är nu med detta, eftersom att jag tycker att det är otroligt svårt att prata med folk om viktiga saker. läs inte detta om ni lätt blir kränkta osv heh. (självskada)

jag är en tjej på 13 (snart 14) år som heter Emma. sedan jag var 11 har jag haft bekymmer med ångest, stress, panikattacker osv. för ungefär ett år sedan skärde jag mig själv för första gången. jag har haft problem med att sluta och har nästan inte kunnat sluta. för ungefär 2 månader sedan slutade jag pga metallutslag. jag har en vana att när saker blir för jobbiga, skyller jag dem på mig själv. jag tycker att allting är mitt eget fel och att jag är den ”elaka” i varje händelse. då skär jag mig. jag tänker inte, jag bara gör det. varje gång livet blir skit händer det. jag vill, men kan oftast inte sluta. varje gång någon ser mina ärr/sår tror de att jag vill ha uppmärksamhet. det vill jag absolut inte, hatar att vara i centrum. 

för ungefär två veckor sedan sa mina föräldrar till mig att de skulle separera. och det känns som on det är mitt fel. som om jag förstördes deras drömmar. de säger att de ”gör det för mitt bästa”. hur kan det vara för mitt bästa när jag lider så av det?! 
jag känner mig bara mer ensam för varje dag som går. jag vågar inte heller prata ut med någon jag känner. alla vill att man ska vara perfekt och det gör mig så stressad och nervös.

ska försöka komma till saken

har någon tips på hur man ska kunna gå igenom detta utan självskadande och ångest?
jag mår bara sämre och sämre av att varjen dag gömma alla ärr och sår.