Tyvärr får jag göra dig besviken att den spanska grammatiken kan ses vara ungefär lika jämförbar med den franska grammatiken när man tittar fundamentalt. Dock om man dyckert ner i djupare vatten kan man finna rätt så stora skillnader trots allt. Annars anser många att spanskan är något lättare än franskan främst för att den har lättare uttal och att den skrivs så som den uttalas.

Först av allt vore det intressant att få veta vilken franskanivå du har uppnått. Om du uppnådde minst godkänt i franska i årskurs 9 och du hade franska som språk val, då har du uppnått (om det inte var något reducerad kursprogram) en motsvarighet till steg 2:s gymnasiala franska kurs. Om du däremot hade franska som elevens val och gick ut med minst godkänt betyg, då motsvarar det steg 1:s gymnasiala franska kurs.

Om vi jämför spansk grammatik mot fransk så delas substantiven in i maskulina och feminina substantiv, så som i franskan. Det som skiljer här är dock att det i princip inte finns några oregelbundna substantiv i plural; för att göra ett substantiv i plural, lägger man till ett -s om substantivet slutar på en vokal, annars lägger man till -es. De enda oregelbundna substantiven i spanskan som finns, det är vissa nya låneord från engelskan som slutar på konsonant och får då ett -s som plural (istället för -es enligt reglerna, ex. weekend/weekends) eller gamla vetenskapliga och medicinska termer ursprungligen från grekiskan och latin (som man knappt använder på grundnivå eller ens i normala vardagliga situationer): hábitat/hábitats (habitat), oxímoron/oxímoros (självmotsägelse, oxymoron), hipérbaton/hipérbatos (hyperbaton), déficit/déficits (underskott, deficit), paréntesis/paréntesis (parantes), fórceps/fórceps (förlossningstång) etc. Sedan finns det substantiv som bara finns i singular eller bara i plural, gemför t.ex. det svenska ordet ”kläder” som bara finns i plural.

Adjektiv, det som beskriver substantivet, är helt regelbunden och böjs enligt pluralreglerna (-s/-es). Här ska man tänka på att böja adjektivet efter substantivets genus, så som i franskan. Denna böjning finns bara i singular och för att göra den till plural så lägger man till -s/-es på slutet av adjektivet. Själva böjningen efter substantivets genus är också regelbunden. Så här fungerar det på samma sätt som i franskan, dock att man inte har några oregelbundenheter.

Verben i spanskan har stora likheter med det franska – man böjer verben efter person. Det som skiljer sig här är dock att man i spanska uttalar orden exakt så som de skrivs och verbändelserna för varje person är väldigt avvikande från varandra, dvs. att varje person har en unik ändelse, t.ex. yo vengo = je viens, tú vienes = tu viens. Detta medför att man i spanskan ofta utesluter personliga pronomen (yo, tú…) då verbändelsen redan säger vilken person det handlar om. I franskan är inte detta möjligt eftersom man uttalar verbböjningarna (je/tu) viens, (il/elle) vient, (ils/elles) viennent på samma sätt och då skulle man inte veta vilken person det handlar om. Det som jag har sätt hos många nybörjare i spanska, det är att de lätt förväxlar ändelserna. Därför är det inte ovanligt att man får höra nybörjare säga t.ex. ”tú vengo”, istället för ”tú vienes” etc. I talad franska behöver man ju inte tänka på det, om man inte talar i nous/vous formen.

Sedan är det många som har problem i början med pronomen som används med verb, t.ex. de reflexiva pronomenen. I spanskan, så som i franskan, sätter man ut pronomen framför verbet. Så jag tror inte du kommer ha några problem med det. Det som skiljer sig här från franskan, det är att i spanskan förekommer det inte någon elision.

Particip skiljer sig lite från franskan på ett sådant sätt att participböjning har försvunnit under språkets evolution och är i dag helt oböjligt.
Ella ha pasado por Barcelona. = Elle est passée par Barcelone.
Él ha pasado por Barcelona. = Il est passé par Barcelone.

Något annat som skiljer sig, som du kanske märkte, det är att förfluten tid i particip alltid uttrycks med hjälpverbet ”haber”, som är motsvarigheten till franskans ”avoir”. Medan i franskan uttrycker man motsvarande förfluten tid med flera olika verb.

Något annat som skiljer sig mellan spanskan och franskan, vad gäller tempus, det är att preteritum används i daglig spanska medan i franskan, och även italienskan, anses det vara föråldrat och man används istället particip i dessa situationer. Sedan är konjunktiv väldigt levande i spanskan, medan i franskan håller den på att avvecklas.

Listan kan göras lång, men många studenter tycker att spanskan är lätt, i alla fall i början. Men när man sedan kommer högre upp i steget, då börjar det bli lite mer besvärligt. Men har man fattat den grammatiska principen, då är spanskan logisk.

Spanskan är på så viss lättare vad gäller uttalet och skriften jämfört med franskans. Vissa grammatiska punkter är mer regelbundna än i franskan. Spanskan är inte sparsam med användningen av prepositioner, vilket medför att man måste lära sig vilka prepositioner som används med vilka verb och situationer. Konjunktiv i modern spanskan är fortfarande i flitigt bruk och medför svårigheter i början vad gäller tillämpningen av den. I strikt skolfranska så lär man sig i för sig också användningen av konjunktiv, men den används inte i samma utsträckning som i spanskan. Sedan måste man lära sig i spanskan skillnaden mellan preteritum och imperfekt, vilket är väldigt svårt för svenska studenter. Också i franskan så är man i för sig tvungen att lära sig denna skillnad, dock använder man particip istället för preteritum i dessa situationer.

Med tanke på att du har fått lite kött på benen med din franska så kommer det att underlätta lite vad gäller spanskan. Dock kan det även uppstå små förväxlingar här och där, s.k. ”falsos amigos” (faux-amis).

Nä, här kan jag stå skriva hela kvällen.

Lycka till med spanskan! / ¡Buena suerte con el español!

Tråden låst på grund av inaktivitet