgården. Extremt läskigt. Sen gick det över till gymnastiken när vi spelade lagsport. Till slut så fick jag det när som helst, vart jag än gick. Kommer du ihåg om du upplevde detta vid vissa specifika tillfällen (som jag när jag var på idrotten) eller kunde det hända när som helst utan någon speciell anledning?
Jag får det inte jätte ofta, bara någon gång då och då. Men det sker alltid i sociala sammanhang, som vid middagsbordet med familjen eller på rasten i skolan med mina vänner. Det känns som att man är i någon slags trans och att kroppen agerar/pratar utav sig själv.

Anonymbaraföratt:
Jag får det inte jätte ofta, bara någon gång då och då. Men det sker alltid i sociala sammanhang, som vid middagsbordet med familjen eller på rasten i skolan med mina vänner. Det känns som att man är i någon slags trans och att kroppen agerar/pratar utav sig själv.
Yes. Det stämmer.

Hur är din relation med familjen/dina föräldrar, varit med om jobbiga saker som kan vara jobbigt att prata om? Skriv pm till mig om du föredrar det.

Jag har troligtvis fått mina problem pga mina föräldrar och hur min uppväxt var. Bråk var vanligt mellan dom två och tyvärr hamnade jag mellan oftast så jag fick skit från det till slut, ärr som inte läker (psykiska), minnen som aldrig försvinner och tomhet som inte riktigt kan fyllas igen på något sätt. Det har gjort mig till den jag är idag, på gott och ont.

Tomatmacka:
Yes. Det stämmer.

Hur är din relation med familjen/dina föräldrar, varit med om jobbiga saker som kan vara jobbigt att prata om? Skriv pm till mig om du föredrar det.

Jag har troligtvis fått mina problem pga mina föräldrar och hur min uppväxt var. Bråk var vanligt mellan dom två och tyvärr hamnade jag mellan oftast så jag fick skit från det till slut, ärr som inte läker (psykiska), minnen som aldrig försvinner och tomhet som inte riktigt kan fyllas igen på något sätt. Det har gjort mig till den jag är idag, på gott och ont.
Har aldrig haft svårt att prata om någonting med min familj, verkligen aldrig. Vi har inte heller något jobbigt att snacka om heller, inga dödsfall, droger, alkohol osv. Mina föräldrar är förvisso skilda, med det har de varit sen jag va 2 år gammal. Och det har alltid gått bra, både mamma och pappa har snälla sambos osv. Jag har verkligen så bra man kan ha det egentligen, så vet verkligen inte varför jag zonar ut ibland, eller varför jag känner ett tvång att ha det bra. När jag faktiskt aldrig haft det dåligt? 

Anonymbaraföratt:
Har aldrig haft svårt att prata om någonting med min familj, verkligen aldrig. Vi har inte heller något jobbigt att snacka om heller, inga dödsfall, droger, alkohol osv. Mina föräldrar är förvisso skilda, med det har de varit sen jag va 2 år gammal. Och det har alltid gått bra, både mamma och pappa har snälla sambos osv. Jag har verkligen så bra man kan ha det egentligen, så vet verkligen inte varför jag zonar ut ibland, eller varför jag känner ett tvång att ha det bra. När jag faktiskt aldrig haft det dåligt? 
Ibland ser man inte varför man mår så dåligt som man gör.

Hurdana är dina föräldrar, skulle du vilja säga att dom är mer lugna av sig eller att någon av dom har lätt för att få ångest och stressa upp sig mycket över en situation? Min mamma är förmodligen hypokondriker och tror alltid något är fel på henne. Alltid trott att hon ska dö eller att hon har sjukdomar som hon Inte har. Pga att hon har uppfostrat mig mest, iaf i mina yngre år, så har jag fått mycket av hennes dåliga saker som hon har själv problem med. Hon kunde och säkert fortfarande kan bli hysterisk då hon inte kan lugna ner sig när hon väl är uppvarvad. Sen vägrar hon söka hjälp för hon tror inget är fel på henne psykiskt (ironiskt va?).

Nu kanske det inte är riktigt så för dig men fortsätt prata med kuratorn och säg som det är, nämn att du tror att du har problem med derealisation, att saker känns väldigt overkligt när du har jättemycket ångest och du tappar greppet på vad som är vad. Tyvärr så finns det vissa som inte kommer att ta dig på allvar (som gamla kärringar som tror dom vet exakt allting om dig bättre än Dig).

Allting hänger på: Hur illa är det, vad för komplikationer har dina bekymmer skapat (kan du gå utanför dörren utan problem, kan du vara med kompisar utan att du känner dig rädd för att något ska hända dig, kan du inte leva ett normalt liv som alla andra). Om du har tillräckligt jobbigt så Kommer Du få hjälp. Men det är inte säkert att du behöver det. Det är upp till dig och din kurator du har att prata om det.

Behöver du lite tips så är min dörr alltid öppen, så ska jag hjälpa dig så gott jag kan. Du får gärna nämna till kuratorn att du har pratat med en 22-åring (så kuratorn inte tror att det är någon som har haft problemet en kort stund bara) som har blivit diagnostiserad och pågår behandling och känner igen sig väldigt mycket i hur du känner dig.

Stressa inte och slappna av bara. Allting får ta den tid det tar. Stor chans att ditt problem går över mycket snabbare än för mig, även om du har obehagliga upplevelser just nu. Ju äldre du blir, desto klarare blir du i huvudet och kan komma på bättre slutsatser själv eller med andra stödpersoner. Lycka till!

Tomatmacka:
Ibland ser man inte varför man mår så dåligt som man gör.

Hurdana är dina föräldrar, skulle du vilja säga att dom är mer lugna av sig eller att någon av dom har lätt för att få ångest och stressa upp sig mycket över en situation? Min mamma är förmodligen hypokondriker och tror alltid något är fel på henne. Alltid trott att hon ska dö eller att hon har sjukdomar som hon Inte har. Pga att hon har uppfostrat mig mest, iaf i mina yngre år, så har jag fått mycket av hennes dåliga saker som hon har själv problem med. Hon kunde och säkert fortfarande kan bli hysterisk då hon inte kan lugna ner sig när hon väl är uppvarvad. Sen vägrar hon söka hjälp för hon tror inget är fel på henne psykiskt (ironiskt va?).

Nu kanske det inte är riktigt så för dig men fortsätt prata med kuratorn och säg som det är, nämn att du tror att du har problem med derealisation, att saker känns väldigt overkligt när du har jättemycket ångest och du tappar greppet på vad som är vad. Tyvärr så finns det vissa som inte kommer att ta dig på allvar (som gamla kärringar som tror dom vet exakt allting om dig bättre än Dig).

Allting hänger på: Hur illa är det, vad för komplikationer har dina bekymmer skapat (kan du gå utanför dörren utan problem, kan du vara med kompisar utan att du känner dig rädd för att något ska hända dig, kan du inte leva ett normalt liv som alla andra). Om du har tillräckligt jobbigt så Kommer Du få hjälp. Men det är inte säkert att du behöver det. Det är upp till dig och din kurator du har att prata om det.

Behöver du lite tips så är min dörr alltid öppen, så ska jag hjälpa dig så gott jag kan. Du får gärna nämna till kuratorn att du har pratat med en 22-åring (så kuratorn inte tror att det är någon som har haft problemet en kort stund bara) som har blivit diagnostiserad och pågår behandling och känner igen sig väldigt mycket i hur du känner dig.

Stressa inte och slappna av bara. Allting får ta den tid det tar. Stor chans att ditt problem går över mycket snabbare än för mig, även om du har obehagliga upplevelser just nu. Ju äldre du blir, desto klarare blir du i huvudet och kan komma på bättre slutsatser själv eller med andra stödpersoner. Lycka till!
Tack så jätte mycket för all respons. Känns bra att inte vara ensam om att känna såhär :) Vi får väl vänta och se hur detta tar sig vidare!
Jag har själv OCD och kan förstå dig, nu har jag kanske inte lika svår OCD som du har, åtminstone nu men förr när jag var mindre så tvättade jag mina händer skadligt mycket så att jag fick eksem och blödde om händerna och var konstant torr om händerna. Vad man behöver göra när man har OCD är att bryta mönsterna, vissa rutiner är bra att ha sen när det blir fanatiskt blir det inte bra. Vad jag kan rekommendera dig är att bryta en del av mönsterna, vara lite ''lat'' och strunta i vissa saker, gör så varje dag och kanske lägg till en grej och fortsätt så. Jag har mina skjortor i färgskala men inte mina andra kläder, jag tvättar inte händerna alls lika mycket som jag gjorde förr, man mår bättre när man tar hand om sig. Det är bra med ordning men strunta i att lägga skorna i storleksordning, lägg de i ordning men inte storleksmässigt, då har du ordning men inte exakt samma ordning. Du klarar det! Hjärta

Trevlig-Snubbe: Jag har själv OCD och kan förstå dig, nu har jag kanske inte lika svår OCD som du har, åtminstone nu men förr när jag var mindre så tvättade jag mina händer skadligt mycket så att jag fick eksem och blödde om händerna och var konstant torr om händerna. Vad man behöver göra när man har OCD är att bryta mönsterna, vissa rutiner är bra att ha sen när det blir fanatiskt blir det inte bra. Vad jag kan rekommendera dig är att bryta en del av mönsterna, vara lite ''lat'' och strunta i vissa saker, gör så varje dag och kanske lägg till en grej och fortsätt så. Jag har mina skjortor i färgskala men inte mina andra kläder, jag tvättar inte händerna alls lika mycket som jag gjorde förr, man mår bättre när man tar hand om sig. Det är bra med ordning men strunta i att lägga skorna i storleksordning, lägg de i ordning men inte storleksmässigt, då har du ordning men inte exakt samma ordning. Du klarar det! Hjärta
På tal om det.. Jag måste bryta min rutin att gå på toaletten här uppe, då den toaletten är för hög och speglar för bra stå för länge vid. Glömmer ju bort toaletten nere i källaren som är perfekt låg och en spegel som är svår att komma nära till, svalt. Enda nackdelen att toalettsitsen är så kall.. har ganska mycket problem med magen den här veckan, det är svårt och inte gå till det badrummet man är van vid! Sovrummen är jag tillexempel van vid att jag flyttar mina atelje och sovplatser. 

SkeletonGirl:
På tal om det.. Jag måste bryta min rutin att gå på toaletten här uppe, då den toaletten är för hög och speglar för bra stå för länge vid. Glömmer ju bort toaletten nere i källaren som är perfekt låg och en spegel som är svår att komma nära till, svalt. Enda nackdelen att toalettsitsen är så kall.. har ganska mycket problem med magen den här veckan, det är svårt och inte gå till det badrummet man är van vid! Sovrummen är jag tillexempel van vid att jag flyttar mina atelje och sovplatser. 
Ja, du kanske ska bo i källaren och ha ateljén där och allt, kanske du trivs bra med. Låter konstigt att säga till någon att de borde bo i källaren men ändå. Du kanske kan ha någon värmefläkt på toaletten så blir den varm? :P

Trevlig-Snubbe:
Ja, du kanske ska bo i källaren och ha ateljén där och allt, kanske du trivs bra med. Låter konstigt att säga till någon att de borde bo i källaren men ändå. Du kanske kan ha någon värmefläkt på toaletten så blir den varm? :P
Jag ville bo i källaren efter att sett någon i släkten bo så. Likt ett mansion cottage. Jag har i alla fall ett gym i källaren strax, förstår inte hur man kan sitta i mörker. Klagar på det minsta ljus och när jag fått lamporna fixade i sovrummet är de för starkt och fortfarande sömnigt. Galen