(VARNING LÅNGT INLÄGG)
Jag är en tjej på 15 år. Och jag har ingen aning om vad som händer...
Har länge alltid haft ett behov utav att allt skall stå symmetriskt. Kommer ihåg att när vi skulle fira jul hemma för ca 7 år sedan så kom jag på mig själv med att ställa skorna uppradade i storleksordning, ljusstakar skulle stå i fönstret med exakt samma höjd och vinkel, mattan skulle ligga perfekt på golvet etc, etc.
Jag har problem med rutiner. Min morgonrutin består ALLTID utav samma sak. Vakna samma tid varje morgon, gå upp, tvätta ansiktet, borsta tänderna, gå ner, ta kläder, borsta håret, ta parfym, gå upp ta på sig ytterkläder, ta med väskan, gå ut och lås dörren. Samma rutin, vareviga dag. Om jag ska göra något utöver det, t.ex göra något efter skolan, och måste ta med mig något eller göra något extra utöver min rutin, så glömmer jag alltid någonting. Jag måste alltid stå i hallen och rabbla tyst för mig själv vad jag har gjort och om jag har glömt något. Det kan till och med vara så små detaljer som att ta parfym eller ta med sig tuggummi. Jag kan rabbla detta om och om igen för att verkligen försäkra mig om att jag har gjort allt jag vill och måste göra. Det kan även hända att jag går igenom rutinen en gång till, vilket orsakar en sen ankomst till skolan.
Jag har även lite, vad ska man kalla det för. Katastroftankar. Redan när jag var liten så tänkte jag, "om jag gungar här och den går sönder, hur stor skulle skadan bli, skulle det göra ont?", "tänk om huset går sönder för att det är gammalt?", "tänk om en tjuv bryter sig in och dödar min familj?". Där måste jag återigen intala mig att det inte kommer att ske, jag kan även fråga min omgivning om det finns en sannolikhet. Och trots att de svarar nej så tror jag inte på dem.
Jag sorterar alltid mina kläder i färgordning, min säng måste vara bäddad, mitt svar på provet måste innehålla allt jag föreställde mig att det skulle göra. Det är mina vardagliga tankar.
Har jag glömt någonting så får jag panik. Alltid. När någon frågar om vi ska göra något impulsivt så säger jag alltid ja, för jag VET att det inte kommer bli impulsivt. För att jag tänker alltid igenom vad som behöver fixas, göras, tas med, etc. Därför kallas jag för planeraren i min klass, men de vet inte hur mycket stress jag får utav att allt inte är perfekt. Att det inte är städat, eller att maten inte är klar, eller att bussen aldrig vill komma.
Jag får dessutom alltid panik när jag inte "står på god fot" med mina vänner eller familj. Vi behöver inte ens vara osams eller oense utan det kan handla om enkla saker, som ångest över att jag sagt något till personen, eller att jag förstört denna relation bara för att jag har agerat på ett visst sätt eller framstått som konstig. Jag får då alltid panik och börjar genast med att prata med personen, komma på bortförklaringar eller agera på ett annat sätt, vilket får mig att framstå som en jävla idiot då jag egentligen inte gjort något dumt så att hen och jag inte står på god fot. Jag kan sedan senare på dagen fundera på hur jag gjorde mot personen och rabbla igenom om och om och om igen hur jag gjorde och sedan behöva försäkra mig om att det inte var konstigt osv.
Jag skriver även alltid ner saker som andra kan anse är helt oviktiga, t.ex min födelsedag eller till och med enkla grejer jag måste göra som att t.ex duscha eller något jag vill säga som exempelvis hänt i skolan. Jag måste även skriva att jag älskar clementiner utav någon anledning? Som om att jag skulle glömma det.
Får dessutom panik utav mina oorganiserade kompisar som skiter i allt, inte tittar buss eller liknande utan bara "lastar" allt på mig. Och jag vet att det inte är med mening att det blir så men jag tar lätt på mig en ledarroll för att det ska bli perfekt.
Jag har inte pratat med varken familj eller vänner för att det känns som att ingen kommer förstå, trots att jag litar på dem. Min mamma kommer kanske bara säga att jag är organiserad som henne, men det här är verkligen något annat och jag har ingen kontroll över det. Tog ett onlinetest för OCD, vilket jag vet inte kan ge mig någon diagnos, men det kan iallafall ge mig en hum. Jag ska prata med en kurator imorgon, men ville bara ventilera för att det får mig att känna mig lite bättre. OCh kanske, kanske finns det någon som kan relatera till mig. Men jag vet inte, kanske detta är normalt för alla tonåringar?
Jag är en tjej på 15 år. Och jag har ingen aning om vad som händer...
Har länge alltid haft ett behov utav att allt skall stå symmetriskt. Kommer ihåg att när vi skulle fira jul hemma för ca 7 år sedan så kom jag på mig själv med att ställa skorna uppradade i storleksordning, ljusstakar skulle stå i fönstret med exakt samma höjd och vinkel, mattan skulle ligga perfekt på golvet etc, etc.
Jag har problem med rutiner. Min morgonrutin består ALLTID utav samma sak. Vakna samma tid varje morgon, gå upp, tvätta ansiktet, borsta tänderna, gå ner, ta kläder, borsta håret, ta parfym, gå upp ta på sig ytterkläder, ta med väskan, gå ut och lås dörren. Samma rutin, vareviga dag. Om jag ska göra något utöver det, t.ex göra något efter skolan, och måste ta med mig något eller göra något extra utöver min rutin, så glömmer jag alltid någonting. Jag måste alltid stå i hallen och rabbla tyst för mig själv vad jag har gjort och om jag har glömt något. Det kan till och med vara så små detaljer som att ta parfym eller ta med sig tuggummi. Jag kan rabbla detta om och om igen för att verkligen försäkra mig om att jag har gjort allt jag vill och måste göra. Det kan även hända att jag går igenom rutinen en gång till, vilket orsakar en sen ankomst till skolan.
Jag har även lite, vad ska man kalla det för. Katastroftankar. Redan när jag var liten så tänkte jag, "om jag gungar här och den går sönder, hur stor skulle skadan bli, skulle det göra ont?", "tänk om huset går sönder för att det är gammalt?", "tänk om en tjuv bryter sig in och dödar min familj?". Där måste jag återigen intala mig att det inte kommer att ske, jag kan även fråga min omgivning om det finns en sannolikhet. Och trots att de svarar nej så tror jag inte på dem.
Jag sorterar alltid mina kläder i färgordning, min säng måste vara bäddad, mitt svar på provet måste innehålla allt jag föreställde mig att det skulle göra. Det är mina vardagliga tankar.
Har jag glömt någonting så får jag panik. Alltid. När någon frågar om vi ska göra något impulsivt så säger jag alltid ja, för jag VET att det inte kommer bli impulsivt. För att jag tänker alltid igenom vad som behöver fixas, göras, tas med, etc. Därför kallas jag för planeraren i min klass, men de vet inte hur mycket stress jag får utav att allt inte är perfekt. Att det inte är städat, eller att maten inte är klar, eller att bussen aldrig vill komma.
Jag får dessutom alltid panik när jag inte "står på god fot" med mina vänner eller familj. Vi behöver inte ens vara osams eller oense utan det kan handla om enkla saker, som ångest över att jag sagt något till personen, eller att jag förstört denna relation bara för att jag har agerat på ett visst sätt eller framstått som konstig. Jag får då alltid panik och börjar genast med att prata med personen, komma på bortförklaringar eller agera på ett annat sätt, vilket får mig att framstå som en jävla idiot då jag egentligen inte gjort något dumt så att hen och jag inte står på god fot. Jag kan sedan senare på dagen fundera på hur jag gjorde mot personen och rabbla igenom om och om och om igen hur jag gjorde och sedan behöva försäkra mig om att det inte var konstigt osv.
Jag skriver även alltid ner saker som andra kan anse är helt oviktiga, t.ex min födelsedag eller till och med enkla grejer jag måste göra som att t.ex duscha eller något jag vill säga som exempelvis hänt i skolan. Jag måste även skriva att jag älskar clementiner utav någon anledning? Som om att jag skulle glömma det.
Får dessutom panik utav mina oorganiserade kompisar som skiter i allt, inte tittar buss eller liknande utan bara "lastar" allt på mig. Och jag vet att det inte är med mening att det blir så men jag tar lätt på mig en ledarroll för att det ska bli perfekt.
Jag har inte pratat med varken familj eller vänner för att det känns som att ingen kommer förstå, trots att jag litar på dem. Min mamma kommer kanske bara säga att jag är organiserad som henne, men det här är verkligen något annat och jag har ingen kontroll över det. Tog ett onlinetest för OCD, vilket jag vet inte kan ge mig någon diagnos, men det kan iallafall ge mig en hum. Jag ska prata med en kurator imorgon, men ville bara ventilera för att det får mig att känna mig lite bättre. OCh kanske, kanske finns det någon som kan relatera till mig. Men jag vet inte, kanske detta är normalt för alla tonåringar?
