Forumet - Orsaken till varför...

Orsaken till varför...

384 0 9
Jag har länge funderat på orsaken till varför mina föräldrar och släkt har sån dålig uppfattning om mig. De tror inte jag klarar av vissa saker och baserat de på tex att jag inte kan praktisera pga uthållighet, för jag avslutade ett par praktiker pga att jag inte trivdes. De tror jag inte kan åka till olika platser och frågar om jag hittar fast jag bott där typ hela mitt liv. De är jämt något och jag är trött på det. 
Men jag har aldrig riktigt förstått varför dem håller på och detta började när jag fick min diagnos och håller på än idag. Jag har typ ångest för att träffa dem ibland för att jag vet att dem kommer att fråga saker och bara tro jag är 10 år och inte fattar eller klarar av någonting. 

Förstår ni varför dem har denna bild/uppfattning av mig ? Gör jag något som får dem att tro såhär? Kan de vara min diagnos som ställer till det och gör att de blir en obalans? 

Spana också in:


Bandit.: mina föreldrar frågar också om jag hittar fast jag brukar hjälpa dom att hitta det är inte fel med det det är att dom bryr sig. De frågar vart jag ska när jag kommer hem vad jag ska göra för att de bryr sig, och det är normalt och framför allt bra
Jag menar inte på det sättet utan jag menar att dem frågade mig på det sättet som om jag inte skulle ha hittat. De gör saker som får mig att känna mig osäker fast de vet om mina problem och svårigheter. De är svårt att förklara men tänk dig att du berättar att du ska till en kompis eller din pojkvän som bor långt bort tex, då frågar de varföt jag ska dit och om jag liksom klarar av att åka dit. Varför skulle jag inte göra det? Herregud jag är liksom 22 snart 23 och då tycker jag att folk ska antagligen att man klatar av grejer. Jag menar jag frågar ju inte en jämnårig om den vet vad cod är eller vad dreamhack eller vad festa är för vem gör inte det idag? Men folk ska liksom tro att jag inte klarar av normala vardagliga saker och på något sätt visa det/påpeka det. De trodde ju inte ens jag kunde åka till min pojkvän själv fast jag är 22, de trodde inte jag kunde åka till linköping för jag ville gå en folkhögskola där och sådana grejer. Det är inte normalt att ens föräldrar och släkt hindrar en från att växa upp. Jag har sagt det 4655645 att jag måste göra saker själv för att kunna bli självständig men de ger ju inte någon möjlighet till det utan baserar bara på att jag inte klarar av saker utan någon helst fakta varför och deras orsaker varför är väldigt usla. 

Jag försöker få deras bekräftelse och tips och råd men de förstår inte det. Tex jag har lite dåligt ekonomiskt nu och då förstår jag deras tänk men de gör värsta grejen utav det hela och tror inte att jag klarar av det och kan inte ens hjälpa mig utan säger bara att jag får stå för det och jag ber liksom aldrig dem om någonting. Jag kanske frågar någon gång ibland. Det känns förjävligt att jag ska få utstå detta och min syster kan göra vad som helst utan några konstigheter och jag måste bli ifrågasatt om jag klarar av grejer men de spelar ingen roll om jag är 22, de behandlar fortfarande mig som 10 år. Min syster är yngre och får göra saker jag borde ha fått göra för längesen. Hon har kommit längre  än mig med allting. Hon kommer säkert skaffa barn innan mig eller något sådant. De är det jag tycker är konstigt att dem tror mer på henne medan de måste jaha tänk om du inte trivs? Vill du åka dit? (Jag frågade om jag kunde åka dit ) de frågar saker man frågar någon som är yngre. En 22 åring kan de mesta och kan garanterat mer en än 10 åring på vissa saker. Tex en 10 åring kanske inte vet vad ett visst ord är medan vi som är äldre vet vad det är och kan resonera och reflektera om det. 

Förstår du mer nu hur jag menar? 

handendärnissen: du får motbevisa dom o göra dessa saker, eller så tillhör dom som tror att alla med diagnos inte klarar saker o då kommer dom aldrig fatta o dm kommer heller aldrig fatta att typ alla på jorden har någon form av "fel" men inte fått någon diagnos osv osv
Jo jag börjar undrar varför och tror antingen det eller att det själva har diagnoser. De tror iaf att jag har större diagnos än vad jag faktiskt har. Och när jag förklarar hur jag fungerar för dem när jag märkt att de inte förstår så säger dem alltid att de förstår men sen är det samma sak om och om igen. Har pratat med både psykolog och kurator om detta. Det känns också som om mina föräldrar liksom vill bevara att vår familj är en superbra familj som är perfekt för dem skäms annars när andra märker att jag har en diagnos. Alltså om jag är arg på dem så vill dem inte att andra ska veta att vi bråkar och vill inte att andra ska tycka dem är dåliga osv. De är inte dåliga absolut inte men de behandlar mig på fel sätt och tror jag är 10 och inte kan något fast jag är 22 och är väldigt smart och till och med smartar än dem flesta. Dock är det jobbigt för då tappar man oftast det sociala.

Josbec:
Jo jag börjar undrar varför och tror antingen det eller att det själva har diagnoser. De tror iaf att jag har större diagnos än vad jag faktiskt har. Och när jag förklarar hur jag fungerar för dem när jag märkt att de inte förstår så säger dem alltid att de förstår men sen är det samma sak om och om igen. Har pratat med både psykolog och kurator om detta. Det känns också som om mina föräldrar liksom vill bevara att vår familj är en superbra familj som är perfekt för dem skäms annars när andra märker att jag har en diagnos. Alltså om jag är arg på dem så vill dem inte att andra ska veta att vi bråkar och vill inte att andra ska tycka dem är dåliga osv. De är inte dåliga absolut inte men de behandlar mig på fel sätt och tror jag är 10 och inte kan något fast jag är 22 och är väldigt smart och till och med smartar än dem flesta. Dock är det jobbigt för då tappar man oftast det sociala.
kämpa bara, när ja fick min diagnos trodde lärarna att jag blev dum i huvet under en natt, hade iof jävligt kämpigt, är också 22, stör mig på folk som tror man är dum i huvet för att man fått en diagnos

handendärnissen:
kämpa bara, när ja fick min diagnos trodde lärarna att jag blev dum i huvet under en natt, hade iof jävligt kämpigt, är också 22, stör mig på folk som tror man är dum i huvet för att man fått en diagnos
När jag fick min diagnos vid 17-18 års ålder så trodde ju folk som känner mig att jag var likadan som innan men för mig vart det ju helt annorlunda för jag fick ju som en aha känsla och förstod plötsligt varför jag var som jag var och varför andra hade vart taskiga mot mig innan. Alla pusselbitar föll på plats. Innan hade jag gått runt som ett frågetecken och undrade hela tiden varför jag var som jag var. Varföt jag inte hade kompisar och liknande. 

Nu är det jobbigaste att ha en diagnos att folk tappar respekten för mig och allting jag gör känns som om det baserar det på min diagnos. Tex förut och nu så kunde folk som känner mig alltså familj och släkt, så kunde de tro att jag inte kunde en viss grej för att jag har en diagnos. De känns som de tror så fortfarande och jag har ju sagt jag är 22 och kan allting och att jag hatar få hjälp om jag inte ber om det. Ändå ska folk anta att jag är osäker och vill ha hjälp.