Sängen. Ligger. Gömmer mig. Händer över huvud. Jordbävningar av kärlek. Mat. Mamma ropar. Vill inte. Vill inte vara vad någon annan vill att jag ska vara. Vill inte göra som någon annan säger att jag måste göra. Det finns väl inga måsten gör det?

Sängen. Ligger. Dvala. Innan födsel. Ofödd. Kramar mig själv. Saknar Elvira. Biter sönder allt som vill gråta, ska överleva, ska klara allt, ska bara ta det lugnt först. Klampande, steg, trappan, spänner mig, hårda händer som drar i kanterna på min livmoder. Också slits jag ut, och händerna tar på mig, drar, nyper. Rösten, vänliga ord, kall, metallisk, hatisk röst. Uppmaningen. Gråt, golv, gömma, gråta. Slag, slå, slår. Slår handen i bordet också. Spring, springer, spring. Ner för trappan, tårar på kinderna, jacka, skor, springa. Ut, bort, bort bort, bort, bort och bort. Knaster grus i fjärran, puls, andning.

Bort, telefonen ringer, klickar en gång, två gånger, tre, sms:ar elvira, fyra, fem sms;ar elvira igen, sex, sju, tio, fjorton, arton, tjugo, stänger av den. Sitter, skogen, bilar, stress. Vad har hänt med världen? Jag kryper ihop i rocken och undrar vad det var som gick fel.

Ut, hem åt, dörr, förlåt förlåt förlåt, mat, tar emot, mår illa. Jag brukade våld. Jag sjönk lika lågt som alla andra. Jag tog till våldet. Hur kunde jag? Varför? Tänker inte tala. Ont i handen, slog nog i ett bord eller nåt. Kent, gråt, UM. Vad fan ska jag ta mig till?