Man kunde känna det redan på eftermiddagen, i atmosfären, i spridda fraser och lite, lite mer uthålliga skratt. Det var helt säkert något på gång, något som många taggat för. Något heter schlagerkväll och en av de mest eftertraktade där kan beskrivas som hon som slog rekord i att få flest antal tolvpoängare i eurovision. Innan dess hann komikern Margaret Cho inta scenen och skvätta ner den med mängder av skämt om stereotyper kring sådant som sexualitet och etnicitet. Hon kommunicerade ihärdigt med publiken och jag riskerar säkert att kallas för moraltant när jag säger att hon kanske ändå gick lite över gränsen, som givetvis är sådär hårfin som bara gränser kan vara, när hon efter att ha frågat publiken om det fanns fler bisexuella där ställde frågor som lätt klassas som intima till några av dem. Jag tänker i alla fall inte vara en sådan moraltant att jag ställer mig skeptisk till hur hon i slutet av sin showtid lät fler och fler plagg glida av mer och mer och hur hon ville visa oss sina tatueringar. Det slutade i att hon stod och skakade sin nakna rumpa framför oss.

Det hade också utlovats ett tal som det skulle osa svavel om, framfört av feministen Maria Svedal. Sedan stod hon där och det osade visserligen men hon ägnade den mesta av tiden åt att citera vad en annan kvinna framfört genom ord som närmast kan beskrivas som grovt manshat och jag förstod plötsligt varför feminister så lätt blir missförstådda.

Schlager blev det och kvällen leddes av Robert Fux och Mathias Holmgren. Robert Fux lyckades inte bara med att spela så underbart förvirrad att man fick ont i skrattmusklerna redan när förvirringsskämtet tänkts utan hade också valt helt rätt kläder. Kläderna kunde lätt leda till skratt så fort man såg honom även efter att ha sett honom i kläderna flera gånger. Det slutade liksom inte att vara roligt och artisterna slutade nästan aldrig med att överträffa varandra heller, på sina egna små sätt.

Mimi Oh körde låten festen som vi hatar imorn efter den vackra motiveringen ”nu kör vi för det här kommer bli en kväll som många kommer hata imorn” och jag upptäckte att det verkar vara en innegrej att ha en fjäder som örhänge i ena örat. Jag tyckte inte det var snyggt med två fjädrar och det blir nog bara om det ens är möjligt ännu värre med endast en fjäder.

När Linda Sundblad äntrade scenen slängde hon iväg en kyss till publiken, drog igång med en första låt och hälsade sedan med orden ”Hej, jag heter Linda Sundblad”. Sedan en låt till och mitt i allting böjde hon sig ner för att ta upp något och när detta något visade sig vara en mobil för att ”jag måste bara fota er” ville jag smälta bort. Hur sockersött som helst.

Det var alldeles jättetydligt att Jedward som kom att spela näst sist var den som en flock högt skrikande människor lägst fram väntat på och Robert Fux gjorde allt han kunde så länge och ofta som möjligt för att retas och hela tiden hinta och finta om när eller ens om de skulle spela. Skriken blev högra när klockan blev mer och det blev helt klart upplagt för att stämningen när de sedan skulle komma in på scenen inte skulle klara av att vara högre. Och vet ni vad? Det gjorde den inte heller. Inte alls.