Jag har lidit av en svår depression som liten pga massor olika saker jag inte vill gå in på.
Just nu känns allting bara konstigt liksom jag mår bra men samtidigt skit? Som att jag har mått dåligt så länge att det är normalt och jag har mått sämre så jämfört med det så skulle man kunna säga att det är "bra" nu. Det känns nästan som en trygg känsla för det är "såhär det ska vara" och såhär det alltid har varit, jag vet liksom vad jag känner, varför och vad jag ska förvänta mig för en gång skull. Förut så förstod jag inte heller varför jag mådde som jag gjorde och försökte desperat fixa det men nu när jag förstår och har gett upp på att fixa det mår jag nästan bättre för att jag inte bryr mig?
Jag hänger med mycket folk som jag kan "ha kul" med men vet inte var jag står liksom jag vet inte vilka som faktiskt är mina kompisar och vad dom tycker om mig för ingen lägger ner tiden på att verkligen lära känna mig. Jag sover inte ett skit, känner mig ensam, alla kärleksintressen jag haft har förstörts på ett eller annat sätt och alla gånger det faktiskt händer något med den jag gillar är när vi båda är fulla och dagen efter är allt det över. Jag ser ingen mening med någonting alls, jag blir arg och slår sönder saker. Jag uppskattar inte sakerna jag borde uppskatta liksom allting känns bara skitsamma. Dagarna bara går och går och jag vet inte vad jag väntar på längre, att må bra antar jag? att något ska ändras? Men den dagen kommer ju aldrig. Har försökt prata med en kurator flera gånger, har försökt medicin, ändra mitt liv, ändra min stil, ändra musiken jag lyssnar på, ändra min attityd, ingenting funkar. Jag känner bara att jag bryr mig inte ett skit om någonting längre vill typ bara göra vafan jag vill och det som händer händer liksom och dör jag?, jaha okej lika bra?
Är ju inte skit depp hela tiden däremot, Ibland hittar jag några saker som motiverar mig som tex att jag ska få en moppebil eller att jag ska börja på en ny skola (hatar min gamla) eller att jag hittar ny bra musik och sånna småsaker men det negativa väger alltid över förr eller senare.
Det ända som funkar nu är att supa ner mig och festa med dom jag kallar mina vänner iallafall.
Vet inte hur mycket mer jag pallar?
Vet inte heller varför jag skriver det här, vill väl bara känna att en person läser det här.
Finns det någon som känner likadant?
Just nu känns allting bara konstigt liksom jag mår bra men samtidigt skit? Som att jag har mått dåligt så länge att det är normalt och jag har mått sämre så jämfört med det så skulle man kunna säga att det är "bra" nu. Det känns nästan som en trygg känsla för det är "såhär det ska vara" och såhär det alltid har varit, jag vet liksom vad jag känner, varför och vad jag ska förvänta mig för en gång skull. Förut så förstod jag inte heller varför jag mådde som jag gjorde och försökte desperat fixa det men nu när jag förstår och har gett upp på att fixa det mår jag nästan bättre för att jag inte bryr mig?
Jag hänger med mycket folk som jag kan "ha kul" med men vet inte var jag står liksom jag vet inte vilka som faktiskt är mina kompisar och vad dom tycker om mig för ingen lägger ner tiden på att verkligen lära känna mig. Jag sover inte ett skit, känner mig ensam, alla kärleksintressen jag haft har förstörts på ett eller annat sätt och alla gånger det faktiskt händer något med den jag gillar är när vi båda är fulla och dagen efter är allt det över. Jag ser ingen mening med någonting alls, jag blir arg och slår sönder saker. Jag uppskattar inte sakerna jag borde uppskatta liksom allting känns bara skitsamma. Dagarna bara går och går och jag vet inte vad jag väntar på längre, att må bra antar jag? att något ska ändras? Men den dagen kommer ju aldrig. Har försökt prata med en kurator flera gånger, har försökt medicin, ändra mitt liv, ändra min stil, ändra musiken jag lyssnar på, ändra min attityd, ingenting funkar. Jag känner bara att jag bryr mig inte ett skit om någonting längre vill typ bara göra vafan jag vill och det som händer händer liksom och dör jag?, jaha okej lika bra?
Är ju inte skit depp hela tiden däremot, Ibland hittar jag några saker som motiverar mig som tex att jag ska få en moppebil eller att jag ska börja på en ny skola (hatar min gamla) eller att jag hittar ny bra musik och sånna småsaker men det negativa väger alltid över förr eller senare.
Det ända som funkar nu är att supa ner mig och festa med dom jag kallar mina vänner iallafall.
Vet inte hur mycket mer jag pallar?
Vet inte heller varför jag skriver det här, vill väl bara känna att en person läser det här.
Finns det någon som känner likadant?
