Lilla Lady:

sluta ät

funderar bara på vad som kan vara anledningen till panikångestattacken...

ät bara när det känns bra ;>

Idinadrömmar:

någon som känner/har kännt likadant? vad gör man!?

Hade problem med att svälja ett tag under högstadiet och kunde knappt äta när det var stökigt och mycket folk omkring mig(inte varje dag, men några gånger per vecka). Satt och försökte svälja gång på gång, men det bara fastnade. Brukade ge upp när alla vid mitt bord var klara och slängde därefter maten.
Det gick aldrig så långt som det verkar ha gjort för dig dock.
I samma veva som jag blev säkrare i mig själv försvann även de värsta problemen med att äta.

Känner du dig ofta rädd och osäker? Kan det vara så att du lever ut dina känslor genom sväljproblemet?

Idinadrömmar:

någon som känner/har kännt likadant? vad gör man!?

Har dina problem.. Främst panikångest, men har haft problem med att svälja också. Minns en vecka när jag var yngre.. Kunde bara äta sånt som smälter i munnen, typ glass..

Men jag klarade av att käka sen när jag vart riktigt hungrig.

Får problem nuförtiden ibland i samband med panikångest-attacker, att jag inte kan svälja.. Men det brukar gå över efter några timmar..

När jag var typ tio satte jag halsen, fick inte luft på flera minuter och det jag åt var jättevarmt så jag brände typ sönder andnings"locket", vilket var väldigt smärtsamt efteråt. Fick panikångest så fort jag skulle svälja och slutade äta i flera månader, kunde knappt dricka, fick läggas in osv och vägde typ ingenting. Började äta tillslut efter att hela familjen, släkt, vänner och läkare gav mig jättemycket stöd; även fast det var jättejätteobehagligt att svälja, det tog år att lära mig svälja läkemedel igen. Har inga problem alls idag och tänker sällan ens på att det hänt.

jag vet inte vad jag ska ta mig till... känner mig så rädd.
ingen kommer tro mig, ingen kommer ta mig på allvar.
mamma tror jag är sjuk, alltså typ feber osådär.
hon hörde vad läkaren sa igår, varför ignorerar hon det.
ringer och frågar hur det är, hon bryr sig inte ändå.
hon kan inte ana hur jävla dåligt jag mår, inte fysiskt nu utan bara psykiskt. vill bara bort härirån, orkar inte med dethär.

har fått i mig lite yoghurt idag + ett glas, känner inte ens någon hunger eller törst. munnen och halsen känns lika torr när jag dricker som innan.
kan inte prata med henne, har ingen jag kan prata med om dethär. inte ens de närmsta vänner kommer förstår mig.
känner mig så onormal, och folk kommer tro att jag är galen.
känner behovet av att skära eller bränna mig smyga sig på alltmer. har inte hållit på med sådant på 2-3 år..

jag vet inte vad jag ska ta mig till... känner mig så rädd.
ingen kommer tro mig, ingen kommer ta mig på allvar.
mamma tror jag är sjuk, alltså typ feber osådär.
hon hörde vad läkaren sa igår, varför ignorerar hon det.
ringer och frågar hur det är, hon bryr sig inte ändå.
hon kan inte ana hur jävla dåligt jag mår, inte fysiskt nu utan bara psykiskt. vill bara bort härirån, orkar inte med dethär.

har fått i mig lite yoghurt idag + ett glas, känner inte ens någon hunger eller törst. munnen och halsen känns lika torr när jag dricker som innan.
kan inte prata med henne, har ingen jag kan prata med om dethär. inte ens de närmsta vänner kommer förstår mig.
känner mig så onormal, och folk kommer tro att jag är galen.
känner behovet av att skära eller bränna mig smyga sig på alltmer. har inte hållit på med sådant på 2-3 år..

Idinadrömmar:

känner behovet av att skära eller bränna mig smyga sig på alltmer. har inte hållit på med sådant på 2-3 år..

Gör det inte, ring till bup/skolkuratorn/läkaren och beskriv hur det är!

kan väl passa på att säga att jag har återkommande problem med mat. vilket inte gör det hela enklare om man säger så...

Vet hur det känns har också sväljfobi. Det är jätte jobbigt, min kommer periodvis ibland så jag inte kan äta alls och ibland så jag bara kan äta jätte lite. Är inne i en sån period nu och jag äter nästan ingenting. Men har börjat träna igen och jag går på medecin "tabletter för panikångest". Måste så klart krossa dem se det inte finns några bitar och sen svälja ner med kolsyrad läsk. Du ska veta att du inte är ensam det finns fler som har.

Mina föräldrar trodde mig inte heller först, det gick så långt att jag fick en attak mitt framför dem och då förstod de att jag menade allvar. Tidigare trodde de att det var en fixide för att gå ner i vikt. Men man kan inte feka en panikattak. Så de sökte hjälp och jag fick veta att jag hade panikångest och nu på senare tid har jag fått fram att det kallas sväljfobi. Folk är ju lite skeptiska ibörjan. Ingen har ju hört om folk som inte kan svälja. För dem är det lika självklart som att kuna anadas. Men för oss är det inte så och kunde man tänka bort det skulle man ju göra det. Men det går inte, det är lika verkligt för oss när vi får attakerna och tror att vi ska sätta i halsen som att någon skulle ramla och slå sig.

Min hjälp under attakerna har varit att drick och sen att kyla ner huvudet med is för att tänka på annat. Sen äter jag tabletter mot panikångest för att min kropp ska slappna av och börjar sens akta ätträna. De brukar ta två måndaer innan det ger resultat. När jag äter har jag alltid tillgång till kolsyrade drycker då det känns bättre att få ner maten då det river lite i siderna. Det finns fortfarande mat jag absolut aldrig kommer kunna äta. Men det blir bättre tro mig. Men man kan alldrig veta när man faller tillbaka.